Överdriftsdagen till ära

Den 23 september tog världens resurser slut; det innebär förenklat att vi förbrukar fler resurser än det produceras under ett år. Dagen när detta inträffar kallas för ”Earth overshoot day” eller överdriftsdagen. Följaktligen lever vi på lånade tillgångar – och har, enligt organisationen ”global footprint network”, gjort så sedan 1987.
Det är idag en gammal sanning att det krävs flera jordklot om alla människor förbrukade lika mycket resurser som västvärlden: utvecklingen är ohållbar. Vårt ekologiska fotavtryck har aldrig varit större.

Man kan jämföra den Hållbara Utvecklingen med en roddbåt: det krävs två åror för att ro framåt: ena åran symboliserar teknologin och den andra åran symboliserar livsstilen. Båda behövs för att komma framåt. Tyvärr tycks tendenserna mångt och mycket peka mot att politiker försöker rå med den ena åran – teknologin – och snurrar således runt utan att komma framåt.
Georg Henrik von Wright (1993) skrev:

”Vetenskapen utgör grundvalen för människans teknologiska behärskande av naturen. Inom ramen för ett industrialiserat produktionssätt har detta herravälde kommit att befrämja ekonomisk tillväxt och högre levnadsstandard. Alliansen mellan vetenskap, teknik och industri kan kallas ett teknosystem.”

Teknologin är intimt förknippad och sammanflätad med samhället och välfärden – med alla rätta – men man glömmer eller har beröringsskräck för livsstilsfrågor och blundar ofta för teknologins baksidor. Teknosystemet i sig påverkas av vår livsstil (och viceversa); konsumerar du inte så snurrar inte de ekonomiska hjulen. Det är dock inte konsumtionen i sig som är förödande – utan överkonsumtionen: den allt snabbare accelerationen från råvara till avfall. Problemet uppstår ju egentligen först när politiker (eller att detta görs med politikers goda minne) eldar på konsumtionen för att kunna offra till teknosystemets altare.

Vi lämnar efter oss ett sargat ekosystem och massvis med utslagna människor; till vilken nytta? Det finns tydliga kopplingar att en kraftigt ökad materiella standard inte ökar vår lycka/tillfredställelse/välbefinnande efter en viss ’grundnivå (Västvärlden har legat stilla sedan 70-talet enligt mätningarna). Vi bör också komma ihåg att det är de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de fattigaste länderna bör rimligtvis få samma möjlighet till välfärd som vi i västvärlden åtnjuter. Det kommer betyda att västvärlden måste sänka sin standard för att kunna balansera upp ekvationen.

Det andra problemet ligger i att många hoppas på att ”bygga bort” klimat- och miljöproblemen med hjälp av teknologin. Den modernistiska framstegstanken lever i allra högsta grad. Att prata om förändrade konsumtionsmönster, kortare arbetstid eller andra konsumtionsnedkylande mekanismer anses fortfarande som tabu i många kretsar. Då är det lättare att luta sig mot teknikoptimismen. En annan faktor som gör det farligt att alltför mycket luta sig mot tekniken är den såkallade ”re-bound-” eller ”rekyleffekten”; vilket i korthet innebär att miljö- och/eller klimatvinsterna äts upp av ett förändrat beteendemönster.

De ekologiskt orienterade ekonomerna menar att vi måste sträva efter Nerväxt istället för Tillväxt - som konferensen ”Economic Degrowth for Sustainability and Equity” fastslog tidigare i år. Omställningen till ett hållbart samhälle kan också innebära att konsumtionsmönster måste ändras: en glidning från produktkonsumtion till tjänstekonsumtion. Kanske kan en skatteväxling med sänkt inkomstskatt och höjda skatter på produkter vara en dellösning?



Förändrade konsumtionsmönster och bättre teknologi tar oss endast en bit på vägen. Vi kommer nog också få reformera de ekonomiska teorierna. Det finns många forskningsinstitut som forskar om hållbar utveckling och ekologisk ekonomi. Bland annat Nef (New Economic Foundation) och Beijerinstitutet för att nämna några. Ett antal ekonomer och forskare från Nef har nyligen släppt rapporten ”Green New Deal” (GND) där de skriver att världen är tvungen till en kraftfull mobilisering för att kunna möta de pågående och framtida problemen. Begreppet ”New Deal” myntades av presidenten Franklin D. Roosevelt på 30-talet och innebar en sällan skådad mobilisering för att kunna komma tillrätta med den ekonomiska krisen. Kriget mot terrorismen borde vara kriget mot miljöförstöring, fattigdom, svält, sjukdomar och klimatförändringar.

Vi står enligt rapportförfattarna inför en trippel sammanstörtning (’triple crunch’) bestående av finanskrisen, accelererande klimatförändringar och skenande energipriser. Detta kommer att ställa stora krav på politiker och världens makthavare. Vi kommer alla att bli påverkade – frågan är hur mycket som kan göras för att landningen skall bli så mjuk som möjligt. Hur tacklar vi arbetslösheten, skenande mat och energipriser, en oreglerad marknad, bristen på råvaror, klimatförändringar, peak-oil, svält, sjukdomar och det ökade antalet naturkatastrofer?

Frågan är komplex. Och tydligt är att det kommer att krävas multilaterala avtal och gränsöverskridande samarbete mellan länderna. Det måste till massiva satsningar på grön energi och grön teknologi, grön arbetskraft, regleringar och reformer inom finanssektorn, överföringar av kunskap och teknologi till utvecklingsländerna, förändrad skattepolitik, utsläppskvoter, energieffektiviseringar, ökad tjänstekonsumtionen och minskad produktkonsumtion, alternativa ekonomiska lösningar, hårdare och transnationella miljölagar, satsningar på biologisk mångfald och skydd av djur och natur, fattigdomsbekämpning, skydd av jordbruksmark – ja, listan kan göras mycket lång.

Samtidigt satsas det enorma pengar på krig, vapenindustrin, militären och på ’förebyggande’ terroristbekämpning. Enligt flera bedömare krävs det knappt 10 procent av världens totala militära årsbudget för att komma lång i arbetet med klimatförändringarna. Teknosystemet hänger tätt ihop med det militärindustriella komplexet; och kommer således också vara en gordisk knut för politiker och makthavare att lösa. Krig måste till för att hjulen skall snurra.

Professor Stephen Hawkings skrev:
‘The West should have a war on global warming rather than a war on terror.’

Den 23 september tog världens resurser slut för 2008 - frågan är när resurserna tar slut nästa år.