Jönköping icke-linjära historia: del II

Del 1;

Mentala ekologier: vi börjar med stenåldern...

Det finns arkeologiska bevis på att det levde människor i nomadliknande konstellationer runt om i Sverige redan för 10000 år sedan (när isen släppte sitt grepp över landet). Nomaderna var beroende av lokala energi- och materiaflöden, och förhöll sig mobila på grund sin känslighet för ekologiska faktorer och klimatets skiftningar; alternativt för att tankesmittan: ackumulation inte existerade. Klimatet var betydligt varmare än idag, vilket i sin fick mer intensiva energi- och materiaflöden flöda genom ekosystem med ökad produktion, men också en eskalerad evolution, som följd (tänk: Lamarck/epigenetik och inte Darwin).

Innan vi går vidare bör påpeka att Bateson menar att vi måste betrakta evolutionen på ett bredare sätt – vi måste inkludera de mentala ekologierna i evolutionsprocessen. Enheten som överlever är organism plus omgivning. Bateson menar att vi måste korrigera den darwinistiska överlevnadsenheten till att inbegripa miljön och samspelet mellan organism och omgivning, och inte enbart som en taxonomisk populationshierarki – individ, släktled, under-art och art, etc – som överlevnadsenheter. Vi bör snarare betrakt: gen-i-organism, organism-i-miljö, ekosystem, etc. Man bör se ekologi i en vidare mening, det vill säga: utforskandet av samspelet och överlevnaden hos idéer och program (dvs. skillnader, komplex av skillnader, etc.) i kretslopp. Den organism som ödelägger sin miljö, via ”dåliga tankesmittor”, eller som inte anpassar sig "ide-mässigt" till en förändrad omgivning, dör ut.

”Det finns en ekologi av dåliga idéer, precis som det finns en ekologi av ogräs, och det är kännetecknande för systemet att det grundläggande felet fortplantar sig själv.”
(Bateson, s. 76)

De dominerande metoderna för anskaffning av mat bestod främst av fiske och jakt, även om jordbruksmetoderna och kunskap kring domesticering började spridas inom de mentala ekologierna. Man tror sig spårat tankesmittor till både Kina (ex. domesticeringen av hästen) och Sydvästasien (ex. jordbruksmetoder). Det intressanta här är att fundera över hur olika världsbilden möts, påverkas och muteras. Allt detta sker i en tid när det inte finns några beständiga universella kommunikationsmedel. Kropp (språk), dofter och andra ”tecken” kan förmodas haft en stor betydelse. Man frestas att tänka på Wittgensteins berömda citat: ”mitt språks gränser är min världs gränser” (även om det är viktig att tänka bredare än till det talade språket). Man kan också tänka tvärt om: när världens gränser expanderade – och därmed implicit också de ”mental ekologierna” - expanderade även språket. Inte som ett ogäs, utan som en mångfald av biotoper som smälter samman, anpassas till omgivning, kolliderar, bifurkerar och förädlas – de mest ”livskraftiga” språksmittorna överlever i tid och biotop.

Det bör påpekas att det finns en ökad skara forskare som menar att jordbruksinnovationen snarare uppstod inom isolerade kluster runt om i världen oberoende varandra; vilket snarare bör ses som en anpassning till förändrade lokala ekologiska och klimatmässiga förutsättningar: med andra ord, ”energibristen” tvingade fram nya innovationer, exempelvis tankesmittan ”jordbruk”, för att kunna trygga överlevnaden.

Organiskt flöde, förändring, vardande, och förlopp genomsyrade ekosystemens funktioner, vilket också borde ha speglats inom de mentala ekologierna. Man kan enbart ana att konturerna av den kognitiva rikedomen som människan besatt under denna tid: detaljrikedom, nyanser, kontraster och förhöjd känslighet för förlopp/hastigheter/processer.

