En förtappad själ?

Debatten, både inom och utanför partiet, om miljöpartiet fortfarande är ett radikalt parti som har en ideologisk ”själ” ellerom miljöpartiet sålt sin ”själ” för maktens skull, tycker jag är väldigt förenklad och missvisande. Man måste skilja mellan ideologi och metod; och jag tycker att gröna studenters språkrör, Jon Andersson, utryckte det väldigt väl på kongressen: att det handlar om att ge ”själen” en kropp. Det arbetet går via vetenskap och institutionella instrument; det är nödvändigt om man vill uppnå resultat med sina visioner. Den gröna ideologin får inte bli en frusen ideologi bland andra. Jag skulle vilja tipsa om Thomas Svenssons inlägg om att man samtidigt som man kritiserar rådande omständigheter måste presentera konkreta förslag till lösningar; civilisationskritik måste utmynna i realistiska och utförbara handlingsplaner. Jag tar mig också friheten att publicera ett inlägg av före detta språkrörets Matz Hammarströms debattinlägg i medlemstidningen Grönt.

”Ett grönt partis politiska problem försvinner inte när det kommer in i parlamentet”, skriver Andrew Dobson. Så sant som det är sagt. Vi har lyckats ta in oss i parlamentet, inte bara en gång, utan två. Tack vare ett konstruktivt samarbete med sossarna under 1998-2006 har vi etablerat oss som en viktig politisk kraft med betydande inflytande. Förhandlingskompetens och förmågan att driva en ansvarsfull politik. Med det förhandlande och kompromissande som är en nödvändig del av det parlamentariska arbetet om man ska få något uträttas och nå faktiska politiska framgångar, har varit frustrerande för en del inom partiet som tycker att de är grönare än andra och som återkommande mullrat om att riksdagsgruppen ”lägger sig platt” eller ”säljer partiets själ”. Kritik av detta slag kommer säker att blossa upp igen sedan Maria Wetterstrand haft modet att ifrågasätta partiets ut ur EU-linje. Våra riksdagsledamöter är värda allt stöd de kan få. Det är de som har att hantera gröna idéer i praktiskt politik. Det är de som under flera år upplevt att vi i vissa frågor ställt oss vid sidan av och berövat oss själva möjlighet till inflytande. Utträdeskravet är ett exempel, medborgarlönen är ett annat. Det är vikigt att skilja mellan ideologi och metod. Marias resonemang om EU i förra numret av Grönt visar att medlemskap är fullt förenligt med grön ideolog och att EU kan användas för att förverkliga gröna mål. Ett flera år gammalt ställningstagande till en metod (EU-medlemskapet), behöver inte vara rätt idag- världen förändras. Syftet med medborgarlön är att tillgodose behovet av ekonomisk grundtrygghet. Om det går att tillgodose på et annat sätt, som det finns en chans att få gehör för hos andra partier, och som är möjligt att genomföra i praktiken, finns det skäl att lämna den gamla metoden för en ny. Om man valt att bilda ett parti, och lyckats ta in sig i parlamentet, måste man inse att man där är tvingad att använda sig av den institutionaliserade steg-för-steg-strategin för att förverkliga sitt projekt. Den gröna parlamentarikern måste ha tålamod. Genom att vara grön är hon eller han per definition radikal, men det parlamentariska systemet kräver behärskade radikala, som inte behöver avvika från andra gröna när det gäller de långssiktiga målen, men som gör det när det gälle strategier, uthållighet och tålamod. Grön politik är mer än det som händer i parlamentet, men den gröna parlamentarikern är livsviktig för den gröna rörelsen, och det är viktigt att respektera den kompetens som våra riksdagsledamöter besitter och inte återkommande kritiserar de för att sälja ut sin själ.”



För er som skall svänga era "lurviga" i kväll, så vill jag smyga in ett litet låttips.
Clay Allison - Señor Slapstick