Motion - inför mobila gatukonstväggar i Borås

1. Sammanfattning

Motionärerna föreslår att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’. Förslaget tror vi bidrar till ett mer hållbart samhälle samt till en mer spännande och attraktiv stadsmiljö. Dessutom rimmar konceptet väl med Borås Stads ambitiösa konstsatsning och skulle genom sin “unikhet” bidra till att sätta Borås på kartan. 

2. Bakgrund

2.2 Spontankonst, Street-art och graffiti

Street-art eller gatukonst beskriver en konstform som utövas i offentliga utrymmen, på exempelvis gator. Begreppet innefattar många olika slags konstformer: graffiti, kakel, textilier, stenciler, klistermärken, affischer, virkningar, videoprojektioner, dans eller sång i stadsrummet, byggnationer/artefakter (exempelvis rondellhundar) och så vidare. Det är inte sällan som gatukonst tangerar till aktivism; konstformen kan vara samhällskritisk, mana till förändring och/eller syfta till att omdefiniera begrepp eller platser i stadsrummet, men kan samtidigt handla om ren estetik och skaparglädje. 

Banksy, gatukonst

Graffiti – eller ristningar - som uttryckssätt tros ha funnits så länge människan existerat. Målningarna i den idag äldsta kända grottan, Grotte Chauvet, antas vara minst trettiotretusen år gamla (Rosengren 2007:49). Förklaringsmodellerna för bilderna är många och spretiga; kanske handlar det rent av om ren skaparglädje och/eller önskan att lämna ett avtryck. Graffitin som begrepp användes för första gången av arkeologen Raphael Garrucci (1856) i syfte att skilja folkliga, spontana inskriptioner från officiella på antika monument och skulpturer (Segerud 2007:6). Modern graffiti är tätt förknippat med urbaniseringsprocessen; Graffiti i gatumiljö förekom tidigt i de utvecklade städerna kring Medelhavet. Graffitin kunde handla om allt från politisk karikatyr, textmeddelanden till samhällskritiska budskap och religiösa symboler som ristats in i byggnader eller artefakter. Men det var först på 1970-talet som graffitin som företeelse fick stilistiska ambitioner (Jacobson 1996:4). Idag är graffitin en bred och disparat företeelse med kopplingar till många subkulturer, praktiker och stilar. Lundborg (2010:9) vill skilja på spontankonst där exempelvis graffiti kan ingå och klotter. Spontankonst uppförs i det offentliga utrymmet med en konstnärlig intention medan klotter uppförs utan konstnärlig intension menar hon. Göran Christensen, chef för Malmö konstmuseum, definierar klotter som ett uttryck för förstörelselusta och graffiti som en konstform (Johansson 2006). Denna motion ansluter till ovanstående definition.

2.3 Konstens roll i det hållbara samhället

Traditionellt har offentlig konst placerats i stadsrummet av orsaker som att höja det estetiska värdet av platsen: såsom monument över krigsförbrytelser/erövringar, eller för att introducera konst i det dagliga livet (Lundborg 2010:7). Men konsten och utformningen av stadsrummet är inte enbart en estetisk verksamhet. Stadens offentliga rum, dess byggnader, monument, gator kan förstås som en berättelse om staden. En berättelse som inbegriper stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer (Thörn 2006). Dessa berättelser knyter samman gångna händelser, generationer och livsöden med människor som rör sig i stadsrummet samtidig som nya berättelser ständigt blir till. 

Urbanisten och stadsforskaren Jane Jacobs menar att konstens roll i stadsmiljön kan ”[…] hjälpa oss förstå livet, för att visa oss vad saker och ting betyder, för att beskriva relationen mellan det liv var och en av oss förkroppsligar och livet utanför oss" (Jacobs 2006:403). Spontankonsten i det urbana landskapet är en samtidsmarkör. 

Banksy, Israelmuren

Filosofen och demokratiförkämpen John Dewey såg konsten som en universell mellanmänsklig kommunikationsform; han menade att konsten stimulerar fantasin som gör det möjligt att empatiskt försätta oss i våra medmänniskors livssituation (Guillet de Monthoux 1993:52). Dewey var övertygad att konsten skulle leda till mer demokratiska samhällen. Författaren Santayana George menade att konsten har förmågan att bryta igenom de murar som skiljer människor åt, murar som är ogenomträngliga i vanliga organisationsformer. När gatukonstnären Banksy målar en liten flicka som genom att hålla i ballonger flyger över ”Israelmuren”[1] så händer det någonting intressant med betraktaren som liknar det som Dewey och Santayana var inne på. Man får genom konsten en intuitiv förståelse av drömmar, rädslor, förhoppningar, livsöden och fragment av de tankeströmningar som flödar i samhället. Spontankonsten kanske kan ”lyckas” där klassiska organisationsformer och institutioner har misslyckas. Konstens viktiga roll i ”Hållbarhetsdiskursen” är ofta alltför försummad i forskningen och samhällsdebatten.

2.4 Konsten i stadsrummet

Majoriteten av jordens befolkning bor idag i städer; denna urbaniseringstrend ser ut att fortsätta. Stadens täthet och funktionella blandning skapar grogrunden för en mångfald av verksamheter och kulturella utbyten. Städer är inte enbart attraktiva som arbetsplatser utan attraherar också människor som trivs i staden och njuter av den urbana mångfalden.

Ett urbant landskap innehåller många olikartade komponenter: arkitektur/gestaltning, infrastruktur, människor, verksamheter, konst, natur, artefakter, transportmedel och så vidare. Bortsett från det sociala rör vi och lever i ett ständigt flöde av ljus, ljud, känsel och lukter. Alla dessa flöden genererar levande urbana landskap; det är samspelet mellan dessa krafter som påverkar hur vi upplever och i slutändan trivs i vår miljö. Solens värmande strålar en våreftermiddag, lukten av nybakt bröd, fukten mot ansiktet från Viskan, gatumusikanten i fjärran, sorlet från ett utomhuscafé, utmanande arkitektur eller intresseväckande spontankonst på gatan.

Miljöpsykologerna S. Kaplan och R. Kaplan menar att människan föredrar områden som såväl möjliggör som stimulerar insamlande av kunskap (Böhler 2004:84). De menar vidare att ”komplexitet”; ”sammanhang”; "läsbarhet” och ”gåtfullhet” är viktiga faktorer när vi orienterar oss i vår omgivning. Intrycket av ett område är ”komplext” uppmuntrar till vidare undersökning. ”Gåtfullheten” gör området mer spännande, då vi får intrycket av att det finns mer information att inhämta. ”Läsbarheten” handlar om hur vi förstår och tolkar en viss omgivning. Miljöpsykologerna menar att det är de två sistnämnda faktorer som är de viktigaste för att vi skall trivas i ett område (ibid).

Spontankonsten bidrar starkt till ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Borås Stad har det mycket lovvärda och positiva ambitionen att bli Sveriges skulpturstad. Samtidigt får vi inte glömma den kreativa spontankonsten. Stadsforskaren och urbanisten Jane Jacobs skriver att ”den moderna stadsplaneringen betungas av den olämpliga målsättningen av att omvandla städerna till genomtänkta konstverk” (Jacobs:406). Det är först när den enskilda människan tillåts att ”ta plats” i rummet, som rummet blir en plats (”Space to Place”). En känsla för platsen förutsätter delaktighet och att människor tillåts sätta sin prägel på staden. Det måste finnas utrymme för det spontana, kreativa och oplanerade för en hållbar stadsutveckling.

2.5 Konstformer på urbana allmänningar

Staden är också ett politiskt och socialt kulturlandskap. Som Catharina Thörn skrev innehåller detta politiska och sociala kulturlandskap ”stadens historia, kollektiva minnen och politiska och ekonomiska maktrelationer” (Thörn:10). Vad och vem som ”äger rum” i staden konstitueras i någon mening av formella och informella nätverk, lagstiftning, kultur, aktuella och historiska politiska beslut, ekonomiska förutsättningar, slump och så vidare.

Frågorna som uppstår i detta perspektiv handlar om hur och i vilken omfattning vi skall exponeras för exempelvis reklam i stadsmiljön; hur arkitekturen och byggnader gestaltas; vilka konstverk som skall etableras och på vilken plats; vilka ekonomiska aktörer har rätt till attraktiva lägen; hur infrastrukturen skall utformas och etableras och så vidare.

