Jönköping icke-linjära historia: del II

Del 1;

Mentala ekologier: vi börjar med stenåldern...

Det finns arkeologiska bevis på att det levde människor i nomadliknande konstellationer runt om i Sverige redan för 10000 år sedan (när isen släppte sitt grepp över landet). Nomaderna var beroende av lokala energi- och materiaflöden, och förhöll sig mobila på grund sin känslighet för ekologiska faktorer och klimatets skiftningar; alternativt för att tankesmittan: ackumulation inte existerade. Klimatet var betydligt varmare än idag, vilket i sin fick mer intensiva energi- och materiaflöden flöda genom ekosystem med ökad produktion, men också en eskalerad evolution, som följd (tänk: Lamarck/epigenetik och inte Darwin).

Innan vi går vidare bör påpeka att Bateson menar att vi måste betrakta evolutionen på ett bredare sätt – vi måste inkludera de mentala ekologierna i evolutionsprocessen. Enheten som överlever är organism plus omgivning. Bateson menar att vi måste korrigera den darwinistiska överlevnadsenheten till att inbegripa miljön och samspelet mellan organism och omgivning, och inte enbart som en taxonomisk populationshierarki – individ, släktled, under-art och art, etc – som överlevnadsenheter. Vi bör snarare betrakt: gen-i-organism, organism-i-miljö, ekosystem, etc. Man bör se ekologi i en vidare mening, det vill säga: utforskandet av samspelet och överlevnaden hos idéer och program (dvs. skillnader, komplex av skillnader, etc.) i kretslopp. Den organism som ödelägger sin miljö, via ”dåliga tankesmittor”, eller som inte anpassar sig "ide-mässigt" till en förändrad omgivning, dör ut.

”Det finns en ekologi av dåliga idéer, precis som det finns en ekologi av ogräs, och det är kännetecknande för systemet att det grundläggande felet fortplantar sig själv.”
(Bateson, s. 76)

De dominerande metoderna för anskaffning av mat bestod främst av fiske och jakt, även om jordbruksmetoderna och kunskap kring domesticering började spridas inom de mentala ekologierna. Man tror sig spårat tankesmittor till både Kina (ex. domesticeringen av hästen) och Sydvästasien (ex. jordbruksmetoder). Det intressanta här är att fundera över hur olika världsbilden möts, påverkas och muteras. Allt detta sker i en tid när det inte finns några beständiga universella kommunikationsmedel. Kropp (språk), dofter och andra ”tecken” kan förmodas haft en stor betydelse. Man frestas att tänka på Wittgensteins berömda citat: ”mitt språks gränser är min världs gränser” (även om det är viktig att tänka bredare än till det talade språket). Man kan också tänka tvärt om: när världens gränser expanderade – och därmed implicit också de ”mental ekologierna” - expanderade även språket. Inte som ett ogäs, utan som en mångfald av biotoper som smälter samman, anpassas till omgivning, kolliderar, bifurkerar och förädlas – de mest ”livskraftiga” språksmittorna överlever i tid och biotop.

Det bör påpekas att det finns en ökad skara forskare som menar att jordbruksinnovationen snarare uppstod inom isolerade kluster runt om i världen oberoende varandra; vilket snarare bör ses som en anpassning till förändrade lokala ekologiska och klimatmässiga förutsättningar: med andra ord, ”energibristen” tvingade fram nya innovationer, exempelvis tankesmittan ”jordbruk”, för att kunna trygga överlevnaden.

Organiskt flöde, förändring, vardande, och förlopp genomsyrade ekosystemens funktioner, vilket också borde ha speglats inom de mentala ekologierna. Man kan enbart ana att konturerna av den kognitiva rikedomen som människan besatt under denna tid: detaljrikedom, nyanser, kontraster och förhöjd känslighet för förlopp/hastigheter/processer.

