Gemenskapens gränser, del I

Jag skall utgå från DN journalisten Ingrid Hedströms artikel om Romernas situation i Ungern och koppla ihop detta med en central tanke inom ekosofi – eller mer specifikt till det som Arne Naess kallar för identifikation – eller rättare sagt brister på identifikation. Men först en kort historisk expose.

En våg av hatbrott drar över krisens Ungern när landets romska befolkning blir syndabockar. Brotten som begås är groteska, övergreppen är i legio, barn och kvinnor skonas inte – vilket tydligt pekar på att Romer (som tillskriven grupp) har avhumaniserats för länge sedan. De högerextrema krafterna växer runt om i Europa. Historien tycks åter gå i cirklar; för detta är inget nytt. Romerna har varit ett förföljt folk – även om man bör akta för att kalla Romer för ett homogent folkslag – under flera hundra år. Pogromerna har ofta underbyggs via slagord som: ”inte mänskliga”, ”ett samhällsproblem”, liv ovärdiga att levas”, ”ett tjuvpack”, och så vidare.

Romerna har ett gemensamt ursprung – även om den höga andelen illitterata – men också på grund av en viss rädsla för att peta i det förgångna - medfört, att mycket av den gemensamma historien inte bildat en fond för en kulturell medvetenhet. Romerna har sitt ursprung som ett indiskt folkslag, som togs till slavar runt mitten på 1300-talet – vilket bekräftas av flera historiska källor, där det har framgått av bokföringen, att man handlade med Romerna som man gör med boskap. Den exakta historien är höjt i dunkel. Men en teori är att Zigenarna skulle ha följt med som livegna hos de tatarer som invaderat Moldova längst norra krimvägen, men som blev kvar när tartarerna besegrades av Ungerska och rumänska herrar. Under mer än fyrahundra år, fram till 1856, var zigenarna slavar i Valakiet och Moldova, de feodala furstendömen som tillsammans med Transsylvanien nu utgör det moderna Rumänien. Fram till 1500-talet, upprätthölls furstendömets styrka i allt större utsträckning genom slavarbete. Men slavarna användes också flitigt av det Habsburgska furstendömet. Enligt gamla växelkurser, kunde man bland annat byta en Zigenare mot en gris, eller ett nygift par mot några tunnor vin; det var till och med möjligt att sälja ”en halv zigenare”, vilket betydde en kvinna med hälften av de barn hon eventuellt födde.

Men till skillnad från det historiska medvetandet som många etniska grupper, med härstamning från Afrika, har om slaveriets historia – och den sentida upprättelsen i form av de svartas rättigheter bland annat i Amerika -, saknas denna insikt oftast hos Zigenarna, men inte minst saknas ofta denna historiska kunskap hos stora delar av befolkningar som lever sida vid sida med romer. Det är också märkligt att nationalencyklopedin inte nämner romernas slaveri med ett enda ord (däremot finns det en version på Wikipedia, som tar upp ämnet). Som statsmannen – och den ivrige förkämpen för slaveriets avskaffande – Mihail Kogâlniceanu (1817-1891) uttryckte det mer än tjugofem år före slaveriets upphävande i furstendömena:

"[Européerna] bildar välgörenhetssällskap för slaveriets avskaffande i Amerika, medan det samtidigt i skötet av deras egen kontinent, i Europa, finns fyrahundra tusen zigenare som är slavar, och tvåhundra tusen andra som är begravda i okunnighetens och barbariets mörker!"

Isabel Fonseca tillägger: ”[h]undrafemtio år senare är slaveriet avskaffat i den stad som bär den store mannens namn [Mihail Kogâlniceanu], men okunnigheten och barbariets mörker består.” (Fonseca, s. 250)

Det är inte brist på historiska källor som är orsaken till okunnigheten, men också ett visst mått av ointresse från allmänheten (det är känsligt), men också på grund av bristen på romernas egna röster i debatten. Erika Lakatos säger till DN:

”Väldigt få av oss kan ta sig in i mediebranschen, säger Erika Lakatos, utbildad fotograf, lärare och sångerska”, och fortsätter med att problematisera denna diskriminering ”[o]ch om jag med mina två examina inte kan få ett jobb, kan ni tänka er hur det är för dem som är lågutbildade?”