I någon mån sker det en ständig ”struggle for urban space” (Brugmann:163) i städerna. Hur städerna utvecklas och hur stadens allmänningar (gator, torg, offentliga rum och parker) brukas och förändras angår alla stadens invånare. Det handlar inte enbart om att skapa legitimitet för den representativa demokratin och den offentliga byråkratin, utan också om att lyfta den stora mångfalden av uttrycksformer, livsstilar, behov, tankar/kunskap och drömmar som finns i samhället, in i stadsplaneringspraktiken (Healey 1997).

Det krävs medvetna politiska beslut och/eller överenskommelser mellan de olika urbana aktörerna hur staden skall utvecklas. Det är viktigt att inkludera alla grupper (med betoning på de marginaliserade i samhället) i stadsutvecklingen för att minska risken med att ekonomiskt starka aktörer blir den dominerande faktorn i stadsutvecklingen (Brugmann 2009; Jacobs 2006). Alla invånare har rätten till sin stad. I vilken omfattning och vilka aktörer som skall ”äga rum” i stadsrummet borde i ”de bästa av världarna” avgöras genom mellanmänskliga förhandlingar. I praktiken saknas det ofta adekvata organisationsformer för sådana aktiviteter. Erfarenheten visar att den representativa demokratin (med tillhörande tjänstemannaorganisation) är relativt ”trög” inför lokalt initierade, spontana och/eller småskaliga projekt.

Spontankonsten borde enligt ovannämnda perspektiv ha en självklar plats i stadens urbana kulturlandskap. Ett konkret problem är att spontankonsten – speciellt graffiti – kan orsaka intressekonflikter i stadsrum som genomsyras av starka intressenter och/eller exponeras för ett omfattande befolkningsgenomflöde. Ett annat problem att oönskad spontankonst som ämnar lämna ett avtryck (ex: graffiti på en husfasad) kan orsaka negativa ekonomiska konsekvenser för fastighetsägaren (saneringskostnad). Ett konkret och pragmatiskt sätt att närma sig detta problem – i brist på förhandlingsmekanismer och deliberativa demokratiska procedurer - är införandet av så kallade ”mobila gatukonstväggar”.

3. Lösningsförslag

3.1 Mobila Gatukonstväggar

Exempelvis mobil

Mobila gatukonstväggar kan vara ett sätt att lösa denna intressekonflikt samtidigt som ett visst mått av spontanitet och oförutsägbarhet behålls i konceptet. De så kallade ”lagliga” graffitiväggar som etableras på olika håll i landet har en mer ”statisk karaktär” och bidrar kanske inte i lika hög grad till den levande stadsbilden och ”gåtfullheten” i det urbana landskapet. Det är av högsta vikt att väggarna (eller tavlorna) har (1) olika fysiska dimensioner (storlek och utformning); (2) de skall kunna etableras/monteras på olika sätt (exempelvis hängas på fastighetsväggar eller ställas på marken) samt att väggarna skall (3) flyttas runt slumpmässigt och/eller ”hängas om” i stadsmiljön med jämna intervaller. Det är också viktigt att (4) väggarna/tavlorna utformas på ett sådant sätt att färgen inte råkar hamna på bakomliggande material (ex: husvägg). Beroende på hur väl konceptet utlöper bör man fundera över ifall väggarna/tavlorna skall ha en begränsad ”livstid” varefter de töms på sitt innehåll. Det hade också varit spännande ifall väggarna/tavlorna kunde auktioneras eller slumpas ut till kommuninvånare eller tillåtas rentav plockas hem utan kostnad.

Som namnet antyder behöver inte enbart graffiti appliceras på dessa gatukonstväggar utan allsköns spontankonst skall kunna utföras på där: foto, meddelanden, kakel, virkningar, stenciler, klassisk måleri och så vidare.

En positiv effekt av att väggarna flyttas runt i stadsmiljön mellan stadsdelar och kvarter är att berättelserna får en större spridning i det urbana landskapet. Ett kreativt projekt exempelvis på Göta kan då exponeras även i centrala Borås eller andra stadsdelar. Dessa väggar/tavlor kan komma att utgöra ett intressant, spännande och unikt inslag i stadsmiljön och kan komma att bli viktiga urbana landmärken.

Motionärerna är övertygade om att privata fastighets- och markägare kan ställa sig positiva till detta koncept[2]; i slutändan handlar det om att skapa ett mer hållbart samhälle där människor tillåts att ”äga rum” i offentligheten samtidigt som man bejakar konstens förlösande kraft och dess viktiga roll i ett hållbart samhälle. 

Förutom hållbarhetsaspekterna med spontankonsten finns det i Borås relativt stor efterfrågan på så kallade “lagliga grafittiväggar”. Bland annat har Ungdomsrådet tillsammans med kulturföreningen “Tåget!” länge drivit frågan vilket gör motionen än mer angelägen att bifalla. 

[1] se bilderna http://tinyurl.com/42zxb99

[2] Detta kräver en initial inventering från kommunens sida

3. Yrkande

Därför föreslår vi Heiti Ernits (MP), Ida Legenmark (V), Sofia Bohlin (S) och Anna Grahn (Väg):

Att kommunfullmäktige beslutar att Borås Stad skall etablera ett koncept med ‘mobila gatukonstväggar’ enligt lösningsförslaget i motionen.

4. Referenser

Böhler, Tom (2004) ”Vindkraft, landskap och mening. En studie om vindkraft och människans rumsliga preferenser”. Globala Studier. Göteborgs Universitet.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Johansson, Karin (2006). ”Kulturminister vill ha hårda tag mot graffiti”. Sydsvenskan 24 oktober 2006.

Guillet de Monthoux, Pierre (1993) ”Det sublimas konstnärliga ledning”. Studier i företagsekonomi. Nrenius & Santérus förlag. Göteborg.

Healey, Patsy (1997) “Collaborative Planning: Shaping places in fragmented societies”. Hong kong: macmillan press Ltd.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Jacobsson, Staffan (1996) ”Den spraymålade bilden – grafittimåleriet som bildform, konströrelse och läroprocess”. Lund. Aerosol Art Archives.

Lundborg, Hanna (2010) “Staden och Konsten”. Konstfack, Ädellab/Metallformgivning

Rosengren, Mats (2007) ”de Sautuolas språng”. Glänta, 4.07

Thörn, Catharina (2006). ”Kampen om staden och offentlighetens omvandling”. Storstadensomvandlingar. Daidalos: Göteborg

Santayana, George (1955) "The Sense of Beauty". Sidorna 110-112

Segerud, Linus (2007) “Graffiti, konst eller klotter?”. Luleå Tekniska Universitet.

Rio-Rio - behovet av aktiv urbanism

Rio Rio båten blir kvar meddelar ordförande i park- och naturnämnden (GP 14/9). Ett oerhört glädjande och inte minst, oväntad besked för många som har engagerat sig i frågan. Framför allt är beskedet positivt för Göteborg som stad. Politikerna som har beslutat i frågan skall ha ett stort eloge för sin prestigelöshet samt för modet att ändra beslutet!

Denna tvära kursomläggning visar dessutom att lokal urbanism och aktiva medborgare kan påverka samhällsutvecklingen – även om segern i detta specifika fall berodde på lyhörda politiker och aktiv opinionsbildning snarare än delaktighet i stadsutvecklingsprocessen och förebyggande urbanism.

Beslutet att båten skulle bort från Rosenlund efter årsskiftet (GP 1/04) rörde i gång en häftig diskussion under senvåren och bidrog till att folk från Göteborg och annorstädes engagerade sig aktivt i frågan. Debattartiklar publicerades (GP 8/04; GP 14/5), blogginlägg skrevs (1;2;3;4), namnunderskrifter skapade, sociala medier nyttjades flitigt och manifestationer anordnades. Engagerade människor träffades och arbetade mot ett gemensamt mål: att båten skulle få stanna kvar. Men framför handlade aktivismen om att på olika sätt visa att beslutet var fattat på felaktiga grunder; att nämndens och tjänstemännens bedömning att ”Rio Rio-båten tillför ingenting” inte stämde överens med den verkligheten som många av stadens aktörer upplevde och verkade i. Det vill säga att det existerade en kunskapsskillnad mellan förvaltningens uppifrån-ner perspektiv och det lokala perspektivet. En problematik som är ständigt närvarande i den modernistiska stadsplaneringstraditionen.

