Check this out:

Jag skulle vilja rekommendera den nya foldern om grön ekonomi som är framtagen av den Gröna gruppen i EU-parlamentet:


” En skog kan, beroende på synsätt, beskrivas som ännu ej förädlad råvara alternativt som leverantör av ekosystemtjänster.”

”Den komparativa fördelen blir då miljöförstöring, försämrad folkhälsa och social utslagning”

” Många allmänningar skulle, enligt Barnes, kunna organiseras som stiftelser med styrelser satta att förvalta det långsiktiga allmänintresset.”

” Halva världshandeln är idag inte längre handel mellan olika företag utan består av koncernintern handel där priserna ofta sätts på administrativ väg av diverse styrelser, inte helt olikt hur man hanterade den sorts handel som ägde rum mellan olika avdelningar i de statliga jätteföretagen i Sovjetunionen.”

” Företag, över en viss storlek, skulle istället kunna styras av alla som berörs av deras verksamhet (eng. stakeholders). Ägare, anställda, underleverantörer, kreditgivare, ortsbefolkning och framtida generationer (företrädda av miljöorganisationer) kan
alla beskrivas som stakeholders som borde beredas möjlighet till inflytande över avgörande beslut. Ett nätverk av forskare, fackliga företrädare och företagare – Corporation 20/20 – har bildats i USA för att konkretisera de här idéerna.”

”Den snabba utvecklingen – och spridningen – av det patentlösa operativsystemet Linux utgör ett annat talande exempel på potentialen i samverkansekonomi. Inom kultursektorn utmanas
hävdvunnen copyright av idén om creative commons (skapande allmänningar), som inte avskaffar upphovsrätten men underlättar för icke-kommersiell spridning av kultur.”

Ladda hem filen:
http://mp.se/files/162900-162999/file_162993.pdf

Och fler foldrar i samma serie finns här.

Bateson och cybernetiken

Läser texter av Gregory Bateson och om cybernetik för tillfället – och tänkte dela med mig av ett fiffigt exempel från boken ”Där Änglar Är Rädda att Gå” (titeln anspelar på ett engelskt ordspråk). Bateson är högintressant idag, speciellt när ekologi, systemteori , cybernetik och ekosemiotik kan användas för att förstå vår tids största problem: t.ex. hur ekosystem rubbas, miljöförstöring och antropogena klimatförändringar. Här kommer ett lite roligt och pedagogiskt exempel som visar hur epistemologiska (vad vi kan ha kunskap om) brister finns inbygga överallt omkring oss, och att vi är tvungna att leva med dessa:


Inställningen är en liten låda med en vanlig termometer på utsidan, som den boende kan se och som talar om temperaturen i huset i inställningsapparaturens omedelbara närhet. Den här termometern påverkar inte värmesystemet i huset utom via den boende, om och när han tittar på den. Samma lilla låda innehåller också en annan termometer, som vanligtvis är osynlig. Den termometern är en tunga, gjord av två metallsträngar som sitter ihop. Dessa strängar är av olika metaller med kontrasterande termiska karaktäristika, på så sätt att den ena metallen expanderar mer än den andra när de hettas upp. Av detta följer att när tungas hettas upp böjs den; och graden av dess böjning är ett mått på temperaturen i varje ögonblick. När de förenade metallerna böjs eller rätas upp påverkas en elektrisk strömbrytare som sätter på värmepannan när temperaturen faller under en viss nivå och stänger av den över en viss nivå. Denna apparat bestående av två metaller mäter inte temperaturen o förhållande till t.ex. grader Celsius eller Fahrenheit, som vi vanligen tänker oss en termometer. Vad den gör är att mäta temperaturen i förhållande till de övre eller nedre trösklar som bestäms av den boende, som genom att vrida på knappen kan "ställ in" termostaten. När han vrider på knappen rör han den andra halvan av den elektriska kontakten antigen närmare eller längre ifrån metalltungans ände, så att en större eller mindre temperaturförändring krävs för att slå på strömbrytaren.

Genom att vrida på knappen kan den boende således ändra de gränser mellan vilka temperaturen kan variera innan pannan sätts på eller stängs av genom att flytta trösklarna uppåt eller neråt. Det finns för den mesa en visare fäst vid knappen som pekar på en Fahrenheit eller Celsius-skala och som indikerar den medeltemperatur kring vilken det termostatiska systemet förväntas fluktuera. Denna information är missvisande genom att den ger intryck av att den är medeltemperaturen som kontrollerar termostaten. Termostaten vet ingenting om medeltemperaturen utan kontrolleras av tröskelvärdenas maximum eller minimum. Vi kan t o m säga att husets temperatur inte kontrolleras när den är mitt emellan trösklarna. Systemet är med andra ord "felaktiverat", som en ingenjör skulle säga, trots att visaren på den rörliga knappen ger sken av att det är "mål-aktiverat".