Romerna som förmodad homogen folkgrupp - med förmodade gemensamma egenskaper - är stigmatiserade. Romerna har diskriminerats, deporterats, avhysts, förföljt, utnyttjats, och i många fall dödats, under flera hundra år. Vilket fått till följd att romer aktivt isolerat sig från andra folkslag – som de kallar för gadje (de orena) –, genom avancerade ritualer för rening, och mycket stark sammanhållning inom gruppen, vilket har en exkluderande och skyddande verkan. Även språket – som är oerhört svårgenomträngligt - agerar ett slags skydd. Det finns antropologer som talar om romernas starka ”fiendeminne” (begreppet myntades av Shelby Steele) – vilket underbygger deras starka avståndstagande från ”gadje”.

Vad bygger våra fördomar och våra rädslor? Varför och hur kan grupper av människor avhumaniseras på detta sätt, som tillåter övergrepp och förföljelse? Kan problemet ligga i våra generella kategoriseringar och vår brist på identifikation med det som är ”annorlunda”? Som jag skrev tidigare (parafraserar Donna Haraway): ”monstret har alltid definierat gemenskapens gränser i de västerländska föreställningsvärldarna”. Frågan är vem (eller vad) vi definierar som monster: ondskans axelmakter, terrorister, islamister, homosexuella, judar, invandrare, zigenare, den ostyriga kvinnan i symbios med det nyckfulla hotfulla naturen (tänk på Lars von triers film Antichrist), eller rent av "Kapitalister" och ”överklass” (tänk på retoriken med klasskrig)?

Kan alltför godtyckliga gränser leda till exklusion och förtryck? Om detta kommer det att komma ett inlägg inom kort.

Källor:
Nationalencyklopedin
Isabel Fonseca - "Begrav mig stående - Zigenare och deras resa"
Tinet Elmgren - "Zigenare som slavar" (Url)

Ayla skriver också om ämnet i anslutning till DN's artikelserie.

Romer, Zigenare, Rasism, Främlingsfientlighet, Identifikation, Fiendeminne, Isabel Fonseca,Högerextremism, Mihail Kogâlniceanu, Ekosofi, Avhumanisering, Lars von Trier, Antrichrist

Vi alla är Cyborger

Del II; Del I, hittas här.

Jag tänkte spinna vidare lite kring Cyborg-begreppet från förra inlägget.

Cyborgen, som den framställs i science fiction-litteraturen, är inte sällan framställd som ”obehaglig” eller som någonting skiljt från våra mänskliga normer; han/hon/den upplevs som någonting skrämmande eller hotande. Cyborgen – precis som Frankenstein – är ett monster enligt vår definition. Monster kommer från latinets monstrum eller monstros, som betyder ”att varna”. Monstret har alltid definierat gemenskapens gränser i de västerländska föreställningsvärldarna, skriver Donna Haraway (Haraway, s.222).

Kanske handlar det om ett obehag för det okända - eller rent av rädsla för den förmodade överlägsenheten som Cyborgen kan besitta - eller varför inte en främlingsfientlighet gentemot den ”Andre” som är ”annorlunda” och skiljd från oss själva. Delvis tror jag att obehaget handlar om att vi inte på ett enkelt sätt kan ”definiera” cyborgen – den undflyr våra kategoriseringsförsök.

Jag skulle vilja utvidga Cyborg-begreppet, och lite provocerande påstå att vi alltid har varit Cyborger – tillsammans med de flesta andra levande varelser.

Cyborgen har kommit att förknippas med en högteknologisk fusion mellan teknologi och organisk organism: en såkallad cybernetisk organism. Pacemaker, hörselapparat, hjärnimplantat, proteser, och så vidare – är alla exempel på cybernetisk symbios mellan det artificiella och organiska. Men vi skulle idag knappast kalla en person som har en pacemaker, för Cyborg – även om det per definition skulle vara riktigt. Samtidigt tror jag att det är viktigt att utvidga begreppet ytterligare. Det är i mötet mellan det artificiella – techne - och oss själva som Cyborgiseringen uppstår. Homo faber – den händige människan (en egenskap, som dock, inte enbart är förbehållen för oss själva) – har lärt sig att använda sig av hjälpmedel (artefakter) för interaktion med sin omvärld.

