Kraften i glädje

If you don’t admire something, if you don’t love it, you have no reason to write a word about it. Spinoza and Nietzsche are philosophers whose critical and destructive powers are without equal, but this power always springs from affirmation, from joy, from a cult of affirmation and joy…’"

-- Gilles Deleuze

Social ingenjörskonst

Blogg- och musiktips!

I brist på tid blir det inga inlägg denna vecka (ja, förutom detta inlägg naturligtvis); Jag skulle först vilja tipsa om tre nya bekantskaper i bloggosfären. Isobel Hadley-Kamptz, Jon Brunberg och Niklas Berggren. Vill dessutom tipsa om Jimmy Sands fortsatta diskussion om liberalism, Jon Brunberg intressanta inlägg om makt, Thomas Melins inlägg om datalagringsdirektivet samt Ingemars inlägg om socialdarwinism.

Någon som ljudar ur högtalaren för tillfället:

The XX - Crystalised


Oskar Linnros - Ack, Sundbyberg


Yesayer - O.N.E


Miike Snow - Songs for no one

Påven blå av avund?

Man kan ha mycket åsikter om den katolska kyrkan och dess märkliga förehavanden, men man kan inte beskylla de för att vara tråkiga. Den världsomfattande debatten, och uttalanden från Vatikanen och dess företrädare, kring filmen Avatar är rätt så uppiggande. Jag ser framför mig de brinnande skolastiska debatterna för ett antal århundraden sedan – som då visserligen ofta mer handlade om liv och död. Vad är Vatikanen rädd för? Svaret är delvis teologisk, och förklarar också varför Spinoza på sin tid var bespottad och hatad. Dels handlar det om att Avatar framställer naturen i sig som gudomlig (helig): där vi alla varelser är sammanlänkade och ömsesidigt beroende av varandra. Spinozas gud är inneboende (immanent) i naturen – vilket alltid har varit en heretisk åsikt. Och dels handlar det om att människan i ett ekosofiskt perspektiv, inte längre har en särställning gentemot andra organismer eller ting – vilket människan har enligt den klassiska kristna ontologin: från gud, änglar, människor, djur, växter till mineraler. Dessutom skriver Maria Hasselgren – talesperson för den katolska kyrkan i Sverige - att: ”Filmen Avatar framställer dessutom människan som något ont, som förstör naturen genom sin framfart. Detta är något helt främmande för katolsk människosyn som betonar att Gud är god, och att människan, som är skapad till Guds avbild därför i sig själv är god”. Vilket är en argumentation i den högre skolastiska skolan. Debatten kan nog delvis lustigt nog förstås via Spinozas Conatus-tanke: Vad har kyrkan – som institution – för existensberättigande i en platt ontologi? Tänk om allt skulle vara lika heligt: hemska tanke.

Datalagringsdirektivet

Det rasar en något förvirrande debatt om huruvida Miljöpartiet skall lägga sig platt eller inte för socialdemokraterna när det gäller datalagringsdirektivet. Snabba tolkningar har gjorts utifrån brottstycken av en radiointervju med Ulf Holm (MP) samt ett märkligt uttalande av Thomas Boström (S) som inte är förankrad i det rödgröna samarbetet. Diskussionen pågår bland annat här och här, samt hos Jakob Dalunde (MP). Istället för att ”reda” ut vem som har sagt vad och varför, borde vi ställa oss frågan om vad vi kan göra, hur skall vi göra och hur kan vi samarbeta med till exempel piratparitet? Miljöpartiet vill inte datalagringsdirektivet – det är klart som korvspad. Så: Hur jobbar vi framåt i denna fråga? Kan vi lära oss av Rumänien eller av ”Die Grünen” i Tyskland? Vilka alternativ har Sverige?

Stakeholderism (Del II)

Förra inlägget (del I) svällde över bredderna – och jag skall försöka fatta mig kortare denna gång. Vi har kort berört urbäddningen av ekonomin (från dess sociala och ekologiska ramar), rationaliseringen, samt den marknadsliberala ”låt gå” principen och den enfaldiga vinstmaximeringen enkom till (aktie)ägarna där företagen enbart ses som resursomvandlande vinstmaskiner. Det finns alternativ till detta synsätt – men som tyvärr fortfarande inte hörs i den politisk-ekonomiska debatten i Sverige. Donaldson går så långt att han jämför det nya paradigmet men den kopernikanska revolutionen: som han kallar för den ”Normativa Revolutionen” inom ekonomisk teori. För de som gillar etiketter skulle detta synsätt kunna kallas för ett grönt vänsterliberalt perspektiv.