Många stadsplaneringsintresserade kommer osökt att tänka på hur den legendariska urbanisten Jane Jacobs under 1960-talet drevs till aktivism genom stadsplaneraren Robert Moses ”blinda” och hårdhänta framfart i New York.

Jane Jacobs propagerade för någonting så enkelt som ett nedifrån-upp-perspektiv i stadsplaneringen. En aktiv urbanism som utgår från stadens aktörer och de relationer och mönster som emanerar för våra sinnen när man sätter ”örat mot marken” och ”blicken på gatan”. Tanken att utgå från det lilla genom lokala studier av komplexa samband var omdanande och bröt mot mycket av den modernistiska tanken om skolade experter som bestämmer stadens utveckling från ett von oben-perspektiv. Däremot inte sagt att perspektiven är oförenliga, snarare kompletterande. Det måste samtidigt finnas en sammanhållande kraft som ser helheten.

Under 1970-talet växte kritiken mot funktionalismens storskaliga totalplanering i Sverige. Kritiken ledde till en nyorientering bland arkitekter och planerare som tog intryck av urbanister som Jane Jacobs. Småskalighet och brukarinflytande blev honnörsord (Åsberg, s.14). Dessvärre förändrade detta metodologiska paradigmskifte inte stadsplaneringen i praktiken på grund av stelnade juridiska, administrativa och ekonomiska strukturer (Hagson, 2004).

Trots omfattande förändringar i plan- och bygglagen under de senaste decennierna har brukarinflytandet ofta inneburit att förvaltningarna följt lagens minimikrav på samrådsförfarande och utställningar (Lindblom et al. 2001:240ff). Många mindre beslut som kan ha omfattande konsekvenser på stadens känsliga socioekonomisk samband kan fattas av enskilda tjänstemän utan något större insyn från allmänheten. Exempelvis beslutet att säga upp hyresavtalet för Rio Rio-båten. Man kan med fog påstå att stadsplaneringen i praktiken är fragmenterad vilket gör att den för medborgaren framstår som svår att överblicka och förutsäga (ibid, s. 248).

Ibland inbjuds invånarna med allehanda metoder att delta i planeringen, ibland sker planeringen i slutna rum utan någon insyn (ibid, s. 248) och ibland kläs redan färdigförhandlade planer i formella processer som är ämnade att legitimera de tysta överenskommelserna (ibid, s. 238). Man kan också problematisera övertron på den ”representativa demokratins” förmåga att företräda den mångfald av idéer och tankar som florerar i samhället eller staden.

För att komplicera bilden ytterligare finns det i många kommuner en tendens att låta exploatörerna indirekt eller direkt - genom dolda förhandlingar - styra stadsplaneringsprocessen genom att delegera mycket av planeringsarbetet till ekonomiskt starka exploatörer (ofta på grund av resursbrist på planeringskontoren, som i sig är resultatet av medveten eller omedveten politik) (ibid, s. 236ff).

Nåväl. Nog problematiserat. Det är ett faktum att vi i Sverige (och i många andra länder) inte lyckats med att ”på riktigt” införliva medborgarna i stadsplaneringsprocessen i någon högre grad (förutom några halvhjärtade försök men där man ändå inte har lyckats att undvika uppifrånstyrningen och godtycklig filtrering av åsikter) (ibid, s. 242-245).

En nyckelförutsättning för ”hållbar utveckling” är just delaktighet. Hållbarhetsforskningen lyfter ständigt fram bristen på reell delaktighet och inflytande som ett av de viktigaste hindren för att kunna nå en hållbar utveckling. Det handlar inte bara om ökad legitimitet för operativa beslut när invånarna och samhällets olika aktörer själva varit med och förhandlat fram visioner, samhällsmål och strategierna för att nå dit (Sidaway 2005). Delaktigheten syftar också till att inkludera lokal kunskap och erfarenhet i stadsplaneringsprocessen. Det handlar om att inkludera vad ”invånarna […] värdesätter i livet och varför” enligt Jane Jacobs och att respektera hur städerna fungerar i grunden (s. 436). En tes som fortfarande står sig. En hållbar stadsutveckling förutsätter att alla människor får utrymme och möjlighet att sätta sin prägel på staden.

För att kunna nå dit krävs det en organisation som även inkluderar det lokala perspektivet (exempelvis kunskap och erfarenheter) genom proaktiv urbanism som utgår från vår ”livsmiljö”. Det är vi gemensamt som bestämmer hur samhället eller staden skall utvecklas: från det lilla (ex: om Rio-Rio båten skall vara kvar på Rosenlund) till det stora med övergripande visioner och samhällsmål. Ordet expert härstammar från experience och i någon mån är vi alla experter på vår livsmiljö.

Småskaligheten och brukarinflytandet var honnörsorden på 70-talet så låt oss skapa forum och metoder för att realisera de orden 40 år senare. Vi måste våga tänka nytt, utanför de konventionella ”förvaltningstraditionerna” och organisationsmodellerna som ”sitter i väggarna” på de kommunala förvaltningarna landet runt. Visst, det kommer att kosta mer i termer av tid och resurser, men vi måste se detta som en investering i ett långsiktigt hållbart samhälle.

Nåväl. Inlägget tog utgångspunkten i fallet Rio-Rio. Vi har på några månader gjort en resa från ”Rio Rio-båten tillför ingenting” till "Rio Rio är ett positivt inslag i området. Vi har förstått att båten är en viktig mötesplats för många olika slags människor, säger Marina Johansson (S), kommunalråd och ordförande i park- och naturnämnden.".

Gott så! Låt oss sända en tacksam tanke till nämnden och parkförvaltningen, kanske rentav en blomma! Och tack alla de människor som har engagerat sig i frågan!

PS. Det kommer snart ett mer konkret inlägg om visionsarbetet i Borås (”Borås 2025”) och behovet av en ’strategisk allians’ med stadens aktörer och en hållbarhetsorganisation samt vikten av delaktighet och inflytande kopplat till hållbarhesdiskursen.

Se också Yimby's studiecirkel om just Jane Jacobs.

Referenser

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Hagson, Anders (2004) "Stads- och trafikplaneringens paradigm". Chalmers Tekniska Högskola.

Lindblom, A. (reds), Begtsson, B., Borevi, K., Elander, I., Hertting, N., Khakee, A., Lind, H., Persson, T., Sandstedt, E., Strömberg, T., Turner, B. (2001) "Den nya bostadspolitiken". Första upplagan, april 2001. Författarna & Borea Bokförlag.

Sidaway, Roger (2005) ”Resolving environmental disputes: from conflict to consensus”. Earthscan, UK.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenagruppen.

Borås Stad 2025 - Vision och Strategi

Idag drar arbetet med att skapa en vision för ett hållbart Borås 2025 igång! Klockan 14:30 kommer Peter Örn, ordförande i Delegationen för hållbara städer, att hålla ett inspirationsanförande på Folkan, Kårhuset.

Projektet "Borås Stad 2025 – Vision och Strategi" syftar till att ta fram en gemensam vision och strategier för hur Borås Stad skall utvecklas på ett hållbart sätt. Arbetet med visionen skall särskilt beakta samspelet mellan ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner. Detta är ett långsiktigt arbete som sträcker sig flera år i framtiden och kommer att inkludera många aktörer förutom politiker – näringsliv, kommuninvånare, frivilligorganisationer och så vidare. Det är vi gemensamt som bestämmer hur Borås Stad skall utvecklas.

Initialt kommer politiker i fullmäktige, ungdomsrådet och ledamöter i presidier och bolagsstyrelser ta del av ett antal workshops och seminarier som handlar om hållbar utveckling. Parallellt med detta sker ett arbete med att justera den kommunala organisationen till att bättre kunna hantera de svårigheter och utmaningar som hållbarhetsproblematiken innebär. Bland annat kommer man att se över den kommunala budgetprocessen och styr- och ledningssystemet. Resultaten från det initiala projektet kommer att presenteras under våren 2012. Detta arbete skall bli oerhört spännande!