[O]rden ”teknik” och ”teknologi” kommer från grekiskan. Grekiskan techne översätts bäst med svenskans ”färdighet” eller med ”konst” i den betydelse av ordet, som åsyftar ”kokkonst” eller ”läkekonst”. Också de sköna konsterna kallade grekerna technai, färdigheter.
(von Wright, s. 71)

En käpp kan användas: till att göra eld med, att gräva med, till att jaga bort skrämmande element med, eller varför inte som en hävstång, eller som ett hjälpmedel för att bära upp trötta ben. Poängen är att i mötet mellan artefakten och oss själva uppstår det en symbios – käppen som stöttar upp, blir en protes, och därmed en – temporär eller permanent - del av vår kropp. Kroppen slutar således inte vid huden, den kan expandera i rummet med hjälp av techne. Våra artificiella kläder, agerar inte enbart klimatskydd, men kan också agera som kommunikativa komponenter i kulturella kontexter. Käpp, hammare, eld, kläder, dator, bloggar, internet, sociala medier, pacemaker, glasögon, hus, bestick – allt detta kan användas som hjälpmedel eller kompensation. Även djuren använder techne för interaktion med sin omvärld: bobyggande, användandet av fångstnät, verktygsanvändande och -tillverkning, är inte ovanligt bland djuren, vilket modern biologisk forskning har visar.

Cyborgiseringen uppstår, enligt denna vida definition, i mötet mellan techne och organismen. Natur och Kultur är, per denna definition, inte separata sfärer – utan vi bör egentligen prata om Naturkulturer för att bejaka symbiosen mellan det organiska och icke-organiska.

Filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari har, med hjälp av biologen Jakob von Uexküll, vackert beskrivit denna symbios:

Fåglarnas sång har inte bara sina egna kontrapunktiska relationer, utan kan också finna sådana relationer till andra arters sång, och kan själv imitera dessa andra sångarter som om det gällde att ockupera ett maximum av frekvenser. Spindelväven innehåller ”ett subtilt porträtt av flugan” som tjänar som dess kontrapunkt. Molluskens hus, skalet, bildar när dess invånare är död kontrapunkten till eremitkräftan, som gör den till sin egen boning tack vare sin stjärt, som inte tjänar till att simma utan till att gripa, och tillåter den att fånga in det tomma skalet. Fästingen är konstruerad på så sätt at den finner sin kontrapunkt i vilket som helst däggdjur som passerar under dess gren, liksom eklöven, organiserade som en takläggning, finner den i regndroppen som strömmar över den. Detta är inte en finalistisk utan melodisk uppfattning, där man inte längre vet vad som tillhör konsten eller naturen (”den naturliga tekniken”): det finns kontrapunkt varje gång en melodi uppträder som ”motiv” i en annan melodi, liksom i bröllopen mellan humlan och vargens käftar.
(Deleuze och Mångfaldens veck, s. 222)

Den naturliga tekniken, är själva mötet eller symbiosen mellan konsten och naturen. Cyborgen behöver inte längre vara ett hotfullt monster, som har till uppgift att definiera en gräns mellan Natur och Kultur, eller en gräns mellat ett ”Vi” och ”de Andra”, utan förstås som en Naturlig och integrerad del av oss själva och våra samhällen.

Litteratur:
Donna Haraway - "Apor, cyborger och Kvinnor - att återuppfinna naturen"
Helena Mattson, Sven-Olov Wallenstein - "Deleuze och mångfaldens veck"
Georg Henrik von Wright - "Humanismen som livshållning"

Cyborger, Donna haraway, naturkulturer, Dikotomieru, Ekosofi, Gilles Deleuze, Gregory Bateson, Cybernetik, Karl Palmås, Mihail Kogâlniceanu, Homo Faber, Jakob von Uexküll, Kalevi Kull, Jesper Hoffmeyer, Monster, Ekosemiotik, Postmodernism

