En solig lördag morgon, den 26 juli 2008, upptäckte vi - under vårt strandbesök i Helsingborg - ett antal föremål som man inte förväntar sig att hitta på en strand: en sliten sula, en trasig juiceförpackning, en röd plastlåda, en aluminiumburk, en träplanka och ett par andra likartade föremål.
Vid första anblicken alternerade känslan mellan förargelse och fascination: å ena sidan föremål av intresse och å andra sidan vanprydande skräp; å ena sidan ett misslyckande (vållad av mänskligt slarv och lättja parat med samhällets bristande förmåga att rengöra stränderna) å andra sidan pockar föremålen på ens nyfikenhet, intresse och uppmärksamhet: de är vitala och levande av sig självt - de utstrålar en kraft, värdighet; de sporrar fram det poetiska eller ger själ åt ens rädsla. Ena stunden skräp -- nästa stund berättande föremål.
Avfall, skräp, sopor, skrot, krafs, krams, bråte, avskrap, strunt: materiella ting utan dess kraft.
Varför inte försöka se på föremålen individuellt – i samspel med varandra, omgivningen, det förflutna, framtiden och betraktaren. Vad har de för historia, hur har de kommit hit, hur påverkar de mig, vad har de för egenskaper, vad kommer att hända med dem, vad har de för färg/form, hur gestaltas de tillsammans? Plötsligt öppnar sig tingen - de framträder mer intensiva och intressanta som föremål – de agerar, de besjälas och de påverkar: de får en mening.
Detta är en tankelek. I det här fallet handlar det om ’skräp’ som uppfattas som någonting fult, negativt och störande; men kan denna tanke också ha bäring på hur vi uppfattar världen, materiella ting och föremål i stort? Om vi kan vända vårt sätt att uppfatta ’skräpet’ - borde vi kunna vända på vårt sätt att se andra ting i vår omgivning. På vilket sätt kan man känna en sten?
Frågan är om vi är tvungna att ’återladda’ våra föremål för att vi skall undvika ett accelererande konsumtionsförlopp (tillverkar-köper-slänger) där föremålen ’avladdas’ på grund av den inflation som allt ymnigare konsumtion alstrar? Börja med materiella ting och arbeta uppåt i komplexitet...
Laga, vårda, bygga om --- och tycka om.
Vid första anblicken alternerade känslan mellan förargelse och fascination: å ena sidan föremål av intresse och å andra sidan vanprydande skräp; å ena sidan ett misslyckande (vållad av mänskligt slarv och lättja parat med samhällets bristande förmåga att rengöra stränderna) å andra sidan pockar föremålen på ens nyfikenhet, intresse och uppmärksamhet: de är vitala och levande av sig självt - de utstrålar en kraft, värdighet; de sporrar fram det poetiska eller ger själ åt ens rädsla. Ena stunden skräp -- nästa stund berättande föremål.
Avfall, skräp, sopor, skrot, krafs, krams, bråte, avskrap, strunt: materiella ting utan dess kraft.
Varför inte försöka se på föremålen individuellt – i samspel med varandra, omgivningen, det förflutna, framtiden och betraktaren. Vad har de för historia, hur har de kommit hit, hur påverkar de mig, vad har de för egenskaper, vad kommer att hända med dem, vad har de för färg/form, hur gestaltas de tillsammans? Plötsligt öppnar sig tingen - de framträder mer intensiva och intressanta som föremål – de agerar, de besjälas och de påverkar: de får en mening.
Detta är en tankelek. I det här fallet handlar det om ’skräp’ som uppfattas som någonting fult, negativt och störande; men kan denna tanke också ha bäring på hur vi uppfattar världen, materiella ting och föremål i stort? Om vi kan vända vårt sätt att uppfatta ’skräpet’ - borde vi kunna vända på vårt sätt att se andra ting i vår omgivning. På vilket sätt kan man känna en sten?
Frågan är om vi är tvungna att ’återladda’ våra föremål för att vi skall undvika ett accelererande konsumtionsförlopp (tillverkar-köper-slänger) där föremålen ’avladdas’ på grund av den inflation som allt ymnigare konsumtion alstrar? Börja med materiella ting och arbeta uppåt i komplexitet...
Laga, vårda, bygga om --- och tycka om.
”Its political potential resides in its ability to induce a greater sense of interconnectedness between humanity and nonhumanity. A significant shift here might mobilize the vill to move consumption practices in a more ecologically sustainable direction.”
(Jane Bennett, “The Force of Things: Steps to an Ecology of Matter”)
Jane Bennett,Grön materialism,Thing-Power,Henry David Thoreau,Ralph Waldo Emerson,Gilles Deleuze,John Buell,Tom DeLuca,Henri Bergson
,Naess
5 kommentarer:
Tyckte det kändes bekant...
Hur går det med Bergson?
