Husets minne och de urbana ekologierna

Biologen Kalevi Kull påstår att människan lever med ett minne som glömmer. Det kan först tyckas vara ett självklart påstående – men citatet har inte lämnat mig ro.

Våra genetiska arvsanlag är ett slags minne – ett fragmenterat och ofullständigt minne från vårt kulturella och miljömässiga arv. Våra artefakter är ett annat slags minne: våra byggnader, konstföremål, verktyg – alla med olika långa ”livstid” och varierande relationer till oss människor. Ett hus kan ”minnas” flera tusen år, medan andra föremål förmultnar efter några få år. Minnet finns inte inuti ”föremålet” eller i ”genen”, utan skapas i kommunikativ relation mellan oss och vår omgivning och/eller våra gener.

Människans miljö innefattar hennes utvecklingshistoria och knyter henne samman med andra människor, skrev den finländska psykologen Timo Järvilehto.

Lite poetiskt kan man säga att ett gammalt hus berättar en historia för oss – den kommunicerar i relation till betraktaren, miljöns förändringar, huskroppens förvandling, invånarnas bakgrund och leverne. Med andra ord, så hjälper gamla hus att ”fylla” i luckorna i vårt fragmentariska och ofullständiga minne – det vill säga, våra artefakter hjälper att fullkomliga vår kulturella och mänskliga narrativ. Husen existerar som aktörer (aktanter) inom våra ekosystem (våra urbana ekologier) och står - tillskillnad från passiva historieböcker - dagligen och i ständig relation till varandra och oss själva. De berättar inte enbart om det förgångna, de lagrar även ”nutiden”.

Stadsteoretikern Jane Jacobs hävdar att ”nya idéer behöver gamla hus”. Husen är aktörer (aktanter) inom våra tankekologier. Det bekräftar något som vi flesta erfarenhetsmässigt vet – att gamla hus inspirerar oss och skapar ett dynamiskt förhållande mellan människa och omgivning: med en mångfald av kreativa uttryck och nytänkande som följd.

Den moderna framstegsmyten (som har en riktning), kan sägas vara sprungen ur tanken om obegränsat minne, enligt Kalevi Kull, för annars öppnar man upp för möjligheten för historien som cirkulär. Våra fel upprepas, våra ”mjuka” (etik, moral, politik etc.) framsteg glöms – en skrämmande tanke för människan som samhällsvarelse. När upplysningstänkaren Jean Antoine Condorcet under den franska revolutionen utbrast: ”en dag kommer det ögonblick då solen bara lyser över fria människor som inte känns vid någon annan herre än sitt eget förnuft”, var det en idé om en enhetlig upplysning mellan den mjuka (etiken, konsten, religionen och den vetenskapliga världsbilden) och hårda upplysningen (teknologin och de exakta vetenskaperna). För Condorcet var framsteget inte begränsat till kunskapen. Den innebar också ett moraliskt fullkomnande av människan.

Olyckligtvis har man inte sällan tolkat uttalandet som ett brandtal för det ”rena förnuftet” eller ”rationalismen”. Rationalismen gör upp med historien, vår kultur, våra minnen. Felet med funktionalismen, skriver arkitektprofessor Kai Nyman, var att den övergav traditionen eller människosläktets erfarenhet som grundval för planeringen och ersatte den med rationalism. I ljuset av detta kan man bättre förstå socialdemokraternas rivningsiver på 50- och 60-talen. Bort med det gamla, våra minnen (minnet av elände och fattigdom), borgerligheten, och in med nya, rationella, likriktade och funktionella: den sköna nya världen.

Precis som i filmen ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, har forskarna nu hittat metoder för att radera våra minnen. Det säger mycket om vår samtid. Historien tycks onekligen vara cirkulär.

Det är oerhört viktigt att vi bevarar och vårdar, våra gamla hus – de är viktiga rariteter i det urbana ekosystemet där de bidrar till den urbana mångfalden. De bidrar till oss själva och våra samhällen; de är en del av oss, vår utvecklingshistoria och förhoppningsvis, vår framtid.