Det är också viktigt att försöka föreställa sig tidsaspekten: det vill säga hur eventuellt olika tanke-smittor börjar spridas, till en början långsamt och tillsynes slumpartat, och sen allt snabbare via något som skulle kallas för ett epidemiskt förlopp. Man kan inte heller nog betona vikten av samarbete i en tid när den ”bärande ekologiska kapaciteten” var knapp och den teknologiska utvecklingen var i sin linda. Stress (som kan manifesteras i knapphet eller överflöd) och innovationer kan nog sägas vara sammanlänkade; kan vi tänka kring Spinozas conatus-begrepp här? Kanske borde vi undersöka resilience-begreppet kopplat till de mentala ekologierna för att kunna förstå hur innovationer växer fram?

Stress är brist på entropi, ett tillstånd som uppstår när den yttre miljön eller en inre sjuklighet ställer överdrivna eller motstridiga krav på en organisms [eller godtycklig system] förmåga att anpassa sig. Organismen [eller systemets] brister i och behöver flexibilitet då den har förbrukat sitt förråd av tillgängliga outnyttjade alternativ. (Bateson 1995:311)

Så småningom börjar kulturlandskapen (odling) ta allt större areal i anspråk, även om man fortfarande höll sig relativt mobil. Kanske kunde man nu ana en viss differentiering mellan agrare och nomader. Man började bedriva röjgödslingsjordbruk, som lite förenklat går ut på att skapa tillfälliga åkrar där man höjer närighalten via röjning; genom att bedrivas jordbruk på detta sätt kunde man nå en högre avkastning under en begränsad tid (och plats). Man började även bedriva boskapsskötsel i större grad under denna tid. På grund av ett gynnsamt klimat (”postglacial värmetid” /intensifierat värmeflöde) kunde man bedriva åretruntbete. Densiteten av människor ökade (kluster av människor) kring viktiga energiflöden som kunde ge en högre energiavkastning. Under metallåldrarna (brons- och järnåldern, 1800-500 f.Kr och 500 f.Kr -1050 e.Kr) blev metallen en allt viktigare aktör, och agerade katalysator för otaliga innovationer och tanke-smittor; även om man bör notera att finns tecken metallbruk redan under stenåldern. Man såg på metallen (ådror) på samma sätt som man såg på resten av naturen: som regenerativ (tänk: processen från frö till växt, tillväxt, förnyelse, kretslopp).

Anaxagoras (500 – 428 f. Kr) m.fl. skrifter gör gällande att man såg på metaller som en livsform som stod lägre än växter och djur och förökade sig med hjälp av små metalliska frön. Denna föreställning levde kvar ända upp till 1700-talet i modifierad form.

Fynden runt Jönköping visar att befolkningskoncentrationen ökade markant under brons- och järnåldern.

Järnframställning ur brunjord (Jönköping).

Fortfarande var samarbete oerhört viktigt – men tankesmittan ”ackumulation” blev den dominerande bifurkationspunkten. När klimatet blev kallare och förutsättningarna för åretruntbete försämrades, skapades nya tankesmittor kring odlingsmetoder i samklang med de nya metallaktörerna (ex. redskapstillverkning: lie, plog). Det kallare klimatet skapade ett beroende av sommarhalvåret, vilket i sin tur accelererade behovet av råvaru- och energiackumulation. Man kan ana att synen på tid och hastighet(er) förändrades, mycket tack vare att man blev mer beroende av årstidsväxlingar. Man började rikta tillbaks delar av materiaflöden (avföring till åkrar som näringstillskott, vilket i sin tur hjälpte till att permanenta beboendestrukturerna (kretsloppssystemet).

Det blev således allt lättare att lagra produktionsöverskottet för att täcka ”fluktuationerna” i energi- och materiaflöden. Kanske började tankesmittorna ”administration”, ”försvar” och ”vi-dem” spridas inom de mentala ekologierna. Måhända har vi här fröet till det som filosofen Foucault kallar för panoptiska diagrammet – som går att koppla till disciplin, makt, och hierarkiseringen av strukturer. För-urbana strukturer började så småningom bildas kring de intensifierade energi- och materiaflöden. Stallar och bebyggelse för råvarulagring (ex foder) blev en centrala och oumbärliga delar av tätortsstrukturen. Tanke innovationen "hus" blev en nödvändig komponent - ett sätt att både lagra värme-energi och råvaror.