Denna lilla epistemologiska lögn - denna falsifiering av hur vi vet vad vi tror vi vet - kännetecknar den kultur vi lever i, och med dess starka betoning av inriktningen på begär. Den lilla lådan i matsalen, inställningen, är en intressant på så vis att lådan befinner sig på gränsen [”interface”] - mötesplatsen - mellan den boendes värld och maskinens värld.
Den vanliga termometern och visaren på knappen ger information åt den boende. Resten av systemet, med sina egna sinnesorgan och efferenta banor, är inriktad på värmesystemets inre funktionssätt. Vi är nu i den positionen att vi kan tänka kring detta systemets ekologi och epistemologi, vilket också kan tjäna som ett exempel på vad som annorstädes menas med "system".

Vi tänker oss att den boende inte är hemma och har lämnat det mekaniska systemet att fungera oövervakat. Inställningen kan inte ändra sig själv och husets temperatur kommer att fortsätta att fluktuera inom de satta gränserna, det par fixa punkter mellan vilka det har sin "frihet". Inställningen "bestämmer" dessa fixa punkter och det är denna bestämning som jag kallar för struktur. Mellan dessa gränser finns en lucka, som inte beskrivs i systemets "struktur". Denna lucka är ofrånkomlig och samtidig nödvändig. Den kan göras mindre genom att öka termostatens upplösning och närma de övre och nedre gränserna till varandra. Men luckan består. Vi befinner oss på en punkt där den diskontinuerliga funktionen hos en digital till-och-från mekanism möter en analog, kvantitativ och kontinuerlig varierande egenskap hos det som skall beskrivas och kontrolleras.

På denna punkt och på alla sådana punkter kommer beskrivningen att ha en lucka, och det är just på dessa ställen som vårt språk och visarna på våra maskiner oftast konspirera för att dölja existensen av luckorna.

Slå ihop pendlings- och arbetstiden?

Lyssnade på ett intressant program på P1 (Studio Ett) häromdagen, som handlade om pendlingen och dess effekter på människornas välbefinnande; Att den långväga pendlingen har ökat kraftigt de senaste åren är ett faktum – rörligheten och avstånden har ökat. Statens väg- och transportinstitut har nyligen undersökt eventuella effekterna av pendlingen – och då konstaterat att det inte finns generella samband mellan restiden och långtidssjukskrivningar, men däremot finns det signifikanta samband mellan deltidssjukskrivningar och pendling som är proportionell mot restiden. Det vill säga – pendlingstiden påverkar vårt välbefinnande. Det är alltid vanskligt med sådan forskning; men samtidigt kan man förstå att stressen ökar när tiden med familj och vänner minskas ner till ett minimum, man skall inte heller underskatta de stressituationer som kan uppstå på grund av brister i infrastrukturen (dålig kapacitet, förseningar, olyckor, osv).
Ett sätt att minska pendlingstiden är att satsa fler resurser på infrastrukturen – man bygger eventuellt bort flaskhalsarna och minskar sannolikheten för missöden som kan påverka restiden. I Radioprogrammet framkom det en annan intressant lösning: (kommer inte ihåg vad forskaren hette som föreslog detta): inkludera pendeltiden i arbetstiden; Klart vanskligt, säker oerhört impopulärt bland arbetsgivarna – men ändå intressant att fundera på. Finns det någon framkomlig kompromiss som gör att både arbetsgivaren och arbetstagaren kan bli nöjda?

Träffande analys?

Skönt med filosofer som är personliga,

"Tekniken skapade en känsla av makt […] Den vetenskapliga tekniken fodrar samarbete av ett stort antal individer under en enda ledning. Dess tendens får därför stick i stäv mot anarkismens och även mot individualismens, enär den kräver en fast sammanhållen samhällelig organisation. I motsats till religionen är den etiskt indifferent: den ger människan en känsla av att hon kan göra underverk med säger icke, hur dessa bör vara beskaffade. I detta avseende är den bristfällig. De människor, som står i spetsen för den väldiga organisationen, som tekniker fodrar, kan inom vissa gränser begagna den på det ena eller andra sätter. Maktimpulserna har därför ett spelrum som aldrig förr. De filosofiska åskådningarna, som påverkats av den vetenskapliga tekniken, är maktfilosofier och har en benägenhet att betrakta allt icke-mänskligt som råmaterial. Man tänker icke längre på slutmålet; det är blott själv processen effektivitet som värderas. Detta är också en form av vanvett. Den är i vår tid den farligaste formen och den, mot vilken varje sund filosofi borde utgöra ett motgift. "


Bertrand Russel, "Västerlandets filosofi",1992 {1946}, s. 424

TPB-Spektaklet

Idag drar The Pirate Bay rättegången [sic] igång - istället för att bejaka de nya teknologiska möjligheterna och hitta konstruktiva lösningar för kulturutbyte, har film- och musikindustrin valt konfrontationens väg; men, politiker får inte heller gömma sig bakom dammiga lagrum: immaterialrätten är till syvende och sist en politisk angelägenhet. Jag skulle vilja pusha för några artiklar: ”Om Internet som skog; social ontologi”, ”Alla som knäböjer inför WTO är upphovsmän”,”If Tarde have attended the press conference [tbp]”.

Andra som har skrivit om detta: Johan Hellström, Maria Ferm, Christian Valtersson; se också: kulturella allmänningar.


[Updatering 16:22]
Läs också Lage Rahms artikel på Newsmill.

Röyksopp - Happy Up Here

Sugen på att knyta dansskorna i helgen? Kan man stå still till detta?:

Stadens ekologi: ett svar

Johannes Åsberg noterar att det pågår viss aktivitet bland de gröna om hur man skall se på staden och hur man kan/bör utforma politiken för en hållbar stad – även om debatten är i sin linda, så hoppas jag att det kan bli en spännande och givande debatt framöver.

Som Johannes noterar är det viktigt att lämna tanken på staden som någonting negativt:

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden "onaturlig" livsmiljö (a la Morris) börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer "naturlig"), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Den Arkadiska synen på naturen kontra staden fick radikala konsekvenser redan under renässansen och får idag anses vara inbakad i den västerländska tankeekologin; denna syn har sprungit ur den framväxande dualistiska klyftan mellan natur och kultur. Olyckligtvis användes denna idealisering av naturen och den olyckliga detronisering av staden, som en hävstång till ökad exploatering och underkuvande (Merchant 1994:30). Jag är övertygad om att vi måste släppa bilden av staden som någonting negativt och någonting som är ställd gentemot den orörda naturen för att kunna bedriva en hållbar politik – inte minst bör vi jobba med våra språkspel om vi skall tro på performativitetstanken (J.L Austin,Wittgenstein, Butler och Ryle).

Jag har själv nuddat tanken om att vi bör se staden som ett känsligt ekosystem och hade tänkt skriva ett längre inlägg om staden inom kort – men Johannes Åsberg har formulerat en spännande fråga som jag inte kan låta gå obesvarad: vad menar man med att staden bör ses som en ”ömtålig” ekologi. Johannes gör också ett intressant försök till att definiera två urbanekologiska skikt (eller strata): den fenotypa- och den genotypa skiktet, och menar att det främst är genotypa skicket som bör mana till ”försiktighet”:

Låt oss ta ett konkret exempel. Den täta och levande blandstaden längs Andra långgatan är en ekologi som många uppskattar och vill leva i. Betyder det att vi ska vara "varsamma" med Andra Långgatans "ömtåliga" ekologi? Jag skulle säga att det beror på om vi menar gatans fenotyp eller dess genotyp. Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. […]
Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå. Den stora uppgiften är inte att bevara de fenotypiska effekterna utan odla den urbana genotypen. Olika urbanekologiska genotyper ger olika fenotypiska effekter. Vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara och ger de fenotypiska effekter vi vill ha och aktivt arbeta för att underlätta framväxten av sådana ekologier

Det är lätt att hålla med i resonemanget; att vi måste börja fråga oss vilka urbanekologier som är hållbara är en viktig poäng; det finns dock ett viktigt frågetecken. Frågan är om det går överhuvudtaget några gränser mellan det genotypiska kontra fenotypiska i ett neomaterialistiskt perspektiv. Hur staden konstitueras är en oerhört komplicerad och komplext fenomen – jag är övertygad om att det sker en ”dubbelartikulation” mellan en stads fenotyp och dess genotyp vilket gör processen än mer komplicerad och oförutsägbar. En stads ekologi konstitueras inte enbart av emergenta fenomen av självorganiserande flöden av materia, energi, varor, människor, kultur, tankar MEN också av ”tecken” (Se ekosemiotik).

Denna osäkerhetsprincip – menar jag – manar i sin ”form” till en försiktighet – samma sak gäller med de biologiska ekologierna. Rent retoriskt – för att visa min poäng - kan man fråga vad som händer med stadens ekologi och dess flöden när man bygger en fyrfilig motorväg rakt genom staden – precis som jag skrev innan så är staden en integrerad del av den värld som den får sin näring av; skiljer man (eller stryper/täpper igen) vissa flöden så kan delar av staden vissna, för att använda sig av en biologisk term. Och precis som Jonas skriver så är den klassiska mekaniska/linjära sociala ingenjörskonsten olämplig: vi kan inte exakt förutsäga vad som kommer att blomma upp eller vissna ned. Därför anser jag att den klassiska sociala ingenjörskonsten ofta är skoningslös och blind i sin framfart – och är diametralt motsatsen till den mer organiska och neomaterialistiska analysen av staden: som är mer försiktig och lyhörd.

Många av oss som är hyfsat unga (nåja) tycker det är oerhört märkligt att politiken var så skoningslös mot städerna på 50-60 och 70-talet när den sociala ingenjörskonsten hade sin topp; den ekologiska "ömtålighetstanken" är dess motsats.

Media om detta (1,2,3) och bloggare (1,2,3,4)

Gregory Bateson, Ilya Prigogine, Isabelle Stengers, Manuel Delanda, Gilles Deleuze, Felix Guattari, Bruno Latour, Carolyn Merchant, Jakob von Uexküll, Dissipativa Strukturer, Självorganisation, Flödesontologi, Ontopolitik, Mikropolitik, Guerilla Gardening, Fröbombning, Neomaterialism, Yimby, Emergens, Intensitet, Urbanekologi, Umwelt, Karl Palmås, Johannes Åsberg, Miljöpartiet, De Gröna

Stadens ekologi

Jämviktsstrukturer kan ses som resultaten av en statistisk kompensation för de mikroskopiska elementens aktivitet (molekyler, atomer). Definitionsmässigt är de inerta på den globala nivån, och av denna anledning är de också "odödliga". När de en gång har bildats, kan de isoleras och fortleva hur länge som helt utan något ytterligare utbyte med omgivningen. När vi undersöker en biologisk cell eller en stad blir däremot situationen helt annorlunda. Dessa system är inte bara öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden. Vi kan isolera en kristall, men städer och levande celler dör, om vi skär av de från omgivningen. De bildar en integrerad del av den värld som de får sin näring av, och de kan inte skildas från de flöden som de oavbrutet omvandlar. (Ilya Prigogine, Isabelle Stengler 1985)

Folkpartiet liberalerna?

Redan för ett år sedan gjorde folkpartiet i Malmö ett utspel om att vilja förbjuda elever att tala andra språk än Svenska i skolan. Debatten har gått het sedan dess – och nu luftar folkpartiets arbetsgrupp i skolfrågor åsikten om att förbjuda ämnesstudier på modersmål. Argumentet för att underbygga detta tilltag, är att forskningen skulle visa på att inlärningen av Svenska som andraspråk skulle försämras. Vi har hört denna myt förr – speciellt från Jan Björklund.

Att det skulle råda en oenighet i forskningen om detta är en myt, enligt Språkrådet:

”En sådan myt är den påstådda oenigheten bland forskarna i frågor som gäller
barns tvåspråkighet. Ett belysande exempel är modersmålets betydelse för
flerspråkiga barns språk och kunskapsutveckling. I medierna framställer man ofta forskarna som oeniga och menar att det inte finns några entydiga svar i den ena eller andra riktningen. Men på denna punkt råder i dag stor enighet i forskarvärlden. I omfattande, långsiktiga och vetenskapligt väl genomförda
studier har man jämfört undervisningsprogram som i olika grad inbegripit undervisning i och på modersmålet (Thomas & Collier 1997, 2002). Jämförelserna visar att satsningar på modersmålet har en positiv och avgörande betydelse för tvåspråkiga elevers andraspråksutveckling och allmänna skolframgång.”

Detta är inte bara ett skräckexempel på politiskt och teknokratiskt detaljstyrning - men också ett slag mot mångfalden. Efter alla dessa otaliga märkliga utspel från Folkpartiet - speciellt i skolfrågor - de senaste två åren, så skulle jag råda folkpartiet att sluta flörta med Sverigedemokraterna – börja fria!


Lyssna på debatten med Maria Wetterstrand(mp) och Christian Nylander(fp)!

Läs Christopher Kullenberg, Mats, Isobel, Anders Wallner, Jakob Dalunde och Arvid Falk