Deltagarbudgetar - att vitalisera demokratin

Politiker och stadsplanerare har alltid ställt sig frågan hur man kan engagera medborgarna i stadsplaneringen och i den politiska processen. Svaret på den frågan är allt annat än självklar och enkel. En annan fråga som intresserar beslutsfattare är hur man kan öka det sociala kapitalet i samhället. Det vill säga: samarbete, tillit, sociala nätverk, känsla av delaktighet och mening. Återdemokratiseringsprocessen släppte under 1980-talet loss en kreativ våg av nytänkande gällande politiska verktyg i Östeuropa och Latinamerika (Souza 2001:159).

Deltagarbudgetar är en intressant innovation som har sina rötter i staden Porto Alegro i Brasilien. Staden stod, efter diktatorns fall 1988, inför ett svårlösligt dilemma: det saknades fungerande institutioner som inkluderade alla medborgare i den politiska processen – framför allt den stora mängden fattiga.

Korruption och nepotism genomsyrade det politiska och ekonomiska systemet. Man bestämde att prioriteringsordningen för investeringar och service, skulle beslutas enligt en transparent deltagarprocess där invånare skulle vara delaktiga genom direktdemokratiska metoder. Detta demokratiska experiment blev en formidabel succé och spreds snabbt i världen (Starke et al. 2007:180). Medborgar- eller deltagarbudgetar är ett samlingsbegrepp för metoder som används för att involvera medborgare i beslutsprocesser om hur resurser används inom kommuner och landsting.

Formerna och den monetära omfattningen för deltagarbudgetar varierar kraftigt från stad till stad och mellan nationer. Deltagarbudgetar kan variera från relativt små investering i exempelvis en skolkafeteria, till att avgöra investeringsprioriteringar eller dess omfattningar i en investeringsbudget eller absoluta eller procentuella belopp i den kommunala budgeten vars ändamål bestäms av medborgarna via direktdemokratiska metoder.

Erfarenheterna från Latinamerika visade att medborgarnas engagemang ökade kraftigt, den sociala sammanhållningen stärkes, legitimiteten för politiska beslut ökade, den civila aktiviteten ökade i samhället, kunskapsnivån ökade hos medborgare, tjänstemän och politiker, långsiktigheten och proaktiviteten ökade i beslutsprocessen, problemfokus skiftade från ett individuellt perspektiv till att se helheten, känslan av delaktighet samt förtroendet och tilliten för det politiska processen ökade markant (Souza et al. 2001). Inte minst bidrar deltagarramverket till att strukturellt stärka beslutsprocessen över politiska mandatperioder (ibid., s.179).

Några andra viktiga faktorer som Souza (2001:169;176) lyfter upp i sin forskning är att deltagarbudgetar kan leda till högre grad till inkluderandet av marginaliserade grupper i samhället: låginkomsttagare och lågutbildade. Det är två grupper som tenderar att vara underrepresenterade i den representativa demokratin; Vilket gör att deltagarbudgetar kan vara ett vitaliserande komplement till den representativa demokratin.

Inte minst om vi betänker att utvecklingen i Europa går mot att färre röstar, antal medlemmar i politiska partier minskar och det faktum att misstron ökar mot politiker och politiska institutioner samt uppfattningen att kommuner och landssting är ineffektiva när det gäller att använda resurser utifrån medborgarnas behov (SKL 2009:3).

Mellan 2000 och 2006 ökade antalet kommuner som använder deltagarbudgetar från 200 till 1200 världen över (ibid., s. 181), i Europa använder mer än 50 städer olika former av deltagarbudgetar i beslutsprocesser (Starke et al. 2007:180). Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och Portugal är bland annat några av länderna som etablerat deltagarekonomi i sina beslutsprocesser. Under 1990-talet spreds metoden till Europa där bland annat Bertelsmannsstiftelsen i Tyskland genomförde ett antal pilotprojekt för att utveckla metoden. I Bertelsmannsstiftelsens utmärkelse ”Världens bästa kommun” hade man som en del i kriterierna att kommuner skulle involvera medborgare i budgetprocessen. Tavastehus i Finland och Christchurch på Nya Zeeland var två kommuner som lät medborgarna tycka till om budgetprioriteringar. Christchurch, som fick motta utmärkelsen ”Världens bästa kommun”, blev en förebild för utvecklingen av medborgarbudget i Europa (SKL 2009:2).

Konceptet med deltagar- eller medborgarbudgetar har börjat etableras i Sverige. Sedan 2008 driver intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) projektet Medborgardialog. Under projektet etablerades ett nätverk för deltagarbudgetar där fem försökskommuner fick möjlighet att etablera försök med deltagarbudgetar: Avesta, Haninge, Örebro, Hudiksvall, Uddevalla och den Norska kommunen Fredrikstad.

Även SKL betonar det faktum att deltagarbudgetar har lett till att ”människor går från protestaktiviteter till ett mer konstruktivt förhållningssätt till kommunala prioriteringar och beslut när man ges möjlighet att delta i prioriteringen av resurser” samt att:

Medborgarbudget har vidare ökat medborgarnas kunskaper om den komplexa verksamhet som kommuner och landsting har ansvar för. Till slut så kan det ge möjlighet för förtroendevalda att få ökade kunskaper om medborgarnas behov, värderingar och prioritering av vad kommunen/landstinget ska åstadkomma. Medborgarnas värderingar kan på så sätt bli ett viktigt underlag i beslutsprocesser. En systematisering av medborgarbudget kan också innebära att förtroendet och tilliten till de styrande - förtroendevalda kan öka (SKL 2008).

Det handlar i grund och botten om att öka det civila engagemanget och mängden socialt kapital i samhället, samt vitalisera demokratin i stort. Deltagarbudgetar kan bidra till att stärka de sociala och ekonomiska dimensionerna när vi pratar om hållbar utveckling.

Denna motion är skickad till Kommunfullmäktige i Borås och kommer att beslutas om i höst.

Referenser

SKL (2008) Url: http://www.skl.se/vi_arbetar_med/demos/demokratiutveckling/medborgardialog/natverk_medborgardialog/natverk_medborgarbudget

SKL (2009) ”Faktablad – Projektet Medborgardialog”. Faktablad nr 5 Medborgarbudget. Januari 2009.

Url: http://www.skl.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=d78ad3d1-5b79-42f0-baa1-1e57c3ed9cdf&MediaArchive_ForceDownload=true

Souza, Celina (2001) ”Participatory budgeting in Brazilian cities: limits and possibilities in buildin democratic institutions”. Environment and Urbanization Vol 13 No 1, April 2001. Sage.

Starke, L. (eds) et al. (2007) ”2007 State of the World – Our Urban Future”. A Wordwatch Insitute Report on Progress Toward a Sustainable Society. W.W. Norton & Company. New York.

Bränn inte våra skepp!

När artikeln ”Rio Rio måste bort” (GP 31/3) publicerades dubbelkollade jag datumet två gånger. Dessvärre var det inte ett förstaapril skämt, även om tonen och innehållet i artikeln mycket väl hade kunnat indikera på detta; Meningar som ”Rio Rio-båten tillför ingenting” och ”Hela Rosenlund skall nämligen fräschas upp” osar av en svunnen tid. En tid där grävskopan gjorde sitt och dialogen kom i efterhand, i bästa fall. Meningarna skvallrar om en ”uppifrån-ner” stadsplaneringslogik som handlar om att separera, släta ut och ”snygga till” utan hänsyn till ifall det finns befintliga fungerade och levande urbana ekologier.

”If it aint broken, don’t fix it” som urbanisten Kerstin Eliason och etnologen Joakim Forsemalm nyligen uttryckte sig på en workshop om den ”inkluderade staden” (Älvrummet 2011). Vi får inte glömma bort det existerande livet i stadsrummet; de kulturella och fysiska yttringar som bidrar positivt till stadens dynamik. Detta kräver lyhördhet och försiktighet i stadsplaneringen, vilket gör att stadsutvecklingen måste utgå från gräsrötterna, den lokala kunskapen.

