Lars Palmgren rapporterar i dagens eko om ett intressant fall av naturvårdsprojekt från Brasilien. Fallet är ett intressant exempel på både en livsstilsförändring och ett lyckat naturvårdsprojekt.
Att Amazonas regnskogar är hotade både på grund av klimatförändringar och på grund av skogsskövligt, är idag ett faktum. Att det föreligger en intressekonflikt mellan brukare och regering är inte heller förvånande; problematiken är ingalunda unik. Snarare uppstår liknande problem världen runt: Miljö- och klimatintressen krockar ofta med de individuella eller samhälleliga intressena; även om båda intressen i praktiken är sammanvävda och ömsesidigt beroende, så upplever man en konflikt mellan stat och de berörda.
Alternativet i många fall har varit att isolera det man vill skydda från mänsklig påverkan: exempelvis via statligt skyddade naturvårds- eller nationalparker. Vilket egentligen är en fortsättning på det rådande paradigmet att separera natur från kultur. Syftet har måhända varit vällovligt, men resultatet inte alltid så lyckat. Ett historiskt (olyckligt) exempel i sammanhanget kan nämnas den såkallade ”Ekhatet”. Ekhatet växte fram hos den Svenska befolkningen efter att staten (1558) bland annat skyddsförklarade eken, som var en viktig resurs för skeppsbygge. Skyddet gällde alla ekar generellt, även de som inte var tjänliga som råvara. Detta tilltag skapade en stor ilska hos bönderna, vilket sakta ackumulerades under trehundra år. När lagen skingrades på 1800-talet slaktades miljontals ekar under loppet av några få år. Detta kan tjäna som ett klassiskt exempel på misslyckad skyddsimplementering (även om skyddet i detta fall inte primärt berörde miljöaspekter), som till stor del beror på bristande (eller ingen) dialog samt den bristande insikten om att naturen inte går reparera från kulturen.
Jag passar också på för att pusha för Burmakommiteen.