Frankensteinska natur-kulturella monstret

Karl Palmås menar att vi bör ”hacka den Frankensteinska natur-kulturella monstret”, vilket jag skall försöka göra i en serie inlägg. Att ”Hacka” innebär att försöka förstå – och handla. Jag tror, precis som Karl, inte att vi kan uppnå ”hållbar utveckling”, som håller långsiktigt, så länge vi hemsöks av sekelgamla dikotomier och platonska essenser, som vi förfogar över på grund av vårt idéhistoriska arv. Det kan hända att vi måste uppfinna nya begrepp, experimentera, handla på ett nytt sätt, och utmana vår världsbild: det vill säga ifrågasätta vår epistemologi och våra ontologiska antaganden. Som Arne Naess skriver: "It is, I think, important tn the philosophy of environmentalism to move from ethics to ontology and back. Clarification of differences in ontology may contribute significantly to the clarification of different policies and their etical basis."

Kanske tycks vi, för tillfället, befinna oss i det som Bateson kallar för ”Learning III” – det vill säga förändringar på den högsta logiska nivån där vi måste ifrågasätta själva förutsättningarna för det val vi har och gör (Bateson 1999:301). Det torde räcka med en blick på världen för att förstå att den nuvarande ”kursen” inte håller på sikt - frågan om den dagens gröna politik är tillräcklig för att på allvar utmana premisserna för vår världsbild.

Natur och Kultur är tillsynes separata enheter i den ’moderna’ människans tankevärld. Idéhistoriskt har denna separation, eller klyfta, tilltagit under loppet av några tusen år – och kulminerat i och med den moderna vetenskapens intåg. Jag har skrapat lite på ytan i denna essä, som jag medvetet provocerande döpt till ”Naturens nödvändiga död” – men för den som vill ha en mer djupgående idéhistorisk perspektiv, rekommenderar jag boken ”Naturens Död - Kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen” av Carolyn Merchant. Jag rekommenderar även Jimmys inlägg om dilemmat med natur-kultur separationen.

Man brukar generellt peka på några ”huvudproblem” som genomsyrar vår tankevärld (framförallt det som brukar – kanske smått felaktigt och generaliserande – betecknas som den västerländska):

(1) Vår mentala distinktion mellan Natur och Kultur.
(2) Vår sätt att tänka i motsatser – dualismer (framför allt den kartesianska dualismen mellan tanke och materia), samt
(3) Platonska essenser, som kombinerat med det dualistiska tänkandet ställer till med elände.

Dessa ’problem’ är klassiska, och har sysselsatt filosofer, politiker och tänkare under de två senaste hundra åren. Dessutom tycks fler och fler vetenskapsmän och filosofer inse att denna distinktion, eller klyfta, mellan natur och kultur, inte bara är felaktig, men också skadlig.

Klyftan leder till en separation i både tanke och handling: det vill säga, hur vi agerar gentemot naturen, djuren, artefakter, kulturer eller medmänniskor – alltså, det som vi uppfattar som skiljt från oss själva. Man brukar säga att den moderna människan har ställt sig utanför och ovanför sitt sammanhang, där naturen, djuren, ofta ses som livlösa och passiva resurser, som existerar för vår skull: vilket kan delvis ge oss en ledtråd till varför den så kallade ’moderna civilisationen’, har ställt till med elände som miljöförstöring, exploatering av kulturer och natur(er), och inte minst klimatförändringar. Några av målen för den gröna filosofin bör vara - med Jesper Hoffmeyers formulering – inte att dra människan närmare naturen, utan att dra naturen tillbaks till människan, samt ”öppna upp” för en dynamisk, aktiv och mångfaldig omvärld.

Del i – Platonska essenser och Cyborgen som återuppfinner natur(er).
Den platonska essentialismen, som genomsyrar vår västerländska tankevärd, har kritiserats för att befästa människor, kulturer, tankar och ting, som någonting statiska, oföränderliga, kontextoberoende och universella – vilket har likriktat vår syn på världen; steget från essentialism till generalisering av tankar, människor och kulturer, är hårfin – vilket kort och kort har skapat en tankevärld (förståelserum) som har blivit okänslig för skillnader, nyanser och mångfald. Det påverkar naturligtvis för hur vi uppfattar naturen: som en statisk resurs, som kan exploateras, eller som en dynamisk och kommunikativ enhet? Essentialismen leder oss också att tänka i generella termer om människor – t.ex. när vi pratar om ”Zigenare” som en generell klump av människor, som beter sig som en gemensam kulturell entitet, istället för att prata om individer i en ständig förändring, som utgår från ett ständigt föränderlig kontext. Rasism främlingsfientlighet, raslära, nationalism etc. - kan sägas häröra ur detta generella felslut.