Det är anledningen till varför jag har engagerat mig i Gårda i Göteborg samt Trädgår’n i Borås.

Foto: Per Wilkens.

Läs också.

Gårda, Trägårn, Kalevi Kull, Grön ideologi, Timo Järvilehto, Kai Nyman, Eternal Sunshine of Spotless Mind, Rivning, Gamla Hus, Jane Jacobs, Neomaterialism, Kreativitet, Yimby, Mångfald, Miljöpartiet.

Kulturella och biologiska allmänningar

Detta + Detta + Detta = Skall allt ägas?

Läs också: "tre små grisar"

Staden som ekologi

Karl Palmås från forskargruppen Ingrepp, Göteborgs Universitet, tillika miljöpartist i Göteborg, och jag, bjuder in till diskussion om grön politik och stadsutveckling. Hur ser grön stadspolitik ut idag? Hur skulle en grön stadspolitik kunna se ut imorgon? Hur ser de gröna på staden kontra naturen? Kan man se staden som ett eget viktigt och ömtåligt ekosystem? Och så vidare – ämnet är öppet!

Plats: Gårdaskolan, Fabriksgatan i Gårda (Nära Svenska mässan), Göteborg.
Tid: Lördagen den 25 april, 17:00
För anmälan: skicka ett mail till karl.palmas@handels.gu.se

Hittar du inte eller har andra funderingar är du välkommen att ringa:
0768887360

Manifestation

Imorgon hålls en manifestation mot Piratebay-domarna, samt för fri fildelning, på Stora torget, klockan 17:00 här i Borås. Snaran börjar sakta men säker dras åt runt Internet och därmed oss själva som individer och samhällsaktörer. FRA, Datalagringsdirektivet, IPRED, Telekompaketet, ACTA, och så vidare, är bara några i raden av metoder för likriktnings- och åtstramningsförsök för våra tanke- och kulturella ekosystem. Följ den oerhört påläste Christopher Kullenberg när det gäller dessa frågor; bloggen är en guldgruva att ösa ur för den som inte hinner sätta sig in i frågorna på egen hand.

PS. det visade sig att tillägget 138 – som skall garantera fundamentala fri- och rättigheter på Internet - för telekompaketet, röstades genom ikväll! Mycket glädjande.

Läs också: Maria Ferm föreslår att vi skall folkomrösta om fildelningen.

Smida sina svärd till plogbillar

De fredsaktivister som åtalats för förberedelse till sabotage av Gripenplan på Saab måste frikännas, skriver bland annat före ärkebiskopen KG Hammar på DN-Debatt idag (finns inte publicerat på webben). Tre fredsarbetare, med rötter i blogbillsrörelsen, försökte nyligen desarmera – eller ”avrusta” - ett Gripenplan, för att visa att Svensk vapenexport – i flera fall - strider tydligt mot FN:s och riksdagens egna riktlinjer. Ett uttalat mål för svensk utrikespolitik är att ”bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”, skriver författarna, och att detta inte går ihop med den svenska exporten av Jas-plan till Sydafrika. Exporten av 15 miljarder kronors jas-plan till Sydafrika, där nästan en tredjedel av befolkningen lever i extrem fattigdom, kan inte försvaras enligt artikelförfattarna. Om det blir fällande dom, om desarmeringen inte sätts in i sitt sammanhang av fortsatt svensk vapenexport mot riksdagens egna riktlinjer, till ett land som ännu inte lyckats ta hand om sina fattiga, luktar det tveklöst dubbelmoral, avslutar artikelförfattarna. Det är inte svårt att hålla med.

Den intressanta twisten med plogbillsaktivism är att icke-våldsaktivisterna ser ”avrustningen” ur ett annat perspektiv: när domstolarna skyddar brott och mord, måste medborgarna själva ingripa för att arbeta för rättvisa. Idén är ATT bli åtalad och därmed försöka bevisa för rättssystemet det orimliga i statens agerande. Enter: Shirin Ebadi, Gandhi, Thoreau.


