Jag vill dela med mig detta essäutkast som handlar om hur man kan se på städer ur ett ekosofiskt perspektiv; texten skrev jag inom ramen för ekofilosofikursen. Essän avslutas med en fråga:
Frågan är om vi kommer att kunna se städer med andra ögon? Älska städer, med dess myllrande mångfald av uttrycksformer och liv? Vi vantrivs i kulturen, yttrade den något pessimistiska Freud, men kan vi trivas i våra naturkulturer - denna symbios mellan det naturliga och artificiella – vilket kan vara fröet till en återidentifikation med vårt sammanhang – växter, djur, kulturer, städer, artefakter? Att älska sin stad, kan vara en början -- men relationen underlättas (eller blir ömsesidig!) ifall vi börjar se staden som någonting levande och ömtåligt – och som en del av oss själva.
Jag skulle vilja puffa för ett intressant projekt, nämligen födelsen av den politiskt oberoende tankesmedjan Federa. Jimmy Sand frågade redan för två år sedan, ifall det behövdes en ny tankesmedja -- frågan besvarades jakande. Många med mig känner säkert att den politiska eller/och ideologiska debatten ofta trampar vatten. Positionerna är välbekanta, ideologiska skyttegravskriget utmärks av tryggt hukande på välkända marker. Nya idéer möts – om inte med skepsis – så av en talande tystnad. Federa skiljer sig från gängse tankesmedjor på flera olika punkter, jag saxar:
1) att inte vara hemmahörig i någon specifik ideologi, utan att undersöka hur just vår tids förutsättningar kan få för inverkan på idédebatten, och 2) att utnyttja de radikalt förändrade informationsteknologierna för att bidra till mer livfulla offentligheter. Federa är heller inte systemskritiskt i bemärkelsen att kasta grus i maskineriet eller att protestera. Vi jobbar inte kritik – vi jobbar kritikalitet. Det intressanta är inte att peka på vad som är fel. Andra gör det bättre. Det intressanta är att formulera alternativen.
Hurra, hurra, idag är det min födelsedag! Ryktet (myten?) säger att aboriginer inte firar födelsedagar; snarare firar man personliga insikter och klokskap - man kan med detta synsätt dra ihop en festlig tillställning när man känner att man lärt sig något nytt, kommit till en insikt, eller blivit en "bättre" människa. Vi, däremot, är besatta av siffror, och siffran 30 är hyfsat laddad i vår kultur :-)
Nåja, inte har man blivit klokare - snarare mer förvirrad med åren.
Lästips: Idag varnar Niklas Ekdal för herr Spock, och tangerar med sitt inlägg min personliga åsikt i religions- och vetenskapsfrågan; en intressant parallell till ämnet, som kompleterar Ekdals inlägg, står Anders Johansson för på DN-Kultur idag, som har läst Nietzsches "Den glada vetenskapen". Båda artiklarna borde begrundas av de såkallade "humanisterna".
En av de klarast lysande stjärnorna på politikerkartan i Sverige - Anders Wijkman - får en viktig debattartikel publicerad på dagens nyheter idag. Anders Wijkman påpekar det riktiga i att tillväxten, som den mäts idag, inte kan fortgå i all oändlighet, samt att bruttonationalprodukten inte är ett representativt mått på välfärden. Tillväxtmåttet som den ser ut idag, tar inte hänsyn till alla ”negativa” effekter av vår verksamhet – oavsett om det handlar om krigsföring, olyckor, miljöförstöring, resursslöseri eller exploatering av djur eller natur. Dessutom tar bruttonationalprodukten inte hänsyn till fördelningsfrågor. Den Amerikanska ekonomen Herman Daly kallar denna typ av tillväxt - som inte ökar välfärden - för ”oekonomisk tillväxt”. Det kostar att förstöra miljö och klimat, det kostar att hindra en miljökatastrof, det kostar att skära ned i skola och omsorg.
För Svensk del har BNP ökat med i genomsnitt 2 procent per år från 1970 fram till idag; frågan är hur ”tillväxten” hade sett ut ifall vi hade använt ett grönt mått på bruttonationalprodukten?
Samtidigt som majoriteten av politikerkåren ensidigt jagar efter ökat tillväxt – utan att reflektera vad begreppet innebär eller leder till i längden, insert alltfler ekonomer och miljöforskare att vi snarare behöver ekonomiskt nerväxt. Den gordiska knuten består i hur denna modell skall kunna appliceras på en tillväxtfundamentalistisk marknadsekonomi. Där har vi en spännande utmaning i framför oss.
Dessutom är det spännande att man jobbar på EU-nivå med att utveckla alternativa välfärdsmått. Inte en dag för tidigt.
Har inte uppdaterat bloggen på ett tag – kanske är det postsemester traumat som får mina fingrar att ta semester från tangentbordet, och istället får mig att grotta ner mig i det lättjefulla serieträsket med Star Trek Voyager och Twin Peaks. Fina serier. Fina ögonblick. Skall också meddela att det kommer att ske förändringar i livsbanan i och med det trettionde levnadsårets infallande (trettiårskris kanske, vem vet?). Har nämligen blivit antagen till Samhällsvetenskapliga miljövetarprogrammet i Göteborg; det skall bli oerhört kul att studera!
Nu lite musiktips från coatchen.
