Staden och allmänningarnas tragedi

Allmänningarnas tragedi

Ekologen Garrett Hardin myntade under 1960-talet uttrycket ”allmänningarnas tragedi” för att beskriva det överutnyttjande som tenderar att uppstå när en allmänning – exempelvis betesmark – inte är reglerad. Lösningen för Hardin stod mellan statlig reglering och privatisering. Teorin har varit mycket kritiserad genom årtionden. Empirin tyder på att det går att lösa resursnyttjande och fördelningsproblematiken så länge det finns fungerande lokala sociala institutioner och nätverk. Elinor Ostrom fick nobelpriset för sina banbrytande insatser i ämnet. Det har också visat sig att vare sig statlig eller privat ägande garanterar att en resurs nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt (Feeny et al. 1990) .

Urbanisten Jeb Brugmann menar att även Stadens unika ”ekonomiska möjligheter” skall betraktas som en allmänning som delas av invånarna (Brugmann:150). Vi pratar alltså inte om (i och för sig viktiga) urbana allmänningar som offentliga rum, parker, gator och torg.

Stadens socioekonomiska turbin

Städer har historiskt bidragit till unika sociala och ekonomiska möjligheter för dess invånare – men inte minst erbjudit skydd (fristad). Stadens unika och attraktiva egenskaper bidrar till att suga in flöden av människor, råvaror och idéer från periferin. Vi har redan tidigare försökt definiera Stadens skala, densitet, nätverk, sociala strukturer, samlokalisering, synergier och infrastruktur driver en ekonomisk turbin som genererar ekonomiskt välstånd. Märk väl, att det inte behöver vara en relation mellan ekonomisk tillväxt och ett ökat välstånd (Jackson).

Stadens densitet bidrar till intensifierandet av olika ekonomiska och kulturella flöden vilket genererar omfattande kulturell och social friktion. Friktionen leder - trots begreppets innebörd - till ökat handlingsutrymme. Friktionseffekten från denna aggregerade interaktionen mellan individer och icke-mänskliga aktörer (divider), bidrar till ökat handlingsrymd. Enkelt uttryck: samarbete skapar samhällen med ökad flexibilitet och förmåga till handling. Sannolikheten fler möten, interaktion, aktiviteter, upplevelser, tankeutbyten ökar i stadssystemet. Vi vet också att stadens utspridning (sprawl) eller minskad densitet, förstör mängden socialt kapital (Putnam 2000). På samma sätt som Staden, ökar Internet närheten eller tillgängligheten till andra tankar: föreningen är därför mycket kraftfull. Håll denna tanke i huvudet när vi kommer till stycket om revolution.

Sambanden mellan dessa olika sociala och ekonomiska komponenter är intrikat och innehåller kritiska informations-, kommunikations- och tidsfaktorer: tillblivelsen av höghus som byggnadsform fordrade telefonen som uppfinning. Telefonen bidrog till ökad handlingsrymd, vilket undanröjde begränsningharna för ”uppfinningen” höghus (Hägerstrand:157), vilket möjliggör ökad densitet, och så vidare. Denna dynamik mellan tankar, människor och icke-mänskliga aktörer är komplex.

Det är denna friktionsgenererande socioekonomiska turbin som kan betecknas som en allmänning. Då uppstår den första frågan: kan denna allmänning överutnyttjas och/eller är fördelningen av resursen ojämn. Alltså: får alla medborgare en rättvis del av stadens unika möjligheter – om inte: vilka fysiska, ekonomiska eller sociala barriärer förhindrar detta. Brugmann (s.150) menar att olika motstridiga särintressen, och själviska strategier renderar i längden dysfunktionella städer: långt drivet egenintresse förstör stadens känsliga socioekonomiska ekologi. Det är i ljuset av ovan sagda vi kan förstå varför revolutionen i Iran – som startade i Bazaarerna (tänk: socioekonomisk turbin och fördelning) – både kunde bli till (associationer, närhet, nätverk, synergier vilket genererar handlingsrymd) samt dess drivkrafter (socioekonomiska orättvisor) (Brugmann:66ff).

Revolutionen närdes av det faktum att man ignorerade avgörande delar av stadens lokala dynamik. Liknande mönster upprepades i Tunisien: Mohamed Bouazizi protesterade mot att myndigheterna berövade honom hans varuvagn genom att tända eld på sig själv. Snarlika händelser ägde rum i Urümqi (2009), Egypten, Algeriet och så vidare.

Mångfaldens självdestruktivitet
Precis som oceaner, korallrev och betesmark är stadens socioekonomiska strukturer (exempelvis: den ekonomiska turbinen, sociala nätverk och kulturella artefakter) känsliga vilket ökar risken att drabbas av ”allmänningarnas tragedi”. Urbanisten Jeb Brugmann sammanfattar:

If competing groups systematically develop and use city’s density, scale, association, and extension economies at cross purposes, as a strategy for their group’s advantage at the expense of another’s then the urban advantage of the whole city gets compromised (Ibid).