Tanken att ett företag – eller en godtycklig organisation – konstitueras av, och påverkas av, olika intressenter, utgår från Chester I. Barnard (30-talet) och vidareutvecklades av Herbert Simon efter andra världskriget. Intressenterna, eller stakeholders, definerar Freeman som:”any group or individual who can affect or is affected by the aschievment of an organization’s purpose”. Med intressenterna avses alltså de individer, grupper och organisationer som har relationer med företaget eller organisationen. Organisationen – eller företaget – är beroende av sina ägare, finansiärer, de anställda, kunderna, leverantörerna, långivarna, staten/kommunen, opinionsbildande grupper och så vidare – men också av gratis ekosystemstjänster. Företaget är alltså inbäddad i en social struktur – där ”stakeholderteorin” föreskriver att företagsledningens uppgift delvis är att balansera de olika intressenterna.

Det vill säga: företaget är inte en oberoende resursomvandlande vinstmaskin utan en människoskapad institution som är delaktig i samhällsväven.

”Corporations, larger and richer that most of us, are, if nothing else, artifacts. We made them; we created them; and we will make them diffrently in the future.” (Donaldson:174). '

Företaget interagerar med våra socioekologiska system; enklare uttryckt: de nyttjar våra naturresurser (ibland gratis eller förhållandevis billigt), påverkar och påverkas av olika sociala system, och smutsar inte sällan ned vår omgivning utan att betala hela priset för detta (externaliteter), men skapar också vissa ”värden” som ligger till grund för deras existensberättigande.

Synen på att företaget agerar i verkligheten, inbäddad i ekologiska och sociala strukturer, och inte på en abstrakt marknad av tillgång/efterfrågan, får konsekvenser på hur företaget – som organisation – ser på sig själv och sin egen roll i samhället. Som Freeman skriver: ”stakeholder theory focuses us on the multiplicity of ways that companies and entrepreneurs are out there creating value, making our lives better, and changing the world”. Detta perspektiv sammanfaller också med den kraftigt växande CSR rörelsen (Corporate Social Responsibility). Alltså: företaget skall inte enbart maximera vinsten för sina ägare, utan är en samhällsaktör, som erkänner intressenternas inneboende värde, och aktivt försöker bidra med att skapa välfärd för dessa. Förtaget agerar alltså normativt: vad ställer jag till för skada kortsiktigt och långsiktigt? Tar jag hänsyn till kommande generationer och naturen? Vilken roll har jag i samhället? Hur bidrar jag bäst till lokalsamhället?

Jag tänker inte gå in på debatten kring den klassiska motsättningen mellan ”vinstmaximeringen för ägarna” (Milton Friedman) och ”samhällsnytta för intressenterna” (R. Edward Freeman): utan konstaterar helt frankt att Friedmans neoliberala ståndpunkt är en förlängning av den verklighetsfrånvända låt-gå traditionen som vi kort berörde i förra inlägget.

Dags att summera: Stakeholderismen innebär ett aktivare – och ett mer delaktig – civilsamhälle och ett socialt ansvarstagande i högre grad inom den privata (detta begrepp går att problematisera ytterligare) näringslivet och ett främjande av lokalsamhällets sociala kapital. För att återknyta till Jimmy Sands inlägg, så innebär att staten i sig inte behöver vara någonting negativt: staten är bara en organisation bland organisationer i egenskap av en intressent. Förhållandet mellan företaget och staten bör analyseras pragmatiskt och inte ideologiskt: det finns företag som är rikare, större och mäktigare än många stater. Analysen borde snarare handla om hur relationerna fungerar i realiteten: vilka effekter som manifesteras i relationen. Dessutom är det intressant att problematisera företagsledningens roll i ljuset av den posthumanistiska debatten – men jag lovade att hålla mig kort denna gång.

Läs också Elinor Ostroms forskning kring allmänningens tragedi.

Källor:

Bradley R. Agle, Thomas Donaldsson, R. Edward Freeman, Michael C. Jensen, Ronald K. Mitchell, Donna J. Wood - "Dialogue: toward superior stakegolder Theory".

Bruzelius, L.H, Skärvad, P-H. (2008) "Integrerad organisationslära". Studentlitteratur.

Strävan efter realistisk ekonomi

”En ekonom är en person som känner till priset på allt men inte vet värdet på något”
-- Oscar Wilde.