Det är också viktigt att försöka föreställa sig tidsaspekten: det vill säga hur eventuellt olika tanke-smittor börjar spridas, till en början långsamt och tillsynes slumpartat, och sen allt snabbare via något som skulle kallas för ett epidemiskt förlopp. Man kan inte heller nog betona vikten av samarbete i en tid när den ”bärande ekologiska kapaciteten” var knapp och den teknologiska utvecklingen var i sin linda. Stress (som kan manifesteras i knapphet eller överflöd) och innovationer kan nog sägas vara sammanlänkade; kan vi tänka kring Spinozas conatus-begrepp här? Kanske borde vi undersöka resilience-begreppet kopplat till de mentala ekologierna för att kunna förstå hur innovationer växer fram?

Stress är brist på entropi, ett tillstånd som uppstår när den yttre miljön eller en inre sjuklighet ställer överdrivna eller motstridiga krav på en organisms [eller godtycklig system] förmåga att anpassa sig. Organismen [eller systemets] brister i och behöver flexibilitet då den har förbrukat sitt förråd av tillgängliga outnyttjade alternativ. (Bateson 1995:311)

Så småningom börjar kulturlandskapen (odling) ta allt större areal i anspråk, även om man fortfarande höll sig relativt mobil. Kanske kunde man nu ana en viss differentiering mellan agrare och nomader. Man började bedriva röjgödslingsjordbruk, som lite förenklat går ut på att skapa tillfälliga åkrar där man höjer närighalten via röjning; genom att bedrivas jordbruk på detta sätt kunde man nå en högre avkastning under en begränsad tid (och plats). Man började även bedriva boskapsskötsel i större grad under denna tid. På grund av ett gynnsamt klimat (”postglacial värmetid” /intensifierat värmeflöde) kunde man bedriva åretruntbete. Densiteten av människor ökade (kluster av människor) kring viktiga energiflöden som kunde ge en högre energiavkastning. Under metallåldrarna (brons- och järnåldern, 1800-500 f.Kr och 500 f.Kr -1050 e.Kr) blev metallen en allt viktigare aktör, och agerade katalysator för otaliga innovationer och tanke-smittor; även om man bör notera att finns tecken metallbruk redan under stenåldern. Man såg på metallen (ådror) på samma sätt som man såg på resten av naturen: som regenerativ (tänk: processen från frö till växt, tillväxt, förnyelse, kretslopp).

Anaxagoras (500 – 428 f. Kr) m.fl. skrifter gör gällande att man såg på metaller som en livsform som stod lägre än växter och djur och förökade sig med hjälp av små metalliska frön. Denna föreställning levde kvar ända upp till 1700-talet i modifierad form.

Fynden runt Jönköping visar att befolkningskoncentrationen ökade markant under brons- och järnåldern.

Järnframställning ur brunjord (Jönköping).

Fortfarande var samarbete oerhört viktigt – men tankesmittan ”ackumulation” blev den dominerande bifurkationspunkten. När klimatet blev kallare och förutsättningarna för åretruntbete försämrades, skapades nya tankesmittor kring odlingsmetoder i samklang med de nya metallaktörerna (ex. redskapstillverkning: lie, plog). Det kallare klimatet skapade ett beroende av sommarhalvåret, vilket i sin tur accelererade behovet av råvaru- och energiackumulation. Man kan ana att synen på tid och hastighet(er) förändrades, mycket tack vare att man blev mer beroende av årstidsväxlingar. Man började rikta tillbaks delar av materiaflöden (avföring till åkrar som näringstillskott, vilket i sin tur hjälpte till att permanenta beboendestrukturerna (kretsloppssystemet).

Det blev således allt lättare att lagra produktionsöverskottet för att täcka ”fluktuationerna” i energi- och materiaflöden. Kanske började tankesmittorna ”administration”, ”försvar” och ”vi-dem” spridas inom de mentala ekologierna. Måhända har vi här fröet till det som filosofen Foucault kallar för panoptiska diagrammet – som går att koppla till disciplin, makt, och hierarkiseringen av strukturer. För-urbana strukturer började så småningom bildas kring de intensifierade energi- och materiaflöden. Stallar och bebyggelse för råvarulagring (ex foder) blev en centrala och oumbärliga delar av tätortsstrukturen. Tanke innovationen "hus" blev en nödvändig komponent - ett sätt att både lagra värme-energi och råvaror.

