Luften vi andas

Med anledning av mitt blogginlägg tidigare, tar jag mig härmed friheten att publicera kåsörens Mats Lundegårds kåseri (pappers DN) om den förorenade luften i Stockholm.
Förlåt Mats, men jag tycker att ditt ”pip” är alltför viktigt för att ignoreras.


Förr behövdes det ingen kiosk
-------------------------------
Om jag tittar ut genom mitt fönster mot gatan kan jag se en liten kiosk som står parkerad vid trottoaren tvärsöver. Den är målad i en rätt trist beige kulör.
På dess tak sitter allehanda antenner och obegripliga instrument.
Denna kiosk har stått här i åratal. Den används för att mäta luftföroreningar där jag bor.
Jag antar att jag ska känna mig trygg när jag ser den. Jag ska förstå att Myndigheterna har koll.
Jag vet att Myndigheten har koll för då och då avger Myndigheten rapporter där det framgår att luften där jag bor stadigt blir allt giftigare. Gränsvärden överskrids regelbundet.
Kanske ser Myndigheten allvarligt på detta. Men med det verkar den låta sig nöja.
Och jag må skylla mig själv om jag nu valt att bo mitt i stan, förstås det.
Till det kan jag säga att när jag gjorde mitt val för snart trettio år sedan fanns ingen kiosk ännu helt enkelt för att luftföroreningarna var rätt beskedliga.
Det är andra som har valt åt mig att gasas ihjäl, framför allt stadens bilister – och förorternas!
Jag tror mig veta att nästan alla människor dör. Av det ena eller det andra. Och är det så att försynen anser att jag storkna och dö av luftföroreningar som stadens bilister anordnar så får jag kanske finns mig i det.
Dock ville jag avge ett litet pip innan jag ger upp andan (den lilla jag till äventyrs har kvar när det blir så dags). Detta pip vill jag rikta mot Mikael Söderlund, vårt moderata borgarråd med ansvar för gator och torg och, rimligen, atmosfären ovanför dess gator och torg.
Jag tycker att han skall utpekas som särdeles politiskt ansvarig för min död.
I ärlighetens namn tycker jag att hans föregångare på jobbet kan få en släng av sleven också han; problemen med giftgas i stan är knappast nytt sen i fjol. Fast söderlunds arroganta attityder när han talar om miljöproblemen i stan retar mig litet extra.
Nu vet jag fuller väl att stockholmarna valt Söderlund. De visste, eller borde ha vetat, vad han stod för och står för. Vi lever med resultatet av ett demokratiskt val.
Det är förstås det verkligt dystra. Att Söderlund är som han är kan jag leva med.
Men att Stockholmarna är så korkade och kortsynta när det kommer till trafik i stan, privat och kommunal, det är sorgesamt bortom det enkelt partipolitiska. Tycker jag.
Som det är ock är i den större bilden, förstås.
Jag undrar vad barnbarna skall säga när de ser tillbaka på hur bilindustri och bilism fick hållas i vår tid. Kostnaderna, ödeläggelsen och de dödliga partiklarna som stormar kring den lilla kiosken nedanför mitt fönster.