Vi börjar med lite Rock från ”Lovvers - OCD GO GO Girls”.
Synten lever, för blir man inte sugen på att skaka ben till ”La Roux – Bulletproof”?
Kleerup har tillsammans med Linda Sundblad gjort en trevlig bit ”History”.
Lite pop-rock med The Thermals “Now we Can See”.
Fin fransk electroremix , “Lykke Li - I'm Good, I'm Gone (Fred Falke Remix)”
En till fransk remix – Kitsuné gänget - får vi plats med: “Two Door Cinema Club - Something Good Can Work “
Jag läste häromdagen Maria Svelands och Katarina Wennstams artikel på DN-Kultur (2009-07-28) som kallade regissören Lars von Trier för tragisk och sjuk kvinnohatare mycket på grund av hans senaste film Antichrist.
Jag har inte sett filmen – men har fått konceptet någorlunda klart för mig. Jag gör en annan tolkning av filmens budskap, som jag delar med Mikael Pedersen (DN-Kultur 2009-08-02). Genom att svartmåla von Trier och lyfta fram filmen som kvinnofientlig, missar Sveland och Wennestam en viktig poäng, tycker jag.
Se trailern först:
För filmen handlar inte enbart om en konflikt mellan en man och en kvinna, utan också om vår problemfyllda relation till naturen. Kvinnan har i många kulturer ansetts stå närmare naturen – alternativt varit starkt förknippad med de cykliska förloppen som förekommer i naturen. Organismmetaforen och synen på naturen som en levande moder (kvinna, moder jord) – har tjänstgjort som hämsko för en alltför omfattande exploatering genom historien. Organismmetaforen - som var en harmonisk och symbiotisk tanke – kom att utmanas av den framväxande mekanistiska världsbilden och av de krav som förkapitalistiska systemet ställde. Den organiska och vitalistiska världsbilden kom att utgöra ett hot mot den framväxande mekanistiska världsbilden med början på 1400-talet: naturen kom att bli någonting ostyrigt, farligt, kaotiskt, oförutsägbart och våldsamt. Det är också den synen som kom att bli den arketypiska naturuppfattningen i stora delar av den västerländska kulturen.
Kvinnan – som starkt förknippades med naturen – började ses som någonting ostyrigt och nyckfullt, som måste, i likhet med den kaotiska naturen, kontrolleras. Reformationens omvälvningar och häxprocesser kan bättre förstås i ljuset av denna utveckling. Naturen devalverades, och samfällt med detta, kvinnans ställning i samhället.
Kvinnan – eller det ”kvinnliga” - kom att definieras som: känslomässigt, opålitlig, nyckfull och bestyckad med en stark (sexuell) drift. Det skedde samtidigt en samhällelig hierarkisering där kvinnan ovillkorligen hamnade i lägre ställning jämfört med männen, då de stod närmare djuren och naturen enligt gängse synsätt.
Till grund för identifikation av kvinnor och djuriskhet med en lägre form av mänskligt liv ligger den åtskillnad mellan natur och kultur som är grundläggande i humanistiska ämnen som historia, litteratur och antropologi, vilka godtar åtskillnaden som ett obestritt axiom. Dualismen mellan natur och kultur är en nyckelfaktor i den västerländska civilisationens frammarsch på naturens bekostnad. När föreningsbanden i det äldre hierarkiska världsalltet skars av, placerade den europeiska kulturen sig allt mer ovanför och vid sidan av allt som naturen stod för (Merchant, s.165).
Mannen kom däremot att symbolisera ordning, rationalitet, logik och kom att förknippas med det vetenskapliga tänkandet. Francis Bacon (1561-1626) kallade bland annat naturen för en ”simpel sköka”, vilket tydligt visar at den vetenskapliga attityden hade en stark maskulin framtoning vid tillfället.
Naturen som kvinna, som vetenskapsmannen skall betvinga. Han skall metodiskt och systematiskt avslöja moder Natur, blottlägga hennes hemligheter, intränga i hennes sköte och sålunda tvinga henne till fullständig underkastelse. Den nya vetenskapliga attityden har därmed från början givits en stark maskulin framtoning (von Wright, s.65)
Kunskap ger makt – som är ett citat med ursprung i Francis Bacon – fick dubbla innebörder rent idéhistoriskt. Dels skulle naturen/naturkrafter kuvas – därtill kvinnan – men detta tillät också den undersökande, induktiva, vetenskapen att blomma. Vi skördar frukterna av denna utveckling, som har både positiva och negativa konsekvenser. Men det finns en arrogans i Bacons ”strävan att etablera och utvidga själva människosläktets makt och herravälde över världsalltet”, genom vilket kunde ”människosläktet återskaffa den förfoganderätt över naturen som tillhör den genom gudomlig förordnande”, som inte enbart var förbehållen Bacon.
Sviterna av denna kvinnosyn (men också natursyn) hemsöker fortfarande vår kultur, vilket många feminister har insett. Därför tycker jag att det är olycklig att Svelands och Wennstams väljer att bortse från denna tolkning.
Läs Mikael Pedersens koppling mellan ”Antichrist” och den aktuella klimatdebatten. Har den ostyriga naturen löpt amok? Kommer den rationella manliga technovetenskapen att underkuva naturkrafterna, lösa klimathotet?