Befolkningstillväxten katalyserades som ett resultat av några viktiga punkter: (1) koncentrerad ”välfärd”, (2) behov av mer arbetskraft, (3) och försvar (är osäker på denna). De ackumulerade råvarorna kunde därmed transporteras (frivilligt eller ofrivilligt) över större geografiska områden, vilket i sin tur drev fram behovet av infrastruktur och logistik. Innovationen logistik går att koppla till tankesmittan ”administration” och ”försvar”.

Logistik enligt Svenska akademiens ordbok: ”räknemästare […] arbetande matematisk metod […] militär beräkning av tiden och rummet vid taktiska rörelser; konst(en) att ordna en armés marscher”. Administration handlade dels om beräkning och dels ett ordnande av hastigheter (transport och tajming). Städer började växa kring ackumulerade energiflöden – man började rikta flöden, dämma upp, intensifiera, kontrollera, och strukturera. Geografiska jordlotter blev nödvändiga, då en allt större befolkning skulle näras (betänk då att jordbruket egentligen är väldigt arbetsintensiv). Man börjar också ana ramarna för ett förkapitalistiskt system: ackumulerade energi- och materiaflöden görs tillgängliga för transaktioner. Energin görs mer beständig och uthållig – vilket underlättar ett utjämnande av flöden (brist / överskott / innovationer). Det uppstod kluster av städer (eller tätorter) – det vill säga: man började koppla ihop de olika energi- och materiaflöden mellan tätorterna. Kanske för att trygga tillgången till energi- och råvaror över geografiska avlägsna områden?

Tätorts-logiken innebar med nödvändighet även en definition av en utsida och en insida – vilket även går att koppla ihop med tankesmittan ”vi-dem”. Man kan kanske säga att staten blev till via (till synes slumpmässiga) aggregerade tätortsstrukturer?

Det är inte bara sammankopplingen organism-teknologi-omgivning, utan också sammankopplingen människor-stad-stat som är viktigt att ha i åtanke i detta utveckling.

Dock var metallurgens roll problematisk. Metallen (och den koppling till techne) blev inte enbart ett gränssnitt (”interface”) mot miljön (miljö i denna text : en begreppsmässigt fusion mellan det sociala och biologiska) utan också som ett instrument för ödeläggelse.

Den romerska lexikografen Plinius den äldre (23 – 79 f.v.t.) hävdade att ”guldbrytningen lett till girighet och att utvinnande av järnmalm var en källa till mänsklig grymhet i form av krig, mord och rån”. I forna tider, förklarar Plinius, hade det hänt att man stiftade lagar för att förbjuda vapeninnehav och försäkra sig om att järnet endast använder för oskyldiga ändamål som jordbruk. Oividius menar att under den föregående järnåldern ”levde människor trygga i dådlös ro”.

Blev metallen en katalysator för ond bråd dör som de romerska skrifterna hävdar? Eller handlade det helt enkelt om konflikter i och med framväxten av tätortsstrukturer med sina hierarkiska strukturer, men inte minst på grund av ackumulation av energi- och råvaror? Metallen gav nya sätt att hålla eller expandera de territoriella gränserna – precis som atombomben i vår tid gav nya oanade sätt att förgöra ”monstret” på. Tänk: Tankesmittan ”vi-dem”, ”staden-och-utanförstaden”, ”vår-nation”, ”min-energi-inte-din-energi”, ”vi-mot-monstret”. Staten logik handlar om att bevara: status quo inom sig själv (eller om man vill bevarande av energi: en ökad negentropi inom ”strukturen”, samtidigt som entropi exporteras till omgivningen (materia, energi, avlopp, krig); denna process är beroende av ett ständigt energiflöde, precis som Kalle påpekar).

Nästa del skall vi göra ett smärre hopp till tiden för gruvdrift, kommers och de nya tankesmittorna kring mekanisering som sakta började spridas som ogräs inom de mentala ekologierna.