Jag tänkte återknyta till Jimmy Sands intressanta försök att problematisera varför många liberaler ser rött när staten kommer på tal. Detta är i grunden en filosofisk fråga som är starkt förknippad med en specifik världsbild. Jag tänkte ta tillfället i akt och spinna vidare kring detta. Jag tänkte kort beröra den berömda klyftan mellan stat och marknad som Jimmy delvis är inne på, samt diskutera några aktuella ekonomiska teorier som handlar om relationen mellan ekonomi och samhälle: det vill säga: den berömda ekonomiska debatten om ”Shareholders” (intresseperspektiv) kontra ”Stakeholders” (ägarperspektiv).

Jag passar redan nu på att ursäkta för en lång bloggpost; Del två av denna post finns här.

Jag har skrivit tidigare om vikten av att ekonomin inbäddas i sociala och ekologiska strukturer i högre grad än vad som görs idag (”Bröd=vapen”); eller som ekonomen Thomas Donaldsson uttryckte det, vi behöver en ekonomisk teori där ”people matter”, men också att ekonomin måste ta hänsyn till våra ekosystem och de kommande generationerna.

Vi behöver en pragmatisk ekonomi, menar nobelprisvinnaren George Akelof: ”You think about problems in the world”, och fortsätter:”and you ask: can goverment do something about that? At the same time, you maintain you scepticism that goverment is often inefficient”. Innan vi går vidare med den pragmatiska ståndpunkten hos Akelof (nästa bloggpost), bör vi beakta det sista stycket som vittnar om kraften i den ideologiska ståndpunkten som finns hos många ekonomer - och inte minst liberala ideologer - att staten är ineffektiv [1], men också: att staten bör hållas utanför ”marknaden” [2] vilket ofta förfäktas av tongivande, ekonomer (se exempelvis den neoklassiska chicagoskolan). Visst, förvaltning (”goverment”) kan vara ineffektiv, säger Donna J. Wood, men: ”[G]iven what we know about human, organizational, and institutional behavior, government is the most effective vehicle for implementing necessary social controls in support of environmental protection, human rights, and justice”. Låt oss först göra en kort historisk utvikning innan vi går vidare med Akelofs pragmatiska ansats.

Historisk klyfta
Varför existerar denna berömda klyfta mellan stat och marknad när vi kommer till politisk ekonomi? För en Spinozist, som Jimmy också påtalar, föreligger det ingen ontologisk skillnad mellan stat och individ: skillnaden ligger snarare i kvantitet (aggregat av kroppar/tankar och aggregat av aggregat). Samma sak är det med stater och marknader. Ett företag, eller staten för den delen, är likvärdiga organisationer (eller strukturer) som strävar efter självbevarande (”Conatus”) med naturligtvis olika förmåga att affektera och affekteras.

Denna klyfta – må den vara ontologisk, analytisk eller ideologisk - kan delvis förstås ljuset av den västerländska idéhistorien: från Bacon, Descartes till Kant och Locke – och det komplicerade samspelet mellan två till synes divergerande samhällsprocesser: upplysningen och (ny)protestantismens expansion. Tanken om det solitära subjektet och den rationella förnuftiga människan blev en filosofisk dominerade diskurs och genomsyrade (och gör det delvis fortfarande) allt från vetenskap, ideologi och konst till ekonomi. Utan att utveckla tanken ytterligare av utrymmesskäl, konstaterar jag kontrafaktiskt, att Spinozas ontologi förmodligen hade tillåtit en mycket mer pragmatisk politisk ekonomi: där analysen snarare skulle ha haft tonvikten på maximal välfärd för alla medborgare (och andra kroppar: djur, växter, ekosystem) och där den politisk-ekonomiska metodologin snarare skulle handla om att åtgärda patologiska effekter (vare sig det handlar om företag, stater eller andra organisationsformer) än sökande efter optimalitet.

Den politisk ekonomiska klyftan mellan marknad och stat har flerhundraåriga historiska rötter ibland annat i anglosaxisk ekonomisk teori och kan spåras tillbaks till nationalekonomins fader Adam Smith (1723-1790), som argumenterade en laissez-faire (”låt gå”) marknad i den beryktade boken ”Nationernas Välstånd”, men också senare till John-Stuart Mills teorier kring makt och maktens uttryck mellan majoriteten (vare sig det är staten, kyrkan, opinionen eller någon annan godtycklig kraft) och den enskilde individen. Man kan man konstatera att både Smith och Mill skrev utifrån en bestämd historisk situation – med konkreta problem och skeenden i sikte - men också utifrån rådande filosofiska strömningar. Karl Polanyi beskriver i boken ”The Great Transformation” (1957) processen där marknadssystemen expanderade och dess frigörelse från de sociala och politiska strukturerna i vilket ekonomin tidigare var ”inbäddad” i. Denna funktionsseparering (sociologen Anthony Giddens kallar detta för urbäddning) skedde inte enbart mellan ekonomi och de social-politiska strukturerna, men också mellan ekonomi och ”naturen”. Den andra processen (om det nu är rätt att kalla det för en uniform process) handlar delvis om hur ekonomin (eller dess uttryck) påverkar vår syn på världen och våra relationer. Det finns vissa som pratar om alienation och förtingligande. Men det är en helt annan debatt (se Weber; Simmel; Adorno; Fromm; Habermas).