Det är i städerna som “allmänningarnas tragedi” har störst sannolikhet att uppstå; Staden skiljer sig jämfört med betesmark eller lokala fiskeresurser på flera viktiga avseenden. Dels är staden som ett komplext socioekonomiskt och teknologiskt system svårt att avgränsa i tid och rum och dels innehåller staden många fler (anonyma) aktörer.
Aktörernas diversifierade strategier i staden behöver inte vara negativ på ett grundläggande plan så länge man inte motverkar varandras syften på ett övergripande plan (Jacobs, s. 271). Det är en viktig insikt att själviska och kortsiktiga strategier kan lamslå dynamiken hos den socioekonomiska ekologin, vilket i längden slår mot alla urbana aktörer. Dessa strategier tenderar att förstöra stadens mångfald – med urbana monokulturer och fördärvad dynamik som följd. Brugmann ger en intressant beskrivning av den intrikata mikroekonomiska dynamiken:

The different markets within a city – whether for fish, houses, parking spaces, or engineering contracts – are defined by local and regional customs, laws, conventions, infrastructure, and spatial relationsshis. Many different forces in the city, not just its buyers and sellers, shape how each market works. In turn, each market determines wich business model can thrive in the city. By constraining the types of business models that succeed in a city, a market also shapes the way the city itself develops [...] [a]t their most mature stage of development, different local markets cluster activities together to create unique efficencies and synergies in the physical form of a citysystem (s:254).

Urbanisten Jane Jacobs identifierade i sin forskning ett antal faktorer som tenderar att förstöra den urbana socioekonomiska mångfalden.
Framgångsrika urbana habitat ­- populära områden eller kvarter - där stora flöden av människor vistas, besöker, passerar igenom och/eller nyttjar kommers eller infrastruktur, har en förmåga till självdestruktivitet. Konkurrensen växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till modefluga. De som vinner striden om utrymmet kommer enbart representera ett smalt segment av de många verksamheterna som tillsammans skapade framgången (Jacobs:273). Det är en Pyrrhusseger, skriver Jacobs, ”eftersom processen har förstört ett komplicerat, välfungerande system av ömsesidigt ekonomiskt och socialt stöd” (ibid).
Verksamheterna som gör de största vinsterna kommer att kopieras av ekonomiska starka aktörer, och därmed tränga undan eller kväva de mindre framgångsrika verksamheterna: det uppstår svårgenomträngliga mikroekonomiska barriärer (ex: dyra lokaler eller dyr mark) som blir effektiva filtreringsinstrument. Gentrifiering bidrar till denna utveckling.

Imitation och kopiering är grunden för utveckling – både hos biologiska och urbana ekosystem, men en strikt och patologisk kopiering kan per definition likställas med cancer. Cancer kan beskrivas som en accelererad och okontrollerad rörelse från heterogenitet till monokulturer av exempelvis celler, ekonomiska verksamheter eller tankar. Få och stora aktörer kommer att äga rum. Handlingsrymden och associationerna minskar. Resiliensen minskar. Området ”dör”.

Lyhörd "stadsplanering för mångfald", blandning av gamla (billiga hyror) och nya hus, funktionell blandning samt fasta hyror är några av motåtgärderna enligt Jabobs (282ff).

Historiska läxor

Etablering av externa köpcentrum som genererar statiska urbana korridorer för varor och bilburna människor, funktionsseparering, prioritering av bilar framför människor, utglesning, etablering av bostadsmonokulturer, separering av allmännytta och bostadsrätter, rivning av gamla hus, bristande dialog (top-down), ojämn fördelning av nyttorna från den socioekonomiska turbinen, ad-hoc planering, företräde för ekonomiskt starka aktörer i stadsplaneringen, omedveten eller medveten etablering av urbana barriärer och så vidare – är alla metoder för att effektivt förstöra stadens dynamik. Vi har att göra med ”City of Crisis” för att tala med Brugmann (s:150).

Vi måste hitta metoder för att motverka denna ”allmänningarnas tragedi” som vi kan förstå genom ”mångfaldens destruktivitet” (Jacobs) och lång drivna egenintressen (Brugmann). Vi måste dels öka friktionen hos den socioekonomiska turbinen och dels se till att alla urbana invånare kan ta del av denna resurs. Vi måste skapa levbara urbana ekologier.

Strategisk allians

Jeb Brugmann kallar städer, där man skapat en stabil, långsiktig allians mellan olika urbana aktörer (näringsliv, NGO’s, invånare, forskare, praktiker, politiker) och intressenter för ”strategiska städer” (Brugman: 131). Alliansen syftar bland annat till att få alla urbana aktörerna att dra åt samma håll (244), skapa synergier och öka mängden socialt kapital. I vissa städer, exempelvis Barcelona, Chicago, Vancouver och Curitiba, bedrivs enligt Brugmann, en aktiv ”urbanism” som genomsyrar den förda politiken, institutioner och praktiker (ibid).

Brugmann ramverk består av en (1) strategisk allians som håller samman olika intressenter och driver på utvecklingen, (2) lokala aktörer som stadsutvecklingen skall utgå ifrån, och (3) strategiska institutioner som skall stå för utförande, expertis, kontinuitet och uppföljning (Brugmann:227). Denna socioekonomiska stadsutvecklingsmodell, menar Brugmann, syftar till att ena aktörerna till att gemensamt skapa dynamisk, levande och en långsiktig hållbar stad, utan att vara beroende av enskilda aktörer eller politiska mandatperioder. Borås Stad försöker att ta ett steg i denna riktning genom att etablera ett strategiskt samverkansramverk genom att skapa ett ”Hållbarhetsråd”.

Peter Barnes, är inne på liknande tankar i sin bok ”Capitalism 3.0 – a Guide to Reclaiming the Commons”, som menar att man måste skapa institutioner som är långsiktigt hållbara. Barnes lösning för hantering av allmänningar landar i stiftelser. Politiska system är mer oberäkneliga – politiker byts ut, eldsjälar försvinner och partier/ideologier skiftar över mandatperioder - menar Barnes. En parantes: av samma anledning försvaras tv-licensen som betalningsmetod för public service (allmänning) i Sverige.

Brugmanns strategiska allians kan i teorin skapa en grund för en stabil ekonomiskt bas och myllrande marknader, tillgång till kapital och solida företag, stark civil sektor och engagemang, välfungerande infrastruktur och till att stärka det sociala kapitalet i staden (Brugmann:160). Men som Brugmann själv skriver:”[t]o establish and institutionalie such practices, local political, civic, business, and technical interest have to form a stable alliance to advance them against resistance from both expedient and entrenched interests” (ibid:161).

Svårigheten ligger i implementeringen av ett sådant institutionellt regim i praktiken: det handlar om förvaltningskultur, delaktighet, graden av politisk vilja men också hur befintliga maktstrukturer gestaltas i städer. Brugmann menar att vi måste börja bedriva en aktiv urbanism [1]: vilket innebär radikalt förändrade stadsplaneringsmetoder.

Elinor Ostrom

Kan vi använda Elinor Ostroms forskningsresultat för att förstå varför den urbana socioekonomiska allmänningen tenderar att missbrukas eller/och fördelas ojämnt över befolkningen? Statsvetaren Bo Rothstein skriver att ”[Ostroms forskning] avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade”. Det verkar hopplöst när vi betraktar staden – som allmänning - som både innehåller anonyma aktörer och är svåravgränsad i tid och rum.

Om vi utgår från Rothsteins analys kanske kan Ostroms forskningsresultat nyttjas ifall vi hittar metoder för att dels (1) öka det sociala kapitalet och dels (2) synliggöra stadens aktörer för varandra, men inte minst genom att (3) definiera staden som en allmänning som alla har rätt att ta del av på lika villkor: dess unika kulturliv och socioekonomiska fördelar. Och som vi har varit inne på tidigare: analysen av de ekonomiska, fysiska och sociala barriärer är trängande!

Kommande inlägg kommer att handla om de praktiska och politiska slutsatserna vi kan dra av tankarna kring ”staden som allmänning”; ex: radikala stadsvårdsfonder, offentliga rum, stiftelser, medborgarbudgetar, allmänintressebolag, lokala ekonomier, lokala protokoll för stadsutveckling, lokala valutor, mikrolån, DIY-kultur, arbetstidsförkortning, införande av enstaka T.A.Z. eller analys av ekonomiska läckor.

Noter
[1] In a true urbanism, buildings are designed and combined in creative ways to bring production, commerce, culture, and residential life together to create specific economic, social and political advantages for their user community (Brugmann: XV).

Referenser
Barnes, Peter (2006) ”Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons”.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Feeny, D. et al. (1990) ”The Tragedy of the Commons: Twenty-two Years Later”. Human Ecology 18.

Hägerstrand, Torsten (1991) ”Om tidens vidd och tingens ordning”. Gösta Carlestam & Barbro Sollbe (red). Statens råd för byggnadsforskning. Stockholm.

Jackson, Tim (2009) “Prosperity without growth: economics for a finite planet”. Earthscan.London.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Putnam, R.D., (2000) “Bowling alone”. Simon and Schuster.

Några blogginlägg

Jimmy Sand bloggar: "Vilka är målen för en grön politik?"
Karl Palmås om Whitehead
Charlotte om drjuretik