Veckans fabel

Vid den fridfulla och sumpiga stranden till en ekologisk fortfarande intakt bäck träffar en skorpion på en groda. Eftersom skorpionen vill komma över till andra stranden med inte själv kan simma, ber han grodan att denne skall ta honom på ryggen och så att han på så vis kan ta sig över vattnet. Grodan avvisar förslaget. Ty han var visserligen ett vänskapligt sinnat djur med vis av skada, och han fruktade att skorpionen skulle bita honom, och skorpionens bett är dödligt – det vet alla, och det vet varje groda.
’Men vad är logiken i det’, genmäler skorpionen med ett skratt, ’för om jag biter dig så är du död, men jag kan ju inte simma, så jag går till botten med dig och dör jag med. Alltså kommer jag inte att bita dig.’

Detta övertygar den förståndige grodan, och eftersom denna inte bara tänker logiskt utan också är en hjälpsam och godsint, tar han skorpionen på ryggen, hoppar i vattnet och sprattlar glatt iväg mot andra stranden. Men mitt i bäckfåran, just där det är som djupast, känner han plötsligt ett fruktansvärt bett i nacken. Dödligt skadad och redan på väg ner i djupet vrider han på huvudet och frågan: ’Logiken, var finns logiken i detta?’

’Logik’, genmälen skorpionen, spottar ut vattnet och biter av: ’Logik! Det är ju min läggning som nu en gång är sådan!’

Ur: Rudolf Burger, ”Lob der Niedertracht – Probleme mit der Universalethik von Habermas und Apel” (Se google-books)

Ja, den är säkert roligare på tyska J

Jönköping icke-linjära historia: mentala ekologier

För några veckor sedan hade jag förmånen att delta i ett filosofiskt ’handgemäng’ som handlade om Jönköpings tillblivelse; Upplägget – som katalyserades av Marcus Nilson - gick lite förenklat ut på att under två dagar färdas på en icke-linjär historiefilosofisk resa, som inte byggde på raden av viktiga män (!) som den traditionella linjära historieskrivningen, utan som snarare skall ses som ett försök att utröna vilka materiella, informella och teknologiska strukturer möjliggjorde och drev fram de olika skeenden som fick Jönköping att bli till till den ort som den är idag. Det vill säga: ett försök att beskriva historien som en sammansatt process med utgång från fotosyntes, ekosystem, metall, vatten, infrastruktur till administrativa strukturer och immateriella faktorer som kunskap och innovationer - allt sammanbundet av hastigheter.

Det är spännande att försöka se historiska skeenden med utgång från olika slags flöden och innovationer. Så som många andra städer och tätorter har Jönköping vuxit fram kring oumbärliga energi- och materiaflöden: då framför allt flödande vatten och tillgång till naturresurser – vilket möjliggjorde en intensifiering av olika slags flöden (mat, energi, råvaror, tankar), vilket i sin tur tillät täta beboliga strukturer att uppstå. Jönköping är speciellt spännande med tanke på dess rika metallfyndigheter – då framför allt järn – men också med avseende på stadens koppling till statsmaktens (den administrativa maktens) framväxt - det vill säga: det är intressant att belysa förhållandet mellan stat och krigsmaskin (detta är tätt sammanbundet med de administrativa strukturerna). Mer om detta snart.

Fram till industrialismens intåg var människorna framförallt beroende av lokala energiflöden. Ångmaskinen och andra tekniska innovationer gjorde det på 1700-talet möjligt att ”frikoppla” tätortsstrukturer från lokala energiflöden – och då framförallt vattenmediet. Dessutom drev detta fram en såkallad ”funktionsseparering” – där olika slags energiflöden separerades från de urbana habitaten. Vi får inte heller glömma den existentiella trygghet som detta sätt att göra sig oberoende från naturmakterna skapar: men är alienation och strömlinjeformade mentala ekologier dess kostnad?

Stadens framväxt är en komplicerad process, som jag av utrymmesskäl inte tänker beröra närmare. Jag hänvisar till denna bild (som skissades fram av deltagarna), Icke-linjära-historiewikin och två artiklar av Karl Palmås (1 , 2) och ett av Christopher Kullenberg (1). Studera gärna bilden innan du fortsätter att läsa inlägget.