Ordförande för ”Park- och naturnämnden” Marina Johansson (S) menar att alla politiker i nämnden är överens om att Rio Rio-båten inte tillför någonting till staden. Här har vi ett tydligt uppifrån-ner perspektiv. Det finns många människor som inte delar denna uppfattning. Inklusive undertecknad som har tillbringad flera underbara sommarnätter dansandes till hänförande musik på båten. Rio Rio-båten har under många år varit en ljuspunkt i Rosenlundsområdet – ja, i hela Göteborg.

De vattenburna lokalerna har skapat förutsättningar för kreativa och annorlunda lösningar som har tillåtit unika klubb- och dansevenemang äga rum. Den annorlunda kostnadsbilden påverkar naturligtvis: lokalerna följer inte samma prislogik som resten av staden; vilket underlättar överbryggande av de ekonomiska barriärerna som i övrigt tenderar att likrikta staden. Samma typ av ekonomiska logik tillåter ”långgatorna” i Göteborg inhysa ett myllrande mångfald av brokiga verksamheter (Forsemalm 2007). Nya idéer kräver gamla hus som urbanisten Jane Jacobs uttryckte det; Eller båtar. Inte minst är det intressant att fundera kring Göteborgs identitet kopplat till vattnet och båtlivet. Som en uppenbarligen mycket nöjd klubbesökare från Stockholm uttryckte det:

Vad är skillnaden mellan Göteborg och Stockholm? Att ett sådant ställe [Rio Rio] finns inte i Stockholm.

Båten har uppenbarligen blivit ett spännande landmärke i det urbana landskapet. Det attraherar människor. Uppskattade Indieklubbar som ”Slice of Life”, ”100 Knop”, “Woody West”, “Klubb FASTIK!”, ”Shambler”, ”Billigt på Rosenlund”, ”Beli Konj Club”, ”Fandago”, ”The Glory boat” med flera har lockat danssugna och musikintresserade från när och fjärran till Rio Rio. Internationella artister som DJ Mehdi, Uffie, Busy P., Curtis Vodka, Justice med flera, har lirat skivor på båten, vilket sannerligen sätter Rio Rio på världskartan.

Det vitt omtalade salsa- och sambahänget, som länge varit enda sitt slag i Göteborg, lockar danssugna från hela regionen. Rio Rio är en av de få inrättningarna som har lyckats att hålla igång salsastället år efter år på veckobasis.

Uppenbarligen är de politiker och tjänstemän som påstår att Rio Rio inte ”tillför någonting” okunniga om den myllrande mångfald som huserar på båten och som attraherar både Göteborgare och turister, samt bidrar till ett levande och spännande näringsliv. Vi måste även se båten i sitt sammanhang. Rio Rio är en viktig del av den sociala och ekonomiska ekologi som bidrar till stadens sociala, kulturella och ekonomiska mångfald. Som någon uttryckte: båten är en viktig ”antisegregationsmotor”; den hjälper till att överbrygga olika slags fysiska, sociala och ekonomiska barriärer i den urbana miljön. Den skapar turbulens i ett område som i övrigt är relativt dött, tråkigt och statiskt.

När politiker och makthavare börjar prata om att ”rusta upp” eller ”snygga till” reser många urbanister och medborgare med rätta ragg. Ofta innebär detta att någon arkitekts våta dröm eller politisk utopi appliceras uppifrån ner på ett område, efter att grävskopan gjort sitt. Oavsett om det finns en fungerade urbana ekologier i området: ”Vi lyssnar på vad du säger och tar med oss det”. Period. Uppenbarligen har vi inte lärt oss någonting av historien. Det är ironiskt att man lägger enorma summor på att bjuda in internationella experter som om och om förklarar för makthavare och planerare att man bör ta tillvara på de originella, roliga, oväntade och speciella om man vill skapa attraktiva och dynamiska stadsmiljöer. Tydligen är avståndet långt mellan kunskap och handling.

En viktig lärdom efter hundra år av modern stadsplanerig är att detta, Le Corbusianska paradigm, sällan fungerar. Läs för all del Peters Halls omfattande bok om 1900-talets stadsplaneringshistoria ”Cities of Tomorrow: An intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Detta “uppifrån ner” stadsplaneringsperspektiv är, och har historiskt varit, ett effektivt sätt att döda det unika, spontana, kreativa och myllrande i en stad. Ohållbar stadsplanering par excellence. Nu är evenemangsstaden i ropet. Nog kliar det i fingrarna hos många makthavare: det brokiga skall rätas upp och strömlinjeformas enligt en specifik och trendriktig ”mall”.

Den fråga vi bör ställa oss: vill vi ha sterila och likriktade monokulturer i vår stad, eller vill vi ha spännande, brokiga verksamheter som bidrar till stadens urbana mångfald? Staden växer underifrån, den alltför tillrättalagda staden tenderar att kväva den initiativrikedom som annars gynnar både ett rikt kulturliv och entreprenörskap. Bygg snarare på. Organisk och lyhörd stadsutveckling handlar om att ta tillvara det fungerande i en stad och bygga vidare snarare än riva upp och bygga nytt. Lägg till fler båtar. Varför inte båtbostäder för exempelvis studenter? Bygg till café- och restaurangverksamheter. Använd rosenlundsbron kreativt. Bryt upp en bit asfalt för lite urban gardering. Och så vidare. Men för guds skull, döda inte båten! Utan båten sjunker Göteborg djupare ner i leran.

PS. Det arbetas lite här och där med att försöka anordna någonting positivt kring detta; Kanske en minifestival eller en stödspelning. Gå med i facebookgruppen ”Rädda Rio Rio” och håll er uppdaterade och/eller engagera er i frågan.

Anders Svensson, Sociologisuget & Henrik Wallgren skriver också om Rio Rio. Läs debattartikeln i GP.

Referenser
Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Forsemalm, Joakim (2007) "Bodies, bricks and black boxes: power practices in city conversion". Akademisk avhandling. Digressiv Produktion

Staden och allmänningarnas tragedi

Allmänningarnas tragedi

Ekologen Garrett Hardin myntade under 1960-talet uttrycket ”allmänningarnas tragedi” för att beskriva det överutnyttjande som tenderar att uppstå när en allmänning – exempelvis betesmark – inte är reglerad. Lösningen för Hardin stod mellan statlig reglering och privatisering. Teorin har varit mycket kritiserad genom årtionden. Empirin tyder på att det går att lösa resursnyttjande och fördelningsproblematiken så länge det finns fungerande lokala sociala institutioner och nätverk. Elinor Ostrom fick nobelpriset för sina banbrytande insatser i ämnet. Det har också visat sig att vare sig statlig eller privat ägande garanterar att en resurs nyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt (Feeny et al. 1990) .

Urbanisten Jeb Brugmann menar att även Stadens unika ”ekonomiska möjligheter” skall betraktas som en allmänning som delas av invånarna (Brugmann:150). Vi pratar alltså inte om (i och för sig viktiga) urbana allmänningar som offentliga rum, parker, gator och torg.

Stadens socioekonomiska turbin

Städer har historiskt bidragit till unika sociala och ekonomiska möjligheter för dess invånare – men inte minst erbjudit skydd (fristad). Stadens unika och attraktiva egenskaper bidrar till att suga in flöden av människor, råvaror och idéer från periferin. Vi har redan tidigare försökt definiera Stadens skala, densitet, nätverk, sociala strukturer, samlokalisering, synergier och infrastruktur driver en ekonomisk turbin som genererar ekonomiskt välstånd. Märk väl, att det inte behöver vara en relation mellan ekonomisk tillväxt och ett ökat välstånd (Jackson).

Stadens densitet bidrar till intensifierandet av olika ekonomiska och kulturella flöden vilket genererar omfattande kulturell och social friktion. Friktionen leder - trots begreppets innebörd - till ökat handlingsutrymme. Friktionseffekten från denna aggregerade interaktionen mellan individer och icke-mänskliga aktörer (divider), bidrar till ökat handlingsrymd. Enkelt uttryck: samarbete skapar samhällen med ökad flexibilitet och förmåga till handling. Sannolikheten fler möten, interaktion, aktiviteter, upplevelser, tankeutbyten ökar i stadssystemet. Vi vet också att stadens utspridning (sprawl) eller minskad densitet, förstör mängden socialt kapital (Putnam 2000). På samma sätt som Staden, ökar Internet närheten eller tillgängligheten till andra tankar: föreningen är därför mycket kraftfull. Håll denna tanke i huvudet när vi kommer till stycket om revolution.