Befolkningstillväxten katalyserades som ett resultat av några viktiga punkter: (1) koncentrerad ”välfärd”, (2) behov av mer arbetskraft, (3) och försvar (är osäker på denna). De ackumulerade råvarorna kunde därmed transporteras (frivilligt eller ofrivilligt) över större geografiska områden, vilket i sin tur drev fram behovet av infrastruktur och logistik. Innovationen logistik går att koppla till tankesmittan ”administration” och ”försvar”.

Logistik enligt Svenska akademiens ordbok: ”räknemästare […] arbetande matematisk metod […] militär beräkning av tiden och rummet vid taktiska rörelser; konst(en) att ordna en armés marscher”. Administration handlade dels om beräkning och dels ett ordnande av hastigheter (transport och tajming). Städer började växa kring ackumulerade energiflöden – man började rikta flöden, dämma upp, intensifiera, kontrollera, och strukturera. Geografiska jordlotter blev nödvändiga, då en allt större befolkning skulle näras (betänk då att jordbruket egentligen är väldigt arbetsintensiv). Man börjar också ana ramarna för ett förkapitalistiskt system: ackumulerade energi- och materiaflöden görs tillgängliga för transaktioner. Energin görs mer beständig och uthållig – vilket underlättar ett utjämnande av flöden (brist / överskott / innovationer). Det uppstod kluster av städer (eller tätorter) – det vill säga: man började koppla ihop de olika energi- och materiaflöden mellan tätorterna. Kanske för att trygga tillgången till energi- och råvaror över geografiska avlägsna områden?

Tätorts-logiken innebar med nödvändighet även en definition av en utsida och en insida – vilket även går att koppla ihop med tankesmittan ”vi-dem”. Man kan kanske säga att staten blev till via (till synes slumpmässiga) aggregerade tätortsstrukturer?

Det är inte bara sammankopplingen organism-teknologi-omgivning, utan också sammankopplingen människor-stad-stat som är viktigt att ha i åtanke i detta utveckling.

Dock var metallurgens roll problematisk. Metallen (och den koppling till techne) blev inte enbart ett gränssnitt (”interface”) mot miljön (miljö i denna text : en begreppsmässigt fusion mellan det sociala och biologiska) utan också som ett instrument för ödeläggelse.

Den romerska lexikografen Plinius den äldre (23 – 79 f.v.t.) hävdade att ”guldbrytningen lett till girighet och att utvinnande av järnmalm var en källa till mänsklig grymhet i form av krig, mord och rån”. I forna tider, förklarar Plinius, hade det hänt att man stiftade lagar för att förbjuda vapeninnehav och försäkra sig om att järnet endast använder för oskyldiga ändamål som jordbruk. Oividius menar att under den föregående järnåldern ”levde människor trygga i dådlös ro”.

Blev metallen en katalysator för ond bråd dör som de romerska skrifterna hävdar? Eller handlade det helt enkelt om konflikter i och med framväxten av tätortsstrukturer med sina hierarkiska strukturer, men inte minst på grund av ackumulation av energi- och råvaror? Metallen gav nya sätt att hålla eller expandera de territoriella gränserna – precis som atombomben i vår tid gav nya oanade sätt att förgöra ”monstret” på. Tänk: Tankesmittan ”vi-dem”, ”staden-och-utanförstaden”, ”vår-nation”, ”min-energi-inte-din-energi”, ”vi-mot-monstret”. Staten logik handlar om att bevara: status quo inom sig själv (eller om man vill bevarande av energi: en ökad negentropi inom ”strukturen”, samtidigt som entropi exporteras till omgivningen (materia, energi, avlopp, krig); denna process är beroende av ett ständigt energiflöde, precis som Kalle påpekar).

Nästa del skall vi göra ett smärre hopp till tiden för gruvdrift, kommers och de nya tankesmittorna kring mekanisering som sakta började spridas som ogräs inom de mentala ekologierna.