2008-05-31

En förtappad själ?

Debatten, både inom och utanför partiet, om miljöpartiet fortfarande är ett radikalt parti som har en ideologisk ”själ” ellerom miljöpartiet sålt sin ”själ” för maktens skull, tycker jag är väldigt förenklad och missvisande. Man måste skilja mellan ideologi och metod; och jag tycker att gröna studenters språkrör, Jon Andersson, utryckte det väldigt väl på kongressen: att det handlar om att ge ”själen” en kropp. Det arbetet går via vetenskap och institutionella instrument; det är nödvändigt om man vill uppnå resultat med sina visioner. Den gröna ideologin får inte bli en frusen ideologi bland andra. Jag skulle vilja tipsa om Thomas Svenssons inlägg om att man samtidigt som man kritiserar rådande omständigheter måste presentera konkreta förslag till lösningar; civilisationskritik måste utmynna i realistiska och utförbara handlingsplaner. Jag tar mig också friheten att publicera ett inlägg av före detta språkrörets Matz Hammarströms debattinlägg i medlemstidningen Grönt.

”Ett grönt partis politiska problem försvinner inte när det kommer in i parlamentet”, skriver Andrew Dobson. Så sant som det är sagt. Vi har lyckats ta in oss i parlamentet, inte bara en gång, utan två. Tack vare ett konstruktivt samarbete med sossarna under 1998-2006 har vi etablerat oss som en viktig politisk kraft med betydande inflytande. Förhandlingskompetens och förmågan att driva en ansvarsfull politik. Med det förhandlande och kompromissande som är en nödvändig del av det parlamentariska arbetet om man ska få något uträttas och nå faktiska politiska framgångar, har varit frustrerande för en del inom partiet som tycker att de är grönare än andra och som återkommande mullrat om att riksdagsgruppen ”lägger sig platt” eller ”säljer partiets själ”. Kritik av detta slag kommer säker att blossa upp igen sedan Maria Wetterstrand haft modet att ifrågasätta partiets ut ur EU-linje. Våra riksdagsledamöter är värda allt stöd de kan få. Det är de som har att hantera gröna idéer i praktiskt politik. Det är de som under flera år upplevt att vi i vissa frågor ställt oss vid sidan av och berövat oss själva möjlighet till inflytande. Utträdeskravet är ett exempel, medborgarlönen är ett annat. Det är vikigt att skilja mellan ideologi och metod. Marias resonemang om EU i förra numret av Grönt visar att medlemskap är fullt förenligt med grön ideolog och att EU kan användas för att förverkliga gröna mål. Ett flera år gammalt ställningstagande till en metod (EU-medlemskapet), behöver inte vara rätt idag- världen förändras. Syftet med medborgarlön är att tillgodose behovet av ekonomisk grundtrygghet. Om det går att tillgodose på et annat sätt, som det finns en chans att få gehör för hos andra partier, och som är möjligt att genomföra i praktiken, finns det skäl att lämna den gamla metoden för en ny. Om man valt att bilda ett parti, och lyckats ta in sig i parlamentet, måste man inse att man där är tvingad att använda sig av den institutionaliserade steg-för-steg-strategin för att förverkliga sitt projekt. Den gröna parlamentarikern måste ha tålamod. Genom att vara grön är hon eller han per definition radikal, men det parlamentariska systemet kräver behärskade radikala, som inte behöver avvika från andra gröna när det gäller de långssiktiga målen, men som gör det när det gälle strategier, uthållighet och tålamod. Grön politik är mer än det som händer i parlamentet, men den gröna parlamentarikern är livsviktig för den gröna rörelsen, och det är viktigt att respektera den kompetens som våra riksdagsledamöter besitter och inte återkommande kritiserar de för att sälja ut sin själ.”



För er som skall svänga era "lurviga" i kväll, så vill jag smyga in ett litet låttips.
Clay Allison - Señor Slapstick

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ösigt värre!! :)

Birger Schlaug sa...