Sambanden mellan dessa olika sociala och ekonomiska komponenter är intrikat och innehåller kritiska informations-, kommunikations- och tidsfaktorer: tillblivelsen av höghus som byggnadsform fordrade telefonen som uppfinning. Telefonen bidrog till ökad handlingsrymd, vilket undanröjde begränsningharna för ”uppfinningen” höghus (Hägerstrand:157), vilket möjliggör ökad densitet, och så vidare. Denna dynamik mellan tankar, människor och icke-mänskliga aktörer är komplex.

Det är denna friktionsgenererande socioekonomiska turbin som kan betecknas som en allmänning. Då uppstår den första frågan: kan denna allmänning överutnyttjas och/eller är fördelningen av resursen ojämn. Alltså: får alla medborgare en rättvis del av stadens unika möjligheter – om inte: vilka fysiska, ekonomiska eller sociala barriärer förhindrar detta. Brugmann (s.150) menar att olika motstridiga särintressen, och själviska strategier renderar i längden dysfunktionella städer: långt drivet egenintresse förstör stadens känsliga socioekonomiska ekologi. Det är i ljuset av ovan sagda vi kan förstå varför revolutionen i Iran – som startade i Bazaarerna (tänk: socioekonomisk turbin och fördelning) – både kunde bli till (associationer, närhet, nätverk, synergier vilket genererar handlingsrymd) samt dess drivkrafter (socioekonomiska orättvisor) (Brugmann:66ff).

Revolutionen närdes av det faktum att man ignorerade avgörande delar av stadens lokala dynamik. Liknande mönster upprepades i Tunisien: Mohamed Bouazizi protesterade mot att myndigheterna berövade honom hans varuvagn genom att tända eld på sig själv. Snarlika händelser ägde rum i Urümqi (2009), Egypten, Algeriet och så vidare.

Mångfaldens självdestruktivitet
Precis som oceaner, korallrev och betesmark är stadens socioekonomiska strukturer (exempelvis: den ekonomiska turbinen, sociala nätverk och kulturella artefakter) känsliga vilket ökar risken att drabbas av ”allmänningarnas tragedi”. Urbanisten Jeb Brugmann sammanfattar:

If competing groups systematically develop and use city’s density, scale, association, and extension economies at cross purposes, as a strategy for their group’s advantage at the expense of another’s then the urban advantage of the whole city gets compromised (Ibid).

Det är i städerna som “allmänningarnas tragedi” har störst sannolikhet att uppstå; Staden skiljer sig jämfört med betesmark eller lokala fiskeresurser på flera viktiga avseenden. Dels är staden som ett komplext socioekonomiskt och teknologiskt system svårt att avgränsa i tid och rum och dels innehåller staden många fler (anonyma) aktörer.
Aktörernas diversifierade strategier i staden behöver inte vara negativ på ett grundläggande plan så länge man inte motverkar varandras syften på ett övergripande plan (Jacobs, s. 271). Det är en viktig insikt att själviska och kortsiktiga strategier kan lamslå dynamiken hos den socioekonomiska ekologin, vilket i längden slår mot alla urbana aktörer. Dessa strategier tenderar att förstöra stadens mångfald – med urbana monokulturer och fördärvad dynamik som följd. Brugmann ger en intressant beskrivning av den intrikata mikroekonomiska dynamiken:

The different markets within a city – whether for fish, houses, parking spaces, or engineering contracts – are defined by local and regional customs, laws, conventions, infrastructure, and spatial relationsshis. Many different forces in the city, not just its buyers and sellers, shape how each market works. In turn, each market determines wich business model can thrive in the city. By constraining the types of business models that succeed in a city, a market also shapes the way the city itself develops [...] [a]t their most mature stage of development, different local markets cluster activities together to create unique efficencies and synergies in the physical form of a citysystem (s:254).

Urbanisten Jane Jacobs identifierade i sin forskning ett antal faktorer som tenderar att förstöra den urbana socioekonomiska mångfalden.
Framgångsrika urbana habitat ­- populära områden eller kvarter - där stora flöden av människor vistas, besöker, passerar igenom och/eller nyttjar kommers eller infrastruktur, har en förmåga till självdestruktivitet. Konkurrensen växer och blir den ekonomiska motsvarigheten till modefluga. De som vinner striden om utrymmet kommer enbart representera ett smalt segment av de många verksamheterna som tillsammans skapade framgången (Jacobs:273). Det är en Pyrrhusseger, skriver Jacobs, ”eftersom processen har förstört ett komplicerat, välfungerande system av ömsesidigt ekonomiskt och socialt stöd” (ibid).
Verksamheterna som gör de största vinsterna kommer att kopieras av ekonomiska starka aktörer, och därmed tränga undan eller kväva de mindre framgångsrika verksamheterna: det uppstår svårgenomträngliga mikroekonomiska barriärer (ex: dyra lokaler eller dyr mark) som blir effektiva filtreringsinstrument. Gentrifiering bidrar till denna utveckling.

Imitation och kopiering är grunden för utveckling – både hos biologiska och urbana ekosystem, men en strikt och patologisk kopiering kan per definition likställas med cancer. Cancer kan beskrivas som en accelererad och okontrollerad rörelse från heterogenitet till monokulturer av exempelvis celler, ekonomiska verksamheter eller tankar. Få och stora aktörer kommer att äga rum. Handlingsrymden och associationerna minskar. Resiliensen minskar. Området ”dör”.

Lyhörd "stadsplanering för mångfald", blandning av gamla (billiga hyror) och nya hus, funktionell blandning samt fasta hyror är några av motåtgärderna enligt Jabobs (282ff).

Historiska läxor

Etablering av externa köpcentrum som genererar statiska urbana korridorer för varor och bilburna människor, funktionsseparering, prioritering av bilar framför människor, utglesning, etablering av bostadsmonokulturer, separering av allmännytta och bostadsrätter, rivning av gamla hus, bristande dialog (top-down), ojämn fördelning av nyttorna från den socioekonomiska turbinen, ad-hoc planering, företräde för ekonomiskt starka aktörer i stadsplaneringen, omedveten eller medveten etablering av urbana barriärer och så vidare – är alla metoder för att effektivt förstöra stadens dynamik. Vi har att göra med ”City of Crisis” för att tala med Brugmann (s:150).

Vi måste hitta metoder för att motverka denna ”allmänningarnas tragedi” som vi kan förstå genom ”mångfaldens destruktivitet” (Jacobs) och lång drivna egenintressen (Brugmann). Vi måste dels öka friktionen hos den socioekonomiska turbinen och dels se till att alla urbana invånare kan ta del av denna resurs. Vi måste skapa levbara urbana ekologier.

Strategisk allians

Jeb Brugmann kallar städer, där man skapat en stabil, långsiktig allians mellan olika urbana aktörer (näringsliv, NGO’s, invånare, forskare, praktiker, politiker) och intressenter för ”strategiska städer” (Brugman: 131). Alliansen syftar bland annat till att få alla urbana aktörerna att dra åt samma håll (244), skapa synergier och öka mängden socialt kapital. I vissa städer, exempelvis Barcelona, Chicago, Vancouver och Curitiba, bedrivs enligt Brugmann, en aktiv ”urbanism” som genomsyrar den förda politiken, institutioner och praktiker (ibid).

Brugmann ramverk består av en (1) strategisk allians som håller samman olika intressenter och driver på utvecklingen, (2) lokala aktörer som stadsutvecklingen skall utgå ifrån, och (3) strategiska institutioner som skall stå för utförande, expertis, kontinuitet och uppföljning (Brugmann:227). Denna socioekonomiska stadsutvecklingsmodell, menar Brugmann, syftar till att ena aktörerna till att gemensamt skapa dynamisk, levande och en långsiktig hållbar stad, utan att vara beroende av enskilda aktörer eller politiska mandatperioder. Borås Stad försöker att ta ett steg i denna riktning genom att etablera ett strategiskt samverkansramverk genom att skapa ett ”Hållbarhetsråd”.