Vi bör istället identifiera ”den individen där” eller ”den stenen där” – för att prata med Charles Pierce.

Ett av målen med ekosofin är att komma bort från dessa platonska essenser. Det vill säga ”öppna upp” för en värld bestående av mångfald, skillnader och ständig tillblivelse (Se processfilosofi - Whitehead). På samma sätt har ekofeministerna (och feminister i allmänhet) försökt nyansera vår syn på sexualitet, kön och mänskliga kategorier. Det finns inte bara en Natur, utan många naturkulturer, inte enbart två kön eller enstaka kategorier av sexualitet, utan en mångfald av sexuella och könsmässiga tillblivelser. Låt oss anlägga ett litet annorlunda och måhända smått (nödvändigt) provocerande perspektiv, med hjälp av den kvinnliga Cyborgen, för att kunna undfly den tankemässiga essentialismen.

Donna Haraway försöker komma bort från essentialismen – och det dualistiska tänkandet som inbyggd däri -, genom att definiera en kvinnlig cyborg, som en hybrid mellan det skapade och den skapande, där cyborgens sammansmältning av organism och teknologi, möjliggör nya flyklinjer för vad hybridkroppen - det ständigt tillblivande subjektet - kan uträtta.

Haraways dröm, är en ironisk dröm om ett gemensamt språk för kvinnor i den integrerade kretsen. Drömmen är också en hädelse, som skyddar mot den inre moraliska majoriteten, samtidigt som den fortfarande hävdar att det finns ett behov av gemenskap. Ironi handlar om motsägelser som inte ens dialektiskt löses upp i större enheter, om det spänningsfyllda i att hålla samman oförenliga ting, eftersom båda eller alla är nödvändiga och sanna. Ironi handlar om humor och allvarlig lek. Den är också en retorisk strategi och en politisk metod. Cyborgen tillåter kapandet av den essentiella ryggsäcken som hemsökt kvinnan och naturen genom historien. Våra kroppar, vi själva; kroppar är kartor över makt och identitet, Cyborger är inget undantag. En Cyborgkropp är inte oskuldsfull; den föddes inte i en lustgård; den söker inte någon enhetlig identitet och genererar därigenom antagonistiska dualismer i det oändliga (eller tills världen går under); den tar ironin förgiven. Att njuta av tekniken, maskinernas färdigheter, upphör att vara en synd och blir istället en aspekt av förkroppsligandet. Maskinen är inte ett det som ska ges liv, dyrkas och domineras. Maskinen – det är vi och våra processer, en aspekt av vår förkroppsligande. Vi kan vara ansvariga för maskiner; de dominerar eller hotar oss inte. Vi är ansvariga för gränser; vi är de. Cyborgen maktar i maktekologin, gör motstånd mot homogenisering, hegemoni och totaliserbara enheter. Cyborgen strävar efter heterogenitet, semiotisk mångfald och mot en mångfald av konfigurationer, tolkningar och gestalter; Cyborgen tänjer vår semiosfär – vilket skapar nya möjligheter för handlingar. ”Ofriheten” hos de enskilda artificiella delarna (joner fångade i banor, ledningar, kretskort, proteser) hos Cyborgen, skapar paradoxalt nog en ökad frihet på den molära nivån; precis som kolatomens ”ofria” vandring genom det biologiska kretsloppet. Cyborgiseringen tillåter en ökad semiotisk frihet. Den semiotiska friheten tillåter oss att anta ett större spektrum av positioner inom de bio-, sociologiska rummet, dess semiotiska nisch, för att prata med Jesper Hoffmeyer. Den semiotiska friheten kan inte graderas eller kvantifieras, utan enbart förstås som ett förståelserum, men också som förståelse för andras förståelserum. Alltså, cyborgen, eller tanken på denna postmoderna kropp, tillåter oss att se och handla en annorlunda värld: full av kreativitet, mångfald och gestalter.

