Du sköna nya koldioxidfria värld

Ibland går man och irriterar sig på små ting, små faktafel eller något annat i sammanhanget rätt så obetydligt. Jag har på sista tiden irriterat mig på att kärnkraften kallas Koldioxidfri. Att ledarna så gör i dagstidningarna kan man leva med – även om det kryper lite under huden varje gång – men bägaren rann över för några dagar sedan när en journalist på DN:s vetenskapsredaktion kallade kärnkraften för Koldioxidfri. Då brast det, för borde inte en vetenskapsjournalist veta bättre än så?
För det första finns det idag ingen energikälla som är Koldioxidfri. När man jämför olika energislag så är det viktigt att använda sig av livscykelanalys. För fallet kärnkraft så genereras det utsläpp från och med byggandet av kraftverket till saneringen av den uttjänta Urangruvan. Hela livscykeln måste bejakas: materialåtgång, gruvbrytning, lakning, uranbearbetning, upparbetning, kemikalieåtgång, efterförvaring, transporter, kylning, drift och så vidare. De stegen kräver mycket energi och genererar också koldioxid då många av stegen är oljebaserade.
Samma sak gäller det med vindkraftverk, de är inte heller koldioxidfria, även om de i ett livscykelperspektiv är mindre energikrävande och miljöbelastande än kärnkraftverk.

Nej, nu skall jag ut och springa, och inte heller det är koldioxidfritt…

EU och Kosmopolitism

Jag har tidigare enbart antytt – utan att för den skull motiverat mitt ställningstagande - att jag är positiv till initiativet att Miljöpartiet skall ta ställning till om ifall partiet skall lämna kravet på ett utträde från den Europeiska unionen. Det finns flera orsaker till varför jag tycker så, vilket jag strax skall komma till; samtidigt ser jag ingen motsättning i att behålla min skeptiska och kritiska inställning till hur EU:s institutionella och politiska utformningen ser ut i dagsläget, tvärtom: jag är övertygad om att det är en förutsättning för att kunna driva en tuffare EU-politik.

Jag instämmer till fullo med Maria Wetterstrand, i att EU i dagsläget är en av de bästa inrättningarna vi har till vårt förfogande för att kunna möta klimatförändringarna: det krävs omedelbara, långtgående insatser och gränsöverskridande samarbete mellan nationerna, för att på ett effektivt sätt kunna stävja den negativa utvecklingen. Samtidigt får man inte glömma bort att EU enbart är en spelare i mängden bland aktörerna i världen, dock en viktig -- och relativt mäktig -- sådan.
Jag har mycket svårt att se att någon annan organisation skulle kunna få samma auktoritet och legitimitet, som EU åtnjuter, på den korta aktionstid som vi har till förfogande.

En annan viktig aspekt, där EU kan göra en betydande insats, är på det sociopolitiska planet som jag ser består av två stora utmaningar. Dels ökade flyktingströmmar på grund av klimatförändringarna och dels den ökande konfliktrisken som de sinande naturresurserna ger upphov till. Den sistnämnda har vi nu i dagarna sett tecken på när oljepriset stigit, här har EU än så länge varit ståndaktiga och inte gett efter för kortsiktiga intressen. EU har de facto varit en stabiliserande faktor sen andra världskriget.

I den skenande modernitetens fotspår har vi lämnat ett sargat ekosystem bakom oss: miljöförstöring, klimatförändringar och utslagna människor. Denna civilisationskritik är ingalunda ny men frukterna av modernitetens framfart har ännu inte till fullo skördats.
Vi lever i ett ”risksamhälle”, för att använda sig av sociologen Ulrich Becks begrepp. Beteckningen ”risksamhälle” innebär ett samhälle där varje åtagande, varje satsning innebär en risk och där katastrofer hotar alla stora sofistikerade system, alltifrån den datoriserade produktionen och kommunikationen via de allt bräckligare politiska systemen till världshandelns – marknadens – hyperkänsliga ekvilibrium. Globaliseringen har skapat ett känsligt ekosystem där vi alla påverkas av – och påverkar – avlägsna händelser och processer. Ulrich Becks begrepp ”risk” ’är således globalt i sig och syftar på det faktum att klimatförändringar, radioaktivt nedfall, förändrade arbetsvillkor, eller varför inte flyktingströmmar, inte respekterar några ”nationalstatliga” gränser.
De utmaningar som vi står inför känner inga gränser och kräver därför en global dagordning, bortom snäva privata och nationella intressen.