Peter Barnes, är inne på liknande tankar i sin bok ”Capitalism 3.0 – a Guide to Reclaiming the Commons”, som menar att man måste skapa institutioner som är långsiktigt hållbara. Barnes lösning för hantering av allmänningar landar i stiftelser. Politiska system är mer oberäkneliga – politiker byts ut, eldsjälar försvinner och partier/ideologier skiftar över mandatperioder - menar Barnes. En parantes: av samma anledning försvaras tv-licensen som betalningsmetod för public service (allmänning) i Sverige.

Brugmanns strategiska allians kan i teorin skapa en grund för en stabil ekonomiskt bas och myllrande marknader, tillgång till kapital och solida företag, stark civil sektor och engagemang, välfungerande infrastruktur och till att stärka det sociala kapitalet i staden (Brugmann:160). Men som Brugmann själv skriver:”[t]o establish and institutionalie such practices, local political, civic, business, and technical interest have to form a stable alliance to advance them against resistance from both expedient and entrenched interests” (ibid:161).

Svårigheten ligger i implementeringen av ett sådant institutionellt regim i praktiken: det handlar om förvaltningskultur, delaktighet, graden av politisk vilja men också hur befintliga maktstrukturer gestaltas i städer. Brugmann menar att vi måste börja bedriva en aktiv urbanism [1]: vilket innebär radikalt förändrade stadsplaneringsmetoder.

Elinor Ostrom

Kan vi använda Elinor Ostroms forskningsresultat för att förstå varför den urbana socioekonomiska allmänningen tenderar att missbrukas eller/och fördelas ojämnt över befolkningen? Statsvetaren Bo Rothstein skriver att ”[Ostroms forskning] avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade”. Det verkar hopplöst när vi betraktar staden – som allmänning - som både innehåller anonyma aktörer och är svåravgränsad i tid och rum.

Om vi utgår från Rothsteins analys kanske kan Ostroms forskningsresultat nyttjas ifall vi hittar metoder för att dels (1) öka det sociala kapitalet och dels (2) synliggöra stadens aktörer för varandra, men inte minst genom att (3) definiera staden som en allmänning som alla har rätt att ta del av på lika villkor: dess unika kulturliv och socioekonomiska fördelar. Och som vi har varit inne på tidigare: analysen av de ekonomiska, fysiska och sociala barriärer är trängande!

Kommande inlägg kommer att handla om de praktiska och politiska slutsatserna vi kan dra av tankarna kring ”staden som allmänning”; ex: radikala stadsvårdsfonder, offentliga rum, stiftelser, medborgarbudgetar, allmänintressebolag, lokala ekonomier, lokala protokoll för stadsutveckling, lokala valutor, mikrolån, DIY-kultur, arbetstidsförkortning, införande av enstaka T.A.Z. eller analys av ekonomiska läckor.

Noter
[1] In a true urbanism, buildings are designed and combined in creative ways to bring production, commerce, culture, and residential life together to create specific economic, social and political advantages for their user community (Brugmann: XV).

Referenser
Barnes, Peter (2006) ”Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons”.

Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Feeny, D. et al. (1990) ”The Tragedy of the Commons: Twenty-two Years Later”. Human Ecology 18.

Hägerstrand, Torsten (1991) ”Om tidens vidd och tingens ordning”. Gösta Carlestam & Barbro Sollbe (red). Statens råd för byggnadsforskning. Stockholm.

Jackson, Tim (2009) “Prosperity without growth: economics for a finite planet”. Earthscan.London.

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Putnam, R.D., (2000) “Bowling alone”. Simon and Schuster.

Några blogginlägg

Jimmy Sand bloggar: "Vilka är målen för en grön politik?"
Karl Palmås om Whitehead
Charlotte om drjuretik

Konstpaus

Jobbar på ett inlägg om Staden som en "socioekonomisk" allmänning där jag utgår från Jane Jacobs tankar kring stadens mångfald och Jeb Brugmanns banbrytande bok "Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World” och jag hoppas på att hinna presentera något denna vecka. Tills dess någa länktips (City Repair & Project for Public Spaces) och inspirerande bilder!

PS. Angående Fredrik Reinfeldt's kommentar om bostadssegregationen i Stockholm.

Updatering 16 Feb: Läsvärt om Ägoismen!

100 år av stadsplanering - vad kan vi lära oss?

Jag skall utgå från Peter Halls intressanta bok ”Cities of Tomorrow: An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieth Century”. Boken ger en djupodlande och intressant genomgång av senaste århundradets stadsplaneringshistoria. Frågan är vad vi kan läras oss av hundra år av modern stadsplanering. Sett i backspegeln har det handlat om trevande experiment för att kunna möta sociala, ekologiska och ekonomiska ”utmaningar” i staden och/eller försök till etablering av samhällsutopier.

En av de tidiga utmaningarna i Europa var industrialismens framväxt och migrationen till städerna; idag brottas vi med informationssamhällets och globaliseringens baksidor, samtidigt som Europas och Amerikas ”tidiga” problem förflyttats till utvecklingsländerna; även om slumproblematiken och megastäder ger upphov till helt nya sociala, ekologiska och ekonomiska problem.

Det var inte ovanligt att man i början av 1900-talet uppfattade staden som någonting högst onaturligt, som en process av civilisationens degenerering, en ”cancersvulst på samhällskroppen” (Hall:36), vilket man delvis kan förstå i ljuset av den tidiga industrialiseringen, de stora hälsoproblemen som fanns i städerna, slumbildningen och den omfattande befolkningsökningen. Städerna, och dess myllrande mångfald, uppfattades som ett problem, och inte sällan som ett hot mot ordningen.

En som hade en motsatt syn på staden var urbanisten Jane Jacobs (1916-2006) som såg på staden som ett vackert och dynamiskt ekosystem (Jacobs:16ff); även om hennes stadssyn etablerades i en annan tidsperiod och kontext. Det finns naturligtvis många andra synsätt på staden mellan dessa två ytterligheter.

Hur vi uppfattar staden tror jag har stor bäring på hur vi ”trivs” i vårt urbana habitat, samt vilka politiska och planeringsmässiga strategier som utvecklas ur förhållningssättet. Stadsplaneringen som praktik har genomsyrats av olika ideologiska, vetenskapliga och filosofiska samhällsströmmar under 1800- och 1900-talet. Från att varit ett ideologiskt och politisk verktyg för att förverkliga en utopi eller styra befolkningen i en viss riktning, blev stadsplaneringen först i mitten på 1900-talet en profession (Hall:355).

Vi har också haft att göra med två stora samhällsplaneringsmetodologier: nerifrån upp respektive den auktoritära uppifrån ner perspektivet. Staden har varit, och är fortfarande, ett ideologiskt slagfält. Man kan generellt säga att vi har haft tre huvudtraditioner som historiskt har konstituerat stadsplaneringen: (1) en anarkistisk tradition som handlar om frivillighet, deltagande, decentralisation, självorganisation och gemensam välfärd;

(2) en socialistisk tradition som handlar om kollektivt beslutsfattande, centralisation och funktionalism; (3) samt en marknadsdriven paradigm som handlar om att ”tillgång och efterfrågan” skall optimera stadens tillblivelse och planeringen skall enbart syfta till att ”oil the machinery [of wealth creation]” (Hall:379) genom att locka till sig kapital och investerare samt genom att frilägga ytor för företagen.

Det är också intressant, om än något ironiskt, att notera att den anarkistiska traditionen så småningom anammades av marknadsparadigmet (Hall:293;380). Kanske kan man se det som en reaktion, eller kritik, mot misslyckandet av den byråkratiska och centralistiska traditionen (ex: miljonprogrammen). Eller så var det utvecklingen i den planekonomiska sovjetunionen som närde den ideologiska debatten under 1980-talet. En utveckling som fick förkroppsliga hela den socialistiska, centraliserade, traditionen. Alternativt användes dessa ”misslyckanden” som ett slagträ i debatten för att förfäkta en viss ideologi: i detta fall nyliberalismen.

Ett problem är att det ofta är ”vattentäta skott” mellan dessa planeringsideologier, vilket gör att vi tvingas argumentera i termer av motsatsförhållanden. Det är naturligtvis mycket mer komplicerat än så.