Cyborgen, existerar alltså som en bro mellan det skapade och den skapande, mellan det Naturliga och Artificiella – tankebilden förmår oss kanske att inse att vi alla ständigt ingår i naturkulturer, för att använda sig av uttryck av Donna Haraway.

Gregory Bateson - "Steps to an ecology of Mind"
Donna Haraway - "Apor, cyborger och Kvinnor - att återuppfinna naturen"
Jesper Hoffmeyer -"Livstecken - betydelsens naturhistoria"
Carolyn Merchant -"Naturens död - Kvinnan, ekologin och den vetenskapliga revolutionen"
Arne Naess - "The Selected Works of Arne Naess, Volume X"

Del II, hittar du här.

Cyborger, Donna haraway, naturkulturer, Dikotomieru, Ekosofi, Gilles Deleuze, Gregory Bateson, Cybernetik, Karl Palmås, Mihail Kogâlniceanu, Homo Faber, Jakob von Uexküll, Kalevi Kull, Jesper Hoffmeyer, Monster, Ekosemiotik, Postmodernism, Frankenstein

SJ och allmänintressebolag

”Vår politik utgår från resenärerna, inte storföretagen”, skrev den rödgröna oppositionen på DN-Debatt igår, gällande regeringen avregleringsiver för den Svenska järnvägen. Detta är vettigt; den bärande infrastrukturen måste alltid utgå från ett samhällsintresse och inte falla tillbaks på kortsiktiga intressen och vinstmaximering. Järnvägen har många intressenter: medborgarna, stat- och kommun, leverantörer, företag (t.ex. transportsektorn), långivare, de anställda, intresseorganisationer och inte minst kommande generationer, som har ett intresse i en klimatomställning (som järnvägen är en viktig pusselbit i).

En viktig aspekt i intressesynsättet är den s.k. intressebalansen, det vill säga avvägningen mellan de olika intressenternas behov och anspråk. Enligt den gängse företagsekonomiska litteraturen, är det svårt, att på ett adekvat sätt att balanserna mellan de olika intressenterna, utan att falla till föga för kortsiktiga och ekonomiskt starka särintressen. Därför är det oerhört viktigt att intressebalansen upprätthålls till de ”svagas” fördel - vilket kan innebära rena förluster på vissa sträckor, eller subventionerade biljettpriser för att stimulera en ökad transport (både privatpersoner och varor) till järnvägen. En homogen nationell och sammanhållen järnvägssystem, kan vara en lösning – även om vattenfalls agerande på den Europeiska och Svenska elmarknaden, och SJ:s hutlösa priser, kan tjäna som ett varnande exempel för en skev intressebalans; tydligare och kraftigare ägardirektiv kan vara ett sätt att lösa detta.

Ett annat sätt att balansera – och kanske långsiktigare och mer demokratiskt – de olika intressenterna, är att göra om SJ till ett såkallat allmänintressebolag. I debattartikeln nämndes Storbritannien som ett land, som har avreglerat sin tågtrafik, vilket i artikeln olyckligtvis hade en konnotation åt: avreglering till förmån för privata intressen; vilket är olyckligt. Avregleringen i Storbritannien innebar ett skifte till ett s.k. allmännyttiga företag (PIC - Public Interest Company), som även de gröna i Sverige och Tyskland har förespråkat, vilket innebär att företaget styrs via en demokratisk intressemodell. Allmänintressebolagen utmärks genom att bolaget struktureras som ett icke-vinst utdelande bolag, där styrelsen består av en bred samling intressenter; långsiktighet och värnandet av allmänintresset byggs på så vis in i bolagsstrukturen.

Att avregleringen till förmån för privata intressen, och en ”marknadsanpassning” för ”ökad konkurrens”, som regeringen förespråkar, skulle ha några som helst långsiktiga positiva effekter, finns det ingenting som tyder på. Risken är, precis som de rödgröna skriver i artikeln, att det uppstår oligopolmarknader med bristande intressebalans.