Ett ciatat - som har har tjatat om tidigare – som jag tycker är inspirerande är från Buckminister fuller:
"What kind of world do you want to live in? Demand that yor teachers teach you what you need to know to build it."
-- Peter Kropotkin
-- Mahatma Gandhi
Konsumentföreningen i Stockholm undersökte i våras hur mycket av den maten som slängs i Stockholmsregionen fortfarande är tjänligt som föda; och mer än hälften av den maten som vi slänger är fortfarande ätlig enligt undersökningen. Vilket är alarmerande. De ökade jordbruksarealerna och det allt intensivare jordbruket slår hårt mot den biologiska mångfalden och bidrar även till övergödning av våra hav och vattendrag. Zaida Catalán upprörs över detta resursslöseri – och uppmanar i ett öppet brev sin dagligvarubutik att agera i frågan; Svaret från butikschefen är inte oväntad: ”vi gör ingenting annat än konsumenterna vill”. Vilken enligt logiken borde också kunna skrivas som: "vi gör som konsumenterna vill". Som Zaida skriver så borde man kunna göra någonting kreativt av detta – även om den rigida livsmedelslagstiftningen delvis kan sätta käppar i hjulet.
Det finns tydligen intressanta och kreativa lösningar i frågan: Stiftelsen gemensamt engagemang har som uppdrag att ta vara på olika slags överproduktion och fördela den till behövande, hjälporganisationer och individer i Göteborg (Tipstack till Kalle).
Men, detta är enbart en lösning på delproblemet med avfall från producenter – hur kommer vi tillrätta med resursslöseriet från början. Kanske måste vi fundera om hur vi mäter effektivitet – en fråga om skalekonomi eller resurshushållning? Man kan med fog påstå att ”marknaden” inte optimerar sådana transaktionen, desto mindre gör så stora koncerner som är beroende av en skalekonomi och snabb omsättning. Suboptimalt när det kommer till klimat och miljö, är bara förnamnet. Småskaligt, lokalproducerat och decentralism kan vara ett sätt att komma vidare.
När vi talar om ekonomi så underlättar det att prata om ekonomi i termer av monetära flöden; flöden som har en geografisk utsträckning och som varierar i storlek, riktning och hastighet. En annan viktig aspekt hos detta synsätt är pengaflödenas ’arbetsförmåga’ - det vill säga hur hårt pengarna arbetar i ett visst ’område’, eller ur en mer praktiskt synvinkel: hur stor nytta pengarna gör i ett visst geografiskt område, samhälle eller en ekonomisk nisch. Det finns en pedagogisk vinst med att föreställa sig olika slags ekonomiska agenter/aktanter (företag, organisationer, länder, kommuner, stat, landsting etc) som turbiner som drivs av olika slags flöden.
Generellt kan man säga att pengarna ’gör mest nytta’ när de får ’arbeta’/cirkulera i ett visst område – med nytta menas begrepp som välfärd, ökad ekonomisk diversitet och goda livsmöjligheter. Denna teoribildning inom ekonomin kallas för ’local multiplier’ och har sitt ursprung i Keynes multiplier-teorin, vilket sedermera har vidareutvecklats och anpassats till något som kallas för ’local multiplier 3’ (lm3). Metoden innebär i princip att de monetära flödena bör ’fördelas’ så att en maximal ekonomisk effekt uppnås i lokalsamhället – eller per definition: hur stor del (och på vilket sätt) av ett specifikt inflöde fördelas, cirkuleras (och mångfaldigas) i ett visst område. För ett litet exempel på hur multiplikatoreffekten kan tänkas fungera, se detta inlägg; grovt förenklat går principen ut på att pengarna skall ’arbeta’ i flera steg i det lokala samhället.
Av definitionerna ovan kan man dra slutsatsen att pengaflödet inte alltid stannar kvar - och ’gör nytta’ - i lokalsamhällen; andra gånger utnyttjas inte den potentiella kraften på ett maximalt sätt. Men andra ord: pengarna läcker ut ur den lokala ekonomin; man kan föreställa sig lokalsamhället som en hink som är beskaffat med en massa hål – de monetära flödena flödar in, men läcker inte sällan snabbt (!) också ut i periferin: externa leverantörer, externa shoppingcentra, stora ekonomiska aktörer etcetc
Tricket är att engagera lokalsamhället med alla dess myriader av aktörer och skapa förutsättningar för den lokala ekonomin att blomma.
New Economic Foundation (Nef) har skapat ett verktyg som de kallar för ’Plugging The Leaks’ – som dels går ut på att täppa igen de största hålen, dels minska utflödestakten för de monetära flödena och dels få pengarna att jobba hårdare i den lokala ekonomin. Det har också visat sig att den klassiska strategin med att locka till sig stora företag (arbetsgivare) kanske inte allt gynnar den lokala ekonomin så mycket som man tidigare trott - vilket är intressant ur ett arbetspolitiskt perspektiv. Nef klargör tydligt att detta inte handlar om protektionism: ”Plugging the leaks is not about trying to close off an community from connections with the outside world. Instead it is about increasing local linkages in order to make maximum use out of all incoming inward investments, whether its source is goverment spending, business spending och consumer spending.”
Det finns mycket mer att skriva om detta – det finns också många exempel världen över som har använt metoderna från “Plugging The Leaks” med goda resultat som följd; Inte bara genom ökad lokal välfärd, men också via mer engagerade medborgare, näringsidkare, expertis och politiker – och de otaliga nya nätverk och sociala forum som detta har renderat i.
Därför känns det extra roligt att vi nu i Borås skall börja arbetet med att ta fram formerna för ett Hållbarhetsråd – som skulle kunna vara ett forum för sådana frågor som ’local multiplier’, ’Plugging The Leaks’ och direktdemokratiska medborgarbudgetar. Imorgon är första mötet – jag kommer naturligtvis föreslå att vi kollar närmare på dessa ämnen.
Läs mer om Plugging The Leaks, Medborgarbudgetar och Hållbarhetsråd.
Det har varit dåligt med uppdateringar på sistone; studiestart, husköp, trettioårsfest och diverse annat har tagit fokus från min nackflåsande blogg. Men snart skall det förhoppningsvis bli bättring på det. Några blogginlägg som är på gång: Om lokal ekonomi – plugga igen läckorna; Gemenskapens gränser - del II (del I); vad menade Arne Naess med begreppet självrealisation?; samt en liten text om den bortglömda biologen Jakob von Uexküll och biosemiotiken.