Jimpan:
Jag utgick från texten (Jane:s)... men det roliga är att jag tänkte just på "detta sätt" när jag tog dessa foton i sommras. Så Bennetts essä gick hand i hand med min egen idéutveckling - märkligt hur det kan bli.... =)
Har enbart läst andrahandlitteratu...men han är i högsta grad intressant, speciellt när det gäller det mer "subjektiva"...
Har du kommit igång med Bergson?
Inte än. Ska ta tag i det på allvar senare i höst, tänkte jag. Just nu är det mest Guattari och liknande.
Hittade nåt jag skrev för sex år sedan om Bergsons tidsbegrepp:
Med naturvetenskapens tilltagande inflytande på vårt tänkande, sker enligt Bergson en förväxling av rum och tid. Vår vanliga uppfattning om tingen i rummet är att de befinner sig vid sidan av varandra – exempelvis finns på ett rumsligt eller fysiskt plan en klar åtskillnad mellan detta papper och dig som håller det i din hand och läser den text som står på det. Papperet och du är två olika ting. Det misstag vi ofta gör är att överföra denna uppfattning på händelser i tiden. Vi föreställer oss gärna att två olika händelser, åtskilda av tid, går att ordna längs en kurva likt pärlor på ett band. Eftersom olikheten mellan två ting i rummet är mätbar, så omvandlas också tidsskillnaden till någonting mätbart – en kvantitativ skillnad. Vad vi då förbiser är att det egentliga, verkligt betydelsefulla tidsfenomenet är den upplevda tiden, dvs. den kvalitativa skillnaden mellan två olika medvetandetillstånd. Du kan läsa denna text idag och få en viss uppfattning om den, men om du läser samma text om låt oss säga två år är det inte alls säkert att du får samma uppfattning. Trots att det är samma text du läser så upplever du den på olika sätt, helt enkelt för att ditt medvetande förändrats mellan de två tillfällena. De två händelser som dessa två läsningar utgör kan enligt Bergson inte ordnas som punkter på en tidslinje, utan bör hellre liknas vid toner i ett musikstycke. Vår upplevelse av helheten är beroende av varje enskild ton, som inte kan bytas ut utan att helheten förändras, men upplevelsen av varje enskild ton är också beroende av dess sammanhang med helheten.
Om man vill likna hela tillvaron vid ett musikstycke så är vårt medvetande själva den upplevelse vi har av den – orden ’upplevelse’ och ’medvetande’ är ju också praktiskt taget synonyma uttryck: Att uppleva någonting är att vara medveten om det, om än kanske på ett oreflekterat sätt. Det vi kallar ’jag’ är inte någonting som står utanför denna upplevelse utan att förändras av den; jaget är med Bergsons ord en förtätning av den historia vi levt. Det förgångna lämnar hela tiden spår efter sig, genom att vi tolkar det nuvarande i ljuset av det vi minns, samtidigt som även framtiden är närvarande. Det senare är påtagligt till exempel i läsandet av denna text: Även om du kanske inte är medveten om det, så inser du betydelsen av ett enskilt ord genom att föregripa den sats i vilket det ingår. På samma sätt lever vi: De handlingar vi begår i nuet väljer vi till stor del efter vilka konsekvenser vi bedömer att de kan få för framtiden. Men den kvalitativa skillnaden mellan det nuvarande och det föregående gör att vi ändå inte kan förutse framtiden. Man kan analysera en litterär text genom kännedom om psykologiska faktorer hos författaren vid dess tillblivelse, den historiska och kulturella situation i vilken han levde, etc., men ändå skulle ingen – inte ens författaren – ha kunnat veta exakt hur texten skulle bli. Den lever på sätt och vis sitt eget liv, utvecklas genom själva läsandet och de omständigheter som finns hos läsaren – omvänt är vårt liv vår egen berättelse. Den förändras på samma sätt – genom våra upplevelser och genom de människor vi möter, våra läsare.
Man måste nog förstå det som att Bergson syftade på den newtonska fysiken när han talade om naturvetenskapen. Som vi redan sett passar det här tänket in rätt bra på de influenser från naturvetenskap som finns hos posthumanister.
Jimpan:
Precis, just därför är B. så intressant. Frågan är bara om post-humanisterna tycker att han är lite för mycket för affekter/känslor och dyl. Men jag ser ingen motsättning -- snarare gäller det att bygga broar mellan dessa synsätt ;)
Angående Guattari:
Är du klar med 3-ekologier? Jag tyckte personligen att det var svårt att hänga med i vissa delar även om jag förstod konceptet (den komplicerade/akademiska och snåriga texten är ansträngande tycker jag, speciellt när det är så mkt. nya begrepp (neologismer och dyl))...Jag skall sammanfatta vad jag fick ur Felix, får väl svara på min egen fråga på Karls bloggg ;))
Jimpan:
Btw. det kommer snart också kommentarer på ditt inlägg (har väntat på färdigläsningen av 3-ekologier) ;)
Skicka en kommentar