Tja, det kan ju vara sant det du skriver - kompromissa och driva realpolitik är något självklart när man hamnar i den situationen, i reella förhandlingar med andra partier. Problemet uppstår när man inte ens låter de visioner man har - särskilt om de bryter mot den gängse partipolitiska världsbild som råder -
synas i debatten, utan tvärtom döljer dem. Vitsen med en politisk plattform är ju tvåhövdad: dels driva fram resultat i förhandlingar, dels skapa opinion för sina visioner. Ungefär som arbetarrörelsens stora parti gjorde när man bröt fram. Problem uppstår när företrädare för ett parti skäms för det partiprogram man har, när man inte anser sig kunna försvara det. Dte är ju en gigantisk skillnad på t ex grundtrygghetssystem och det allt mer lönebaserade trygghetsystem som mp nu förordar i "sakpolitiken". Det är en oändlig skillnad att ifrågasätta tillväxtsamhället och att i "sapolitiken" hävda att tillväxt är förutsättning för sociala och ekologiska mål. Det är en sanslös skillnad mellan att hävda att man arbetar för nedrustning av militären och att i "sakpolitiken" hävda att det är gröna framgångar att delta i Nordic Battlegroup. Etc, etc.

Frågan är hur man skall vinna opinion för ett grönt samhälle om man inte talar om vad man menar med det i sin opinonsbildning. Jag menar att klimatkampanjen var ett bottenmärke - i kulturdebatten i radio, teve och tidningar diskuterades konsumtionssamhället, medan mp:s klimatkampanj inte ens tog upp denna fråga, utan istället bara byggde på mer järnväg etc.

Det kan bara bottna i en enda orsak: ledande företrädare tror inte på, eller vågar inte framföra, det som rimligen är en grön syn på konsumtions- och tillväxtsamhället.
Hur ska man då kunna vinna en opinion för det?

Heiti Ernits sa...

Jag kan i viss mån hålla med dig i din kritik, vi måste tydligare våga visa våra visioner om ett annat samhälle; men stegen dit måste tyvärr tas via de metoder vi har till buds, även om det tillfälligtvis kan innebära en viss kommodisering (likriktning) av realpolitiken (även om jag tycker att de gröna ändå kraftigt sticker ut från den ”gråa” mängden). Jag känner inte att mp har blivit visionslöst, visioner måste landa i realpolitiska förslag (t.ex. för att ta medborgarlönen som ett exempel så har jag inte sett något realistiskt applicerbart alternativ).
Förslagen måste anpassas bit-för-bit in i samhällskroppen: extreme-makeover för hela samhällsektorn är nog omöjlig både att införa och att få acceptans för.
Den gröna ideologin kräver (tyvärr) en viss ”mognad”. Det vill säga: ideologin går i mångt och mycket stick i stäv mot den de förhärskande maximerna. Det skapar ett visst (initialt?) motstånd hos väljarna och de konventionella medierna: Man vill ha sin gröt serverad på samma sätt som alltid, med blåbär eller hallonsylt. Det gäller också att vinna de 95 procent av väljarna som inte röstar på oss idag. De attitydförändringar som vi är ute efter sker väldigt långsamt. Tyvärr så har inte den gröna ideologin fått någon spridning (folk i gemen är helt omedvetna om att det överhuvudtaget finns en grön ideologi). Ett annat problem är att det i folks medvetande fortfarande hyses en del agg mot miljöpartiet. Ord som stolliga, orealistiska, virrhuvuden osv. osv. är inte helt ovanligt att få slängt till sig när man börjar prata om miljöpartiet. Miljöpartiet är för många fortfarande än enfrågeparti: i det har både media och naturligtvis även partiet haft ett ansvar.
Vi måste nå ut bredare för att kunna verkställa vår politik, men vi måste också nå ut för att kunna få gehör får våra förslag bland våra samarbetspartier (vi är ju trots allt inte så stora än).


Att ledarna inte vågar framföra (på ett mer tydligt sätt) den gröna synen på konsumtionen kan nog bero på att det till kritiken saknas konkreta åtgärder. Ty till syvende och sist så handlar det återigen om attitydförändringar (kanske med inslag av vissa techno- och ekonomifix). Så det intressanta frågan är varför folk överkonsumerar och hur man kommer åt den överkonsumtionen. Kan hända att vi saknar svaren på de frågorna (främst på den sista). Konsumtionen har blivit en religion, och vad skall kan man fylla ut tomrummet med när vi redan tagit bort både troll, gudar och nu…prylar? (Om man skall tro på Zygmund Bauman, Max Weber och Pierre Bordieu).

Så visst vi måste driva tydligare opinion (jag håller med dig där), men vi måste samtidigt ha väldigt bra på fötterna.