Men vilket fall som helst kan man - utifrån Hall’s expose över stadsplaneringens historia - argumentera för att det över hundraåriga experimentet med olika stadsplaneringsparadigm har bidragit till insikten att städer alltid är nyckfulla, dynamiska och oförutsägbara strukturer. Vi har saknat, och saknar fortfarande, adekvata metoder för att beskriva en stads inre dynamik.

Den rationella, ”vetenskapliga”, ingenjörsstyrda och uppifrån-ner planeringsmetoden, som hade sin storhetstid under första hälften av 1900-talet, har bidragit till många kulturellt, estetiskt och socialt förstörda stadsdelar världen över (Hall: 254ff). Inte minst i Sverige. Den arkitekt som har fått förkroppsliga detta paradigm är fransmannen Le Corbusier (1887 – 1965). Städer är inte mekaniska och rationella artefakter som går att ”plocka isär och sätta ihop”, vilket är ett synsätt som Le Corbusier, och många av hans samtida, gav uttryck för. Johannes Åsberg skriver (2010:9):

Funktionalismen, som hade sitt ursprung i de tankar som formulerats under 1920 talet av Le Corbusier och Bauhausskolan, innebar ett radikalt brott med traditionellt stadsbyggande. Man sökte ett nytt, rationellt och effektivt sätt att bygga städer. Resultatet var en planeringsideologi anpassad för "maskinåldern". Det gällde att ersätta den gamla, smutsiga, trånga, mörka och kaotiska staden med en ny, ren, öppen, ljus och ordnad stad. Med hjälp av industriell massproduktion skulle alla få råd med bostäder av högsta kvalitet och optimal tillgång till sol, luft och grönska. Genom att tillämpa den administrativa logik som slagit igenom i modern industri (taylorism, fordism, scientific managment) på stadens större skala skulle "stadsfabriken" optimera sin effektivitet och en mer genomgripande centralstyrning och kontroll över samhället skulle bli möjlig.

Under 1940 och 50-talet upplevde stadsplaneringen en kort spirande optimism i och med informationsteknologins intåg i stadsplaneringen (ibid:355) och då speciellt cybernetiken. Men snart stärktes åter insikten om stadens undflyende karaktär, sedan man insett att det är svårt (om inte omöjligt) att skapa adekvata modeller för att beskriva stadens utveckling (ibid:363). Det är en smärtsam sanning som många härskare – exempelvis den bazaardrivna dynamik som bidrog till revolutionen i Iran (Brugmann:76) - demokratiskt valda politiker, sociala ingenjörer, stadsplanerare och forskare har blivit varse om.

Staden, som dynamisk och komplex struktur, är delvis kontraintuitiv. Ofta kan planerarnas intentioner få motsatta effekter än förväntade i en stad eller stadsdel. Inte minst handlar det om att det i staden råder en massa motsatta intressen och maktstrukturer. Men vi kan också i ljuset av det ovan sagda förstå perverteringen av Howards utopi om en ”trädgårdsstad” som visade sig bli någonting helt annat än från början avsett (Hall:8). Professor Jay Forrester menar att sådana ”planeringsmisslyckanden” - vare sig stora eller små - beror på stadens dynamiska och rörliga karaktär, kontra planerarnas mer statiska ”mentala modeller” (Moody 1970).

Utifrån detta faktum har bland annat aktivisten Jane Jacobs (Hall:254;282) samt arkitekten Christopher Alexander (ibid:281) tidigt förfäktat att planeringen måste utgå gräsrötternas lokala kunnande i stadsplaneringen. Vi måste inkludera människorna som lever i sitt urbana habitat i stadsplaneringsprocessen. Det är i grund ett kunskapsteoretiskt problem: En stadsplanerare kan aldrig ha ”samma” kunskap som kommer nerifrån upp från de lokala deltagarna. Men staden är, som jag tidigare antydde, en myllrande ekologi av olika, och inte sällan motsatta, intressen, som är svåra att ”fånga upp” i planeringsprocessen. Detta gör att stadsplaneringen inte enbart är en deskriptiv och ingenjörsmässig praktik, utan är sammanflätad med normativa strukturer. Vilket är ett ämne jag snart skall återkomma till.

Det kan tolkas som att pendeln åter vänder mot den anarkistiska traditionen. En viktig lärdom som vi kan dra av historien att det inte finns optimala och universella lösningar som går att applicera uppifrån ned på alla städer. Den modernistiska och teknooptimistiska traditionen – oavsett ideologisk hemvist - som strävar efter ”total decontextualization” (Hall: 232) missar det faktum att staden är en historisk och organisk entitet. Det krävs att man tar hänsyn till kontexten och att man inkluderar den lokala kunskapen i stadsplaneringen (Brugmann:105ff).

Även om den ekonomiska standarden har ökat för många människor i världen, inser vi rätt snabbt att det flesta problemen kvarstår - trots ett sekel av stadsplanering - i städerna (Hall: 424). Städer har historiskt sett länge varit fristäder och genererat sociala och ekonomiska utvecklingsmöjligheter för sina invånare (Brugmann:25).

Men många städer har också idag blivit fängelser, bestående av många olika slags barriärer, som effektivt utesluter vissa element och inkluderar andra. Det är intressant att kunna ge både Jane Jacobs och Lewis Mumford (1895-1990) rätt när de ser olika på den moderna staden: möjlighet till ”frihet” och personlig utveckling respektive som ett ”fängelse” (Hall:255). Likheterna nu som då är slående: kraftig segregation och inkomstklyftor med alienation, fattigdom och utanförskap som följd; ökad samhällsmetabolism i förhållande till tillgänglig naturkapital (ökande trend): därmed ett alldeles för stort ekologisk fotavtryck per capita i västvärlden; sociala orättvisor kvarstår; bristen på delaktighet är ofta slående även i de mest demokratiska städerna; maktstrukturer, ojämlikhet och barriärer genererar territorier i staden som renderar specifika rörelsemönster samt styr tillgången till resurser osv.

Sätter man detta i relation till att majoriteten av världens befolkning idag bor i städer blir frågan om hållbar stadsutveckling mer än brännande. Hur ser den framtida stadsplaneringen ut? Historien har måhända lärt oss ödmjukhet inför staden som ett komplext socioekonomisk och ekologisk struktur. Kanske kan man säga att ingenjörernas och marknadens historiska misslyckanden tvingar oss att anta ett experimentellt, normativt, ständigt reviderande, ett steg-för-steg stadsplaneringsmetodik som tar hänsyn till den ekologiska, sociala och ekonomiska kontexten, vilket måhända lämpar sig för det kommande århundradet.

Men inte minst: Kan vi komma dithän där staden ses som någonting mycket vackert: ett känsligt, blommande och kulturellt produktivt ekosystem som kopplar samman kulturer, tankar och människor? Att älska sin ”stad” blir nödvändig för hållbar utveckling; det krävs att det uppstår en ”känsla för platsen” och dit når vi inte om vi inte trivs eller känner oss delaktiga i vårt urbana habitat. Vi kan höra Patrick Geddes emfatiska röst eka i historiens labyrint: ”vad var det jag sa”.

Referenser
Brugmann, Jeb (2009) ”Welcome to The Urban Revolution – How Cities are changing the World”. Bloomsbury Press. New York.

Moody Harold T. (1970) "Urban Dynamics: A Review of Forrester's Model of an Urban Area". Economic Geography, Vol. 46, No. 4 (Oct., 1970), s. 620-626

Hall, Peter (2002) ”Cities of Tomorrow – An Intellectual History of Urban Planning and Design in the Twentieh Century”. Third Edition. Blackwell publishing. UK. Sidorna 60-63

Jacobs, Jane (2004) ”Den amerikanska storstadens liv och förfall”. Daidalos AB, Göteborg

Lyttkens, C. H. (2009) ”Människan – en ohållbar historia?”. Kurskompendium. Göteborgs
Universitet.

Åsberg, Johannes (2010) "En radikal och progressiv stadspolitik - en provisorisk utopi". Arenaagruppen.

Bloggar

Jimmy Sand om tillväxtkritiken

Thomas Svensson om Michel Onfray