Osynliga handen

Adam Smiths berömda osynliga hand som skulle ”styra” marknadsmekanismerna på ett ”optimalt” sätt, byggde visserligen på en mycket insiktsfull teori kring en serie ”negativa återkopplingar” som skulle få marknaden att ”självreglera” på ett makroskopiskt plan. Teorin – som var före sin tid, och som kan ses som ett försök till ett systemiskt perspektiv – byggde dock på ett antal förutsättningar: enkel marknad, obegränsade resurser, rationella aktörer, starkt socialt tryck (normativa aktörer), inga monopol, inga företagshemligheter, full information, små tidsfördröjningar, närdemokratisk deltagande och fullständig konkurrens (Sterman 2000). Smith var medveten om de mycket förenklade antaganden, och således bristerna hos den självreglerande ”osynliga handen” – men det hindrade inte att tanken om den perfekta självreglerande marknaden så småningom inkorporerades i politisk-ekonomisk praktik. Vilket också sedermera blev frimarknadsförespråkarnas credo, detta trots att Smits utopi aldrig har funnits eller kommer att finnas. Rädslan för oordning (Merchant) och vurmen för linjära och matematiskt (enkla) samband kan sättas i samband med idéströmningar från 1500-talet och fram till vår tid – vilket kanske förklarar tendensen att godta mycket förenklade modeller och förkastandet av alla ”störande moment”: exempelvis att det inte råder perfekt konkurrens, informationssymmetri och att människor beter sig irrationellt och oförutsägbart, eller att det råder en massa makt och intressestrukturer i våra samhällen.

Den politisk-ekonomiska urbäddningen fortgick med den kortsiktiga välfärden som överordnad mål [3] - med makthavarnas och den representativa befolkningens goda minne. Den självreglerande ”osynliga handen” hade satts ur spel för länge sedan (om den nu någonsin varit verksam) samtidigt som (eller tack vare det) en kraftig välfärdsackumulation kunde pågå i Europa genom utsugningen av periferin medan man utropade: ”frihet, framsteg och förnuft” och höll slavar.

Det handlade snarare om många stora och synliga ”Händer” (stora mäktiga företag och stater). Det är som Karl Palmås skriver: ”Ungefär hundra år efter publikationen av Smiths verk tog denna utveckling fart: Delvis genom att massproduktion skapade stordriftsfördelar åt stora företag, men även som ett resultat av olika juridiska beslut kring företagets status och begränsade ägaransvar”. Och som Karl påpekar, växte det ungefär samtidigt fram ett paradigm kring kunskapsinlåsning. Vilket delvis kan förstås i ljuset av dåtidens syn på människan (Descartes/Locke: människan som ett slutet subjekt: ”mina tankar”) – och som då starkt knöts till marknadslogiken via någonting som skulle kunna kallas för en rudimentär socialdarwinism (tänk: företagen som strävar efter överlevnad, marknaden som en kamp där kunskap/innovationer ger evolutionär ”övertag”).

Mill och friheten
John Stuart Mills berömda bok ”Om Friheten” brukar benämnas som ”liberalismens bibel”, har tjänat som inspirations- och argumentationskälla för många liberaler: som ser Mills tankar som ett försvar för den enskilda individens suveränitet och ”fria” handlande. Mill, inspirerad av Bentham, utvecklade en slags nyttomaximerande moralfilosofi (utilitarism) där moraliska principen byggs upp via objektiva, förutsättningslösa och rationella diskussioner i god samtalston, och där den ”bästa” idén blir gällande. Även om Mill problematiserar det faktum att opinionen (”den överväldigande majoriteten”) inte säkert alltid har/får ”rätt” (Mill: 92). Den rationella diskursen hos Mill är delvis grunden till ”rational man” (eller den rationellt kalkylerande ”homo economicus”) som blev den dominerande diskursen inom nationalekonomin. Förutom att sådana kallt kalkylerande människor, och samtalsklimat inte existerar i verkligheten, perverterades Mills tankar när väl inbäddade i den ekonomiska teorin. Av någon anledning fick tanken kring den atomistiska människans själviskhet ett eget liv. De som hävdar att det jag ”gör mot mig själv” enkom kommer på individen, hittar inte stöd hos Mill. Mill - som förespråkade närdemokratiska principer men även lokal social kontroll - var mycket tydlig på de punkterna:

”Det finns ingen som är fullständigt isolerad varelse, det är omöjligt att någon kan företa sig något som allvarligt eller varaktigt skadar honom själv utan att olyckan som åtminstone sträcker sig till hans närmaste omgivning och ofta längre” (Mill: 88)

Detta är ändå intressant: Mill påvisar någonting som även Spinoza skulle kunna skriva under på: att individerna är sammansatta och påverkar varandra. Handlingar som skall fördömas och straffas enligt Mill, kan handla allt från egoism, själviskhet, småaktighet, grymhet, elakhet, girighet eller förslösandet av sin egendom, minskandet av samhällets allmänna tillgångar eller tillfoga andra människor skada (fysiskt eller psykiskt): allt detta (och mycket mer) bör bestraffas dels socialt via lokalsamhället (moralisk klander: fördömanden, ringaktning), eller vid grövre fall, med hjälp av statsmakten (Mill: 86-90). Däremot är Mill mycket noga med att påtala att individen kan göra allt (med sin suveräna kropp) – så länge (!) det absolut inte skadar någon annan eller inskränker på någon annans frihet; som vi inser så finns det exceptionellt få sådana premisser i verkligheten. Mills projekt handlar egentligen om att värja sig mot totalitära strukturer – ett slags värnande om mångfald och tolerans i samhället, med tydliga historiska totalitära skeenden i blickfången. Hur vi kom därifrån till ”själviskhet” och ”egenintressen” som ett patos för ekonomisk liberalism är för mig en gåta. Men samtidigt räknas ju Mill till socialliberalismen.

Både Smith och Mill har fått kritik för att undvika intresseperspektivet – det vill säga de maktstrukturer som driver olika slags samhällsprocesser. Men också för att deras teorier är mycket förenklade och abstrakta modeller som föga avspeglar verkliga förhållanden. Samma kritik riktas mot nutida ekonomisk teori – och inte minst liberal ideologi - som genomsyras av ett atomistiskt, positivistiskt, idealistiskt synsätt (även om det liberala fältet är mer diversifierat än så). Låt oss återvända till den pragmatiska och realistiska ansatsen hos Akelof; jag tänkte presentera den spännande (kanske om man är nörd) diskussionen om ekonomisk teori där man försöker återinbädda det sociala - alltså den motsatta rörelsen som skissas ovan -i nästkommande inlägg om ”Stakeholders versus Shareholders”.

Noter
[1] Man kan problematisera detta påstående djupare, men kort: effektiviteten beror på hur och vad som mäts: en process måste ibland ta tid. Demokratiska eller samhällsdrivna processer kan inte mätas i produktionstermer utan i maximalt mängd långsiktig samhällsnytta; dessutom är sådana processer oerhört svåra att mäta – om ens möjliga.

[2] Det är felaktigt att prata om en ”marknad” – det finns hierarkier av katedraler och bazaarer: marknader skapas och omskapas ständigt; se detta inlägg av Rasmus.

[3] Välfärd kan definieras på många olika sätt; men enligt den urbäddade/frikopplade ekonomiska teorin, räknas inte externaliteter med i ekvationer (dvs: förstörd miljö, hälsoaspekter eller utslagna människor) vilket snarare kan öka tillväxten om enbart bruttonationalprodukten avses (Se Herman Daly)

Källor

John Sturat Mill -"Om friheten". Natur och Kultur. 1984. 1989, 1991

John D. Sterman (2000) - "Business Dynamics"

Hall, S., Held, D., McGrew, T. (1992) - "Modernity and Its Futures"

Merchant, C. (1994) "Naturens död - kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen". Symposion, Skockholm

Bradley R. Agle, Thomas Donaldsson, R. Edward Freeman, Michael C. Jensen, Ronald K. Mitchell, Donna J. Wood - "Dialogue: toward superior stakegolder Theory".

Läs också Thomas Svenssons recension om Nina Björks avhandling om "Ideologi och Verklighet..." som delvis handlar om liberalismen.