Jag tänkte anlägga ett litet annorlunda perspektiv på vår resa; jag skall försöka spåna lite kring hur ”mentala ekologier” har påverkats av (och påverkade) olika slags flöden och strukturer genom den icke-linjära historien (skall utgå från vår resa, men även andra källor); jag tänker hålla mig till faktorer som: krig, administration (makt, kontroll, lag), logistik och ekonomi. Vi får se vart vi hamnar.

Begreppet mentala ekologier, myntades av antropologen och filosofen Gregory Bateson i hans banbrytande verk ”Steps to an Ecology of Mind”; Mentala ekologier innebär ett sätt att uppfatta hur olika idéer, tankar, innovationer, kulturella mem, förförståelse, världsbild - samverkar, möts, påverkas och uppstår, både på det globala och lokala planet. Detta perspektiv har också lyfts av filosofen Felix Guattari i ”Three Ecologies”. Någon annan kanske är bättre införstådd med begrepp som semiosfär (Lotman), umwelt (Uexküll), livsvärld (”lebenswelt”, Husserl/Habermas) eller common-sense (Wittgenstein); Dessa begrepp kan ses som olika definitioner på liknande fenomen. Personligen tycker jag att mentala ekologier är ett mer dynamiskt och sympatiskt begrepp, som även åskådliggör det ”flödiga” perspektivet på tankar, och det faktum (eller påstående) att våra tankar hänger ihop via ett intrikat komplicerat samspel.

Del två, kommer att handla övergripande om bergsmän, gruvdrift, metall och dess koppling till krigsmaskinen och den påverkan på mentala ekologier, som detta kan ha haft. Kan vi se på sociologen Max Webers berömda Järnbur --- mer bokstavligt?

Tydligen började jag med stenåldern - Del II - Stenåldern...- och avancerade därifrån. :-)
Järnburen kommer på del III.
.

Bloggfödelse och Metallurgen i krigets attraktor

Nu har det varit lite dåligt med uppdateringar på grund av tentor diverse annat som har pockat på uppmärksamheten.

Jag skulle först vilja tipsa om en spännande nystartad blogg ("Du gröna nya värld") som kommer att beröra skiftande perspektiv på grön ideologi och neomaterialistisk ekosofi; Skriver gör Jimmy Sand, som säkert många känner igen som personen bakom bloggen ”Strötankar och sentenser”. Jag tror att det kommer föras fram många spännande perspektiv och infall på grön filosofi och grönt tänkande utifrån skilda traditioner, där vi kommer att stöta på namn som Gilles Deleuze, Félix Guattari, Manuel Delanda, Donna Haraway, Bruno Latour, Noortje Marres, Jane Bennett, Baruch Spinoza, Arne Næss, Ilya Prigogine, Vladimir Vernadskij, Pjotr Kropotkin, Henry David Thoreau, Gabriel Tarde, Gregory Bateson, Georges Bataille, med flera.

Låter spännande, eller hur? Kolla in!

Bloggen har dessutom en fräsig design, vilket får en att fundera på en ansiktslyftning även när det gäller denna blogg.

Dessutom: i helgen var vi på en spännande historisk tour – som förövrigt katalyserades av Marcus Nilsson - om Jönköpings tillblivelse, där man utgick från filosofen Gilles Deleuze tankar; kommer själv att skriva lite om detta inom kort.

Från vänster: Jag, Otto von Busch, Marcus Nilsson, Karl Palmås, Daniela Alba, Thomas Svensson, Magnus Eriksson, Christopher Kullenberg.

Men under tiden jag smider järnet, kan jag rekommendera två filosofiska inlägg av Karl Palmås (1 , 2) och ett inlägg av Christopher Kullenberg, om Jönköpings icke-linjära historia.

Stadsodling

Var ute på en fotosession här i Borås på jakt efter smultronställen; och ser man på - ett litet visset äppelträd hittade jag liggandes bredvid en bilparkering; formodligen planterad av en fågel eller oavsiktligen fröad av en slarvig människa. Fram för fler (avsiktliga) fruktträd i stada! Vi borde göra som i Malmö (eller Prag) - fixa fruktträdgårdar.

Elinor Ostrom - och allmänningarnas tragedi

Årets ekonomipris går bland annat till ekonomen och statsvetaren Elinor Ostrom; Detta är oerhört glädjande, då hennes arbeten kan komma att ha en stor betydelse på hur vi ser på allmänningar, samhällsorganisationer eller ekonomiska institutioner (organisationer, företag etc) i stort. Ostroms banbrytande arbete när det gäller allmänningar (”commons”) har flyttat fram positionerna inom vitt skilda vetenskapsfält som ekonomi, miljövetenskap, sociologi, ekologi och statskunskap, där hennes empiriska studier har motbevisat en gammal och ifrågasatt tes inom (bland annat) nationalekonomin (främst den neoklassiska), som förenklat går ut på att allmänningar som kan brukas ’gratis’ (s.k. ”open access”) också överutnyttjas tills ekosystemet - alternativt resursen – urholkas eller bryter samman. Förenklat "free-rider-problemet" leder till det som kallas för "overgrazing".

Denna tes har populariserats och drivits av ekologen Garrett Hardin i sin berömda artikel från 1968, ”The Tragedy of the Commons”. Han byggde sina grundläggande antaganden om människan på de rådande ekonomiska teoretiska strömmingarna om den rationella, själviska – vinstmaximerande människan.

Det klassiska exemplet handlar om bonden som vill maximera sin vinst på en utvald allmänning som han delar med fler bönder. Bonden ställer sig frågan: ”What is the utility to me of adding one more animal to my herd?”; vilket får honom att addera n+1 boskapsdjur in absurdum. Som en konsekvens blir allmänningen (“jordlotten”) överutnyttjad när den ekologiska funktionen bryter samman. Därmed uppstår det som Harding (1968) kallar för allmänningarnas tragedi. Hardings slutsats var att regleringen av allmänningar inte kan ske via självorganisation – utan måste antigen privatiseras eller hamna under statlig kontroll. I ett Amerikanskt kontext – där statens ses som ett hot mot den individuella friheten - hamnade tonvikten på privatiseringar.

Hardings teori har kritiserats för sin bristande empiri, samt den alltför förenklade bilden som teorin ger uttryck för (”The Tragedy of the Commons: Twenty-two Years Later”, Feeny, D. et al, ”Human Ecology 18”, 1990). Dessutom kompliceras bilden ifall man utvidgar allmänningsbegreppet till att omfatta kulturella-, ekologiska-, och andra typer av allmänningar. Men sanningen är att denna teoribildning passade väl ihop med den neoklassiska teoribildningen om människan som en vinstmaximerande, självisk och rationell (kalkylerande) varelse, och med den privatiseringsiver som rådde (och råder) i Amerika.

Nu till Ostrom.

Ostrom gjorde empiriska studier om hur det egentligen förhöll sig med olika slags allmänningar och hur dessa förvaltades runt om i världen, samt vila vilka metoder och förutsättningar som gav bäst resultat. I sitt arbete ”Governing the Commons – The evolution of Institutions for Collective Actions” (1990), kom Ostrom fram till att det inte alls såg så eländigt ut som Harding (1968) hade förutsett/förutspått. Det fanns gott om exempel på fritillträdes (”open acces”) allmänningar (samfälligheter) som förvaltas gemensamt i samförstånd och på ett effektivt sätt; forskningen upptäckte att det inom vitt skilda områden som fiske, bevattning, skogsbruk, vattenresurser, betesmarker och så vidare, hade utvecklats mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad. Några viktiga punkter som Ostrom identifierade för goda resultat:

(i) Reglerna skall brukarna själva utforma [bottom-up, min anmärkning]
(ii) Tydligt avgränsad resurs och/eller brukare
(iii) Effektiv övervakning
(iv) En jämn och rättvis fördelning av ”vinsterna” från systemet
(v) Social kontroll mot regelbrott
(vi) Snabba konfliktlösningsmetoder

Men Ostrom lyfte också fram att det i vissa fall handlade om homogena och mindre samhällen – eller med andra ord: samhällen som hade det nära till resursen/allmänningen som de skulle fördela. Däremot har Ostrom också påtalat att dessa punkter även kan appliceras när vi kommer till globala satsningar som klimat- och miljöarbete.