Läs mer hos Per Herngren.

[Updatering, 21 Apr 2009]
Aktivisterna fick mellan fyra och sex månaders fängelse, samt ett skadeståndskrav på 150.000 kronor, enligt SR. Corren.se

Exercises In Preparation For Independent Life

Animatören Priit Pärn, håll till godo:

Favoritöppningsscen

Charlotte har smittat mig - en av de bästa öppningssekvenserna i en film, tycker jag, är i "Birth"; musiken, långsamheten, den snygga kameraåkningen den mystiska löparen, ja hela upplägget är lite oväntad. På andraplats, tror jag, skulle jag nog sätta "Shining". Förövrigt är "Birth", mycket sevärd.

Urbana ekologier: ett neomaterialistiskt perspektiv

En organism, skog, stad, samhälle, cell, ekonomi, och så vidare, är ”öppna system”, som ständigt genomflödas av materia, energi och tecken (”semios”). Ett kännetecken för dessa system är att de är självorganiserande (”homeostatiska”), och att de aldrig är i jämvikt (”långt-ifrån-jämvikt”). En kropp, till exempel, är ett självorganiserande system, som reglerar oerhörda mängder parametrar (temperatur, metabolism, syrehalt, etc) i relation med sin omvärld; man kan, i organismfallet, säga att systemet ständigt utbyter materia, energi och tecken med sin omvärld, det vill säga: ”de fria eller lediga möjligheter till förändring av diverse fysiologiska och neurala variabler eller parametrar [förbrukas]. De lediga alternativen (entropi) försvinner, förtärda genom åtagande och genom att bli outbytbara delar av mönster (negentropi)” (Bateson 1998:210).

Detta är gemensamt för alla system i Universum: de rör sig ständigt mot ett tillstånd av maximal entropi – i meningen energins utspridande -, det vill säga, mot termodynamisk ”jämvikt”. Entropi kan definieras som ”den grad till vilken relationer mellan någon grupps komponenter är hopblandade, osorterade, odifferentierade, oförutsägbara eller slumpmässiga” (Bateson 1995:308). Mycket förenklat kan man säga, att ett kännetecken för alla system är, att de försöker ”överleva” (tänk inte subjekt) – det vill säga, det sker ständigt en process för att uppnå en större ”lämplighet” eller högre grad av ordning ("negativ entropi") om man så vill: systemen skapar ”ordning” inom dess ”subsystem” samtidigt som ”oordning” exporteras till omgivningen. Man säger att systemet är dissipativt. Denna process kallas för ”självorganisering”, och förmågan att självorganisera (dess kapacitet) är beroende av flera viktiga parametrar, varav de viktigaste kan sägas vara:

(1) att systemet hålls öppet.
(2) systemets förmåga att bibehålla sin dynamik (resilience).

Detta är oerhört centralt vare sig det handlar om en organism, biologiska ekosystem, städer, samhällen eller de ekonomiska systemen:

När vi undersöker en biologisk cell eller en stad blir däremot situationen helt annorlunda. Dessa system är inte bara öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden. Vi kan isolera en kristall, men städer och levande celler dör, om vi skär av de från omgivningen. De bildar en integrerad del av den värld som de får sin näring av, och de kan inte skiljas från de flöden som de oavbrutet omvandlar. (Prigogine, s. 126)

Skär man av flödet till ett system, så ”dör” systemet, alternativt försämras dess förmåga att ”självorganisera”. Pratar vi om biologiska ekosystem – eller varför inte urbana ekosystem (städer, kvarter, bostadsområden) – så är systemets diversitet (variation) oerhört viktig för att kunna bibehålla systemet ”dynamiska karaktär”. Resilience är systemets förmåga att ”motstå” yttre påverkan. Ett korrupt eller stressat system, kan antigen sluta ”fungera” eller fungera på ett otillfredsställande sätt, med andra ord, dess förmåga att självorganisera lamslås. Gregory Bateson för fram en viktig insikt:

Stress är brist på entropi, ett tillstånd som uppstår när den yttre miljön eller en inre sjuklighet ställer överdrivna eller motstridiga krav på en organisms [eller godtycklig system] förmåga att anpassa sig. Organismen [eller systemets] brister i och behöver flexibilitet då den har förbrukat sitt förråd av tillgängliga outnyttjade alternativ. (Bateson 1995:311)


Lite förenklat kan vi säga att ”hälsosamma” system får vi om vi låter systemen vara ”öppna”, samt att vi maximerar antalet aktörer och aktanter* inom systemet (och angränsande system). Inom den biologiska systemet kan det handla om att maximera den biologiska mångfalden samt antalet förutsättningar som systemet kräver (här har biologin förvisso oerhört rudimentära kunskaper). Inom de urbana ekosystemen kan det handla om att inte skära av ”flöderna” (t.ex. genom att bygga en motorväg rakt genom staden, eller förhindra den semiotiska mångfalden i stadens semiosfär) och att värna om den urbana mångfalden (gamla byggnader (som ”bär” och ”förmedlar” en ”historia”), mångfald av kulturer, tankar, aktörer och aktanter, unika stadsinslag och så vidare). Inom de ekonomiska (eko)systemen kan det handla om att maximera antalet aktörer och aktanter*, decentralisering, maximering av antalet ekonomiska nischer och så vidare. Man kan säga att den ekonomiska krisen, delvis beror på bristen av resilience i systemet (stora och fåtal aktörer, monokulturer, gigantiska ekonomiska ”motorer” och centralisering). Ett sådant system är som ett korthus – den saknar förmåga att motstå ”exogena stötar”.




Ett kännetecken för komplexa och öppna system (långt-ifrån-jämvikt), är att de är oförutsägbara: oavsett om det gäller biologiska ekosystem, ekonomiska system eller de urbana ekologiska strukturerna. Ofta kan ändamålsenliga ingrepp (från intentionella aktörer = t.ex. människan) få motsatt verkan än det man hade uppställt på förhand. Man säger att systemet är kontraintuitiv – t.ex. kan ett program för förbättring av förhållandena i ett slumområde leda till att situationen förvärras; att pumpa in mer pengar i ett halvt kollapsat ekonomiskt (eko)system kan leda till värre kollaps; eller införandet av en art för att komma tillrätta med ett identifierat problem inom en ekologisk nisch kan få förödande konsekvenser som man på förhand inte kunde föreställa sig. Det är någonting man bör acceptera – sannolikhetskalkyler, approximationer och stokastiska modeller, kan hjälpa oss att förstå vissa skeenden – men aldrig ge oss hela bilden på förhand. Det betyder inte att vi tappar kontroller fullständigt över skeenden (det för människan en så skrämmande tanke); däremot kan det betyda att vi får en mer lyhörd och ödmjuk "inställning", vare sig det handlar om ekonomi, ekologi, stadsplanering, läkarvetenskap eller psykologi: det är snarare så att vår ”metodologi” bör förändras på basen av en förändrad epistemologi och ontologi.

Det är därför vi också bör se staden som ett ömtåligt ekosystem.

Professor Brian Walker ger (på åtta minuter), en intressant ingång till Resilience-begreppet.



Gregory Bateson, "Mönstret som förbinder", 1998
Gregory Bateson, "Ande och Natur", 1995
Ilya Prigogine och Isabelle Stengers, "Ordning ur kaos", 1985

Gregory Bateson, Ilya Prigogine, Isabelle Stengers, Manuel Delanda, Gilles Deleuze, Felix Guattari, Bruno Latour, Carolyn Merchant, Jakob von Uexküll, Dissipativa Strukturer, Självorganisation, Flödesontologi, Ontopolitik, Mikropolitik, Guerilla Gardