Bränn inte våra skepp!

När artikeln ”Rio Rio måste bort” (GP 31/3) publicerades dubbelkollade jag datumet två gånger. Dessvärre var det inte ett förstaapril skämt, även om tonen och innehållet i artikeln mycket väl hade kunnat indikera på detta; Meningar som ”Rio Rio-båten tillför ingenting” och ”Hela Rosenlund skall nämligen fräschas upp” osar av en svunnen tid. En tid där grävskopan gjorde sitt och dialogen kom i efterhand, i bästa fall. Meningarna skvallrar om en ”uppifrån-ner” stadsplaneringslogik som handlar om att separera, släta ut och ”snygga till” utan hänsyn till ifall det finns befintliga fungerade och levande urbana ekologier.

”If it aint broken, don’t fix it” som urbanisten Kerstin Eliason och etnologen Joakim Forsemalm nyligen uttryckte sig på en workshop om den ”inkluderade staden” (Älvrummet 2011). Vi får inte glömma bort det existerande livet i stadsrummet; de kulturella och fysiska yttringar som bidrar positivt till stadens dynamik. Detta kräver lyhördhet och försiktighet i stadsplaneringen, vilket gör att stadsutvecklingen måste utgå från gräsrötterna, den lokala kunskapen.

Ordförande för ”Park- och naturnämnden” Marina Johansson (S) menar att alla politiker i nämnden är överens om att Rio Rio-båten inte tillför någonting till staden. Här har vi ett tydligt uppifrån-ner perspektiv. Det finns många människor som inte delar denna uppfattning. Inklusive undertecknad som har tillbringad flera underbara sommarnätter dansandes till hänförande musik på båten. Rio Rio-båten har under många år varit en ljuspunkt i Rosenlundsområdet – ja, i hela Göteborg.

De vattenburna lokalerna har skapat förutsättningar för kreativa och annorlunda lösningar som har tillåtit unika klubb- och dansevenemang äga rum. Den annorlunda kostnadsbilden påverkar naturligtvis: lokalerna följer inte samma prislogik som resten av staden; vilket underlättar överbryggande av de ekonomiska barriärerna som i övrigt tenderar att likrikta staden. Samma typ av ekonomiska logik tillåter ”långgatorna” i Göteborg inhysa ett myllrande mångfald av brokiga verksamheter (Forsemalm 2007). Nya idéer kräver gamla hus som urbanisten Jane Jacobs uttryckte det; Eller båtar. Inte minst är det intressant att fundera kring Göteborgs identitet kopplat till vattnet och båtlivet. Som en uppenbarligen mycket nöjd klubbesökare från Stockholm uttryckte det:

Vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm? Att ett sådant ställe [Rio Rio] finns inte i Stockholm.

Båten har uppenbarligen blivit ett spännande landmärke i det urbana landskapet. Det attraherar människor. Uppskattade Indieklubbar som ”Slice of Life”, ”100 Knop”, “Woody West”, “Klubb FASTIK!”, ”Shambler”, ”Billigt på Rosenlund”, ”Beli Konj Club”, ”Fandago”, ”The Glory boat” med flera har lockat danssugna och musikintresserade från när och fjärran till Rio Rio. Internationella artister som DJ Mehdi, Uffie, Busy P., Curtis Vodka, Justice med flera, har lirat skivor på båten, vilket sannerligen sätter Rio Rio på världskartan.

Det vitt omtalade salsa- och sambahänget, som länge varit enda sitt slag i Göteborg, lockar danssugna från hela regionen. Rio Rio är en av de få inrättningarna som har lyckats att hålla igång salsastället år efter år på veckobasis.

Uppenbarligen är de politiker och tjänstemän som påstår att Rio Rio inte ”tillför någonting” okunniga om den myllrande mångfald som huserar på båten och som attraherar både Göteborgare och turister, samt bidrar till ett levande och spännande näringsliv. Vi måste även se båten i sitt sammanhang. Rio Rio är en viktig del av den sociala och ekonomiska ekologi som bidrar till stadens sociala, kulturella och ekonomiska mångfald. Som någon uttryckte: båten är en viktig ”antisegregationsmotor”; den hjälper till att överbrygga olika slags fysiska, sociala och ekonomiska barriärer i den urbana miljön. Den skapar turbulens i ett område som i övrigt är relativt dött, tråkigt och statiskt.

När politiker och makthavare börjar prata om att ”rusta upp” eller ”snygga till” reser många urbanister och medborgare med rätta ragg. Ofta innebär detta att någon arkitekts våta dröm eller politisk utopi appliceras uppifrån ner på ett område, efter att grävskopan gjort sitt. Oavsett om det finns en fungerade urbana ekologier i området: ”Vi lyssnar på vad du säger och tar med oss det”. Period. Uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av historien. Det är ironiskt att man lägger enorma summor på att bjuda in internationella experter som om och om förklarar för makthavare och planerare att man bör ta tillvara på de originella, roliga, oväntade och speciella om man vill skapa attraktiva och dynamiska stadsmiljöer. Tydligen är avståndet långt mellan kunskap och handling.

En viktig lärdom efter hundra år av modern stadsplanerig är att detta, Le Corbusianska paradigm, sällan fungerar. Läs för all del Peters Halls omfattande bok om 1900-talets stadsplaneringshistoria ”Cities of Tomorrow: An intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Detta “uppifrån ner” stadsplaneringsperspektiv är, och har historiskt varit, ett effektivt sätt att döda det unika, spontana, kreativa och myllrande i en stad. Ohållbar stadsplanering par excellence. Nu är evenemangsstaden i ropet. Nog kliar det i fingrarna hos många makthavare: det brokiga skall rätas upp och strömlinjeformas enligt en specifik och trendriktig ”mall”.

Den fråga vi bör ställa oss: vill vi ha sterila och likriktade monokulturer i vår stad, eller vill vi ha spännande, brokiga verksamheter som bidrar till stadens urbana mångfald? Staden växer underifrån, den alltför tillrättalagda staden tenderar att kväva den initiativrikedom som annars gynnar både ett rikt kulturliv och entreprenörskap. Bygg snarare på. Organisk och lyhörd stadsutveckling handlar om att ta tillvara det fungerande i en stad och bygga vidare snarare än riva upp och bygga nytt. Lägg till fler båtar. Varför inte båtbostäder för exempelvis studenter? Bygg till café- och restaurangverksamheter. Använd rosenlundsbron kreativt. Bryt upp en bit asfalt för lite urban gardering. Och så vidare. Men för guds skull, döda inte båten! Utan båten sjunker Göteborg djupare ner i leran.

PS. Det arbetas lite här och där med att försöka anordna någonting positivt kring detta; Kanske en minifestival eller en stödspelning. Gå med i facebookgruppen ”Rädda Rio Rio” och håll er uppdaterade och/eller engagera er i frågan.

Anders Svensson, Sociologisuget & Henrik Wallgren skriver också om Rio Rio. Läs debattartikeln i GP.

Referenser
Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Forsemalm, Joakim (2007) "Bodies, bricks and black boxes: power practices in city conversion". Akademisk avhandling. Digressiv Produktion