Summering.

För att prata ekonomiska: det behöver inte existera en divergens mellan individuell och kollektiv rationalitet; människan som varelse är inte en självisk och nyttomaximerande robot (”homo economicus”), utan en relationsbunden, social, och samarbetsvillig varelse. Problemet är att detta skifte i tankeekologin tar tid:

”The problem posed by Hardin over 20 years ago [1990] captured the attention of a multu-diciplinary collection of scholars and practitioners, including anthropologists, development planners, ecologists, economists, geographers, political scientists, resource scientists, and sociologist [...] However, as with many seminal but simple models, Hardin’s analysis has been shown by subsequent studies to be over simplified and deterministic”(Feeny et. al. 1990 )

Det finns många intressanta slutsatser som man kan dra kring Ostroms arbeten – skall försöka återkomma till ämnet. Se också klippet som handlar om skillnaden mellan Bazaarer och Katedraler (när det kommer till organisationer) - matchar bra Ostroms empiri!

Se också ett litet annat perspektiv på allmänningar:

(1) Beter Barnes ide om ”Reclaimins the Commons” via stiftelser.
(2) Kulturella allmänningar
(3) Motion till miljöpartiets partikongress om allmänningar.

Matbanker

För någon vecka sedan gnällde jag över resursslöseriet från matindustrin; tack vare tipset från Kalle, snubblade jag då över stiftelsen ”Gemensamt Engagemang” som har som uppdrag att fördela olika slags överproduktion till behövande. Nu har jag stött på ett nytt intressant koncept: ”food banks”. I Storbritannien har man haft matbanker i snart 15 år och resultaten har varit mycket positiva. Runt om i Europa samlade man ihop 280.000 ton mat förra året, som i annat fall hade slängts som avfall.

Detta är - i och för sig - en symtomlindring på någonting större: skal-ekonomi, överproduktion, suboptimalitet, centralisering, etcetc. Men syftet ät behjärtansvärt och resultatet är mer än gott. I Sverige däremot sätter livsmedelslagstiftningen käppar i hjulet för sådana initiativ. Men, livsmedelslagstiftningen är inte hugget i sten: med tanke på att den Svenska livsmedelslagstiftningen i stora delar bygger på EU-direktiv och –förordningar, och med tanke på att andra länder inom Unionen lyckats med konststycket, så ser jag inte varför Sverige inte skulle kunna hoppa på denna mat-tåg.

Läs/Lyssna på programmet om Matbanker (SR).

Urbana biotoper

’Green roofs’ är ett spännande koncept, som bland annat går ut på att skapa ett mikroekosystem på tak, platåer eller annan urban bebyggelse; Ett känt exempel på ’Green roofs’ finns på City Hallbyggnaden i Chicago, som även kan beträdas av besökare. Konceptet är intressant på grund av flera olika aspekter – speciellt ifall man applicerar lösningen på en bredare front: trevligare stadsmiljö, temporär koldioxidreducering, syresättning av stadsmiljön, dagvattenreducering med uppemot 70 procent, avkylningseffekt på byggnaden under varma sommardagar (=energireducering), lokala och småskaliga odlingar och spännande ekologiska förutsättningar för luftburna populationer (fåglar, pollinerare, insekter etc). Man kan dra vidare växlar på denna ide: urbana åkrar och sädesfält, integrerade koloniallotter med befintlig byggnation, utsuddande av gränserna mellan bebyggelse och naturparker, urbana populationer av pollinerare och fjärilar, allmänna frukt- och nötträd och så vidare.

Men inte minst: denna fusion mellan artefakt och natur, är en viktig symbol för en återintegration mellan de idéhistoriskt separata sfärerna: natur och kultur. Mer sådant!

Se också Urban Wilderness.