Reaktionen mot globaliseringen ur ett kulturellt perspektiv kan bli en tilltagande nationalism, ökad främlingsfientlighet och intolerans. Ulrich Beck menar att en kosmopolitisk driven politik - ett ständigt gränsöppnande - är nödvändig för att stävja den utvecklingen. Det Grekiska ordets första led är kosmos, värld och det andra ledet är polites, medborgare: världsmedborgare. Precis som att naturen, djuren och människor hänger tätt ihop i ett ekosystem, hänger också världen ihop allt tätare genom institutioner, ekonomier, företag och kulturer.
Själva verkligheten har blivit kosmopolitisk menar Beck: idag lever människor i ett ömsesidigt beroende och konfronteras med gemensamma risker uppkomna ur just detta ömsesidiga beroende. Vi behöver en ”kosmopolitisk” blick menar Beck, för att överhuvudtaget kunna förstå och orientera oss i vår verklighet. Jag tror att Miljöpartiet har, på grund av sin ideologiska konstruktion, lättare att anamma detta synsätt. Den ”kosmopolitiska blicken” handlar om en känsla för gränslöshet, att världen är ens hem; en förmåga att uppfatta exempelvis globala orättvisor utan att först sila empatin genom det nationella filtret: en världssolidaritet med människor, djur och natur om man så vill. Samtidigt menar Beck att den kosmopolitiska blicken ingalunda utesluter den nationella eller det lokala, utan kompletterar dem (!)

Med utgång från dessa tankar tycker jag att det nästan blir en självmotsägelse när man samtidigt, som man driver en kosmopolitisk politik och aktivt jobbar med globala frågor, försöker driva en politik som syftar till uteslutande och icke-samarbete. Jag vet att det är lite orättvist att lägga fram det så, men så uppfattas tyvärr miljöpartiets politik av många väljare.
EU är ingalunda en perfekt organisation, den är full av brister och förtjänar mycket skarp kritik. Samtidigt är EU den bästa plattformen vi har till vårt förfogande för att kunna sprida vår politik och våra idéer. EU kan också bli den plattform från vart vi kan möta de olika problemen (”riskerna”) som globaliseringen, miljöförstöringen och klimatförändringarna medför. Jag är övertygad om att vi gör redan idag ett mycket gott arbete inom EU, men jag är också övertygad om att vi, ifall vi accepterar EU som institution och plattform, kommer också få mer trovärdighet och auktoritet som ett civilisationskritiskt och kosmopolitiskt parti.

Ensam står tyvärr inte stark.

Därför tänker jag rösta Nej! Till utträdeskravet i medlemsomröstningen.


Taggar: EU ,Utträdeskrav,Miljöpartiet,Kosmopolitism,Ulrich Beck,Risksamhälle,Ekosystem,Civilisationskritik

Nej till utträdeskravet!

Idag är det 100 dagar kvar till avgörandet av Miljöpartiets de Grönas medlemsomröstning om huruvida partiet skall förorda att Sverige ska lämna EU. Därmed har nätverket ”Nej till utträdeskravet” lanserat en kampanjblogg där 100 miljöpartister, både okända och kända miljöpartister, kommer att berätta varför de tycker att partiet borde sluta driva kravet på EU-utträde. Surfa in på bloggen www.nejtilluttradeskravet.se eller facebook-gruppen med samma namn, för att lyssna på argumentationen eller kommentera utspelen.

Protest!

Jag har tagit till mig uppmaningen om att bära vitt idag som protest mot FRA-lagförslaget; det gläder mig att fler har tagit till sig detta: flera på jobbet har hörsammat uppmaningen och bär idag vitt som en symbolisk handling. Nu skall tydligen lagförslaget genomgå några förändringar, efter Fredrik Federleys yrkande om en återremiss; men de ändringar som försvarsministern Tolgfors har gett antydningar om, ser enbart ut att vara mindre förändringar av kosmetiskt karaktär. Vi får alltså anledning att återkomma till ämnet under veckan.


Jag har tyvärr inte tid att skriva om ämnet just nu så jag får hänvisa till några andra mycket bra inlägg i temat: Jimmy Sand, Peter Englund, Lage Rahm och Zaida Catalán.

Läs också debattartikeln i Expressen av Peter Rådberg (mp) och Peter Eriksson (mp).

Döda politiska karriärers sällskap

Fredrik Westerlund och Mattias Svensson har gjort en (svart)humoristisk parodi på den situation som flera borgerliga ledamöter i riksdagen kommer att ställas inför på onsdagen när den omtalade FRA-lagen, även kallad för lex Orwell, förmodas röstas genom.
Trycket på ledamöter som Fredrik Federley, Annie Johansson, Karl Sigfrid, Birgitta Ohlsson med flera är hårt: och frågan är om de fyra, som behövs för att lagen inte skall gå genom, vågar följa sina ideologiska ideal eller om den politiska karriären sätts i första rummet (det har tydligen även förekommit hot om uteslutning inom moderaterna). Ifall lagen går genom på onsdagen så är det inte bara ett hårt slag mot integriteten och samhällsklimatet, men också ett hårt slag mot demokratin.



Jag skulle också vilja tipsa om två mycket bra inlägg i FRA-Debatten: Skrivna av Jimmy Sand och Christopher Kullenberg.

Gröna gerillan slår till i Borås

Borås Tidning rapporterar om en gerillaplantering i kommundelen Sandared. Planteringarna pryds av en skyld med uppmaningen att göra Sandared ”lite grönare och skönare”.
Att jag gillar principen har jag antytt innan, så extra roligt blir det när konkreta fall uppdagas i gammelmedia.

Innanför utanförskapet

En ny kategori ”samhällets olycksbarn” håller på att uppstå. Den rekryteras inte som under 1800-talet från exploaterade skikt av arbetare i produktionsmaskineriet. Utan den består tvärtom av dem som står utanför produktionen: arbetslösa och utslagna. Deras antal är redan oroande stort. De hotar att bli ett slags undermänniskor. Samtidigt pågår en skiktning av människomaterialet också i en annan riktning. Den dynamiska, effektiva och för ledarskap välskolade eliten av topp-administratörer, -ekonomer, -tekniker, och –vetenskapsmän skiljer sig från den stora massan av mer eller minde passiva och välanpassade medlemmar av konsumtionssamhället. Dessa förändringar, till vilka vi ännu bara ser antydningar kan tänkas erbjuda en ny grogrund för attityder och ressentiment, som i ordets äkta mening kan kallas ”fascistiska”.

Georg Henrik von Wright, Vetenskapen och förnuftet, s.86.


Aktuellt?

Motståndet ökar

http://www.stoppafralagen.nu/

Miljöpartisten och riksdagsledamoten Max Andersson ryter till och kräver en utredning om FRA:s förehavanden. Vidare läs miljöpartiets motion som handlar om den omtalade propositionen (2006/07:63).

Tidigare inlägg (1,2).

Övervakning , FRA

Dostojevskij, fortfarande aktuell.

Ni vill till exempel få människor att lägga av sina gamla vanor och styra sin vilja i de banor som vetenskapen och förnuftet påbjuder. Men hur vet ni att människan kan och dessutom bör göras om på det sättet? Vad får er att sluta er till att den mänskliga viljan absolut måste korrigeras? Kort sagt, hur vet ni att en sådan korrigering verkligen är till fördel för människan? Och, för att tala rent ut, hur kan ni vara så absolut säkra på att det alltid och i grund och botten är det bästa för människan att till varje pris undvika att gå emot det som anses vara hennes verkliga och normala nytta, garanterad och ledd i bevis av förnuftet och aritmetiken, och att detta är en lag som gäller hela mänskligheten? - - -

Jag håller med om att människan är ett företrädelsevis kreativt djur som är dömt att medvetet rikta sig mot ett mål och att ägna sig åt diverse ingenjörskonster, det vill säga ständigt och oavbrutet bygga sig en väg, som leder någonstans vart som helst. Men häri ligger också förklaringen till att hon ibland får lust att göra några kringelikrokar vid sidan av vägen - - -

Och vem vet (ingen kan bevisa motsatsen), kanske är det så att hela målet men mänsklighetens strävan här på jorden i själva verket ligger just i denna fortlöpande process på väg mot målet, men andra ord i livet självt i stället för livsmålet, vilket givetvis inte utgörs av något annat än två gånger två är fyra, det vill säga en formel; men, mitt herrskap, två gånger två är fyra inte längre liv utan början till död! - - -

Ni tror på ett kristallpalats, evigt oförstörbart, ett byggnadsverk som det kommer att bli omöjligt att räcka ut tungan eller knytnäven åt, ens i smyg. Och kanske är det just detta som skrämmer mig i en sådan byggnad – att den är av kristall, evig och oförstörbar, och att man inte kommer att kunna räcka ut tungas åt den ens i smyg!

Ur novellen "Anteckningar från ett källarhål".
Inlägg i debatten om rationalitet, framstegstanken, universalism och modernitet.

Integritetshaveri?

Den första juli kan bli en ödesdiger dag --- den personliga integriteten är på allvar hotad. Nå, vad gastar jag om, säg? Med all sannolikhet klubbas det genom en lag som möjliggör övervakning och loggning av all information som går förbi landets gränser; det gäller både inkommande och utgående trafik: mobiltelefoner, telefon, e-post, surf osv. Anslagen går till- och uppdraget utförs av FRA (Försvarets Radio Anstalt); det militärindustriella komplexet gör sig återigen kännbar: antalet radiovågor att övervaka minskar i takt med att den analoga tekniken överges till förmån för nyare teknik. FRA ser döden i vitögat vilket får dem att gasta om terrorister och elaka ryska björnar (varför inte klimatflyktingar kan man undra). Det kommer att gå åt mycket skattepengar för att kunna övervaka det som nu övervakas kan.
Det heter att terrorismen skall förebyggas vilket naturligtvis inte håller i rätten; jag har skrivit om det innan, men det tål sägas igen: det är en omöjlighet att forcera en krypterad dialog mellan två potentiella terrorister. De som vill vara ostörda kommer att vara ostörda oavsett hur många skattemiljoner (eller miljarder) staten kommer att gräva ner i projektet. De enda som kommer att förlora på det hela är medborgarna, vars integritet kommer att få den slutgiltiga nådastöten. Det heter att den som är oskyldig skall intet frukta; men jag fruktar den potentiella skada som missbruket av sådan information kan göra; jag fruktar också den riktning samhället tar i och med detta.
Det heter också att moderna informationskällor är säkrare och påbjuder större integritetsskydd, men det är inte alldeles så enkelt, precis som fallet med telekombolaget Deutsche Telekom förra veckan visade.

Den gamle Jeremy Bentham lär eventuellt le i sin himmel om drygt en månad; Lagförslaget och FRA:s ansatser skulle ha fallit Bentham på läppen. Bentham är tillsammans med sin bror en av de första att utarbeta ett förslag till ett universellt övervakningssystem. Bentham kallade idén för Panopticon, vilket betyder ”Det allseende ögat”. Principen gick till en början ut på att bygga fängelser där alla celler gick att övervaka från en punkt i mitten utan att fångarna visste om de var övervakade eller inte. Enligt Bentham får denna ”osäkerhet” eller ”rädsla” fångarna att sköta sig exemplarisk. Därtill övervakades även fångvaktarna av sina överordnade och de överordnade i sin tur av samhället eller de anhöriga till fångarna. Vissa moderna filosofer såg Benthams idé som en drift med guds allseende öga: det vill säga en uppifrån, av gud, inducerad moral. Men Bentham menade nog allvar med sina idéer, som han också ville förlänga till andra områden i samhället: skolan, sjukhus, verkstäder osv.
Effektiviteten såg Bentham som ett problem, då det gick åt rätt mycket folk som skulle övervaka och i sin tur övervakas. Man kan säga att här har FRA löst detta problem på ett mycket effektivt sätt.

Stå upp, ryt till och låt inte lagförslaget gå igenom!


För mer sakliga debattinlägg i ämnet läs Oscar Swartz:s blogg och opassande.


FRA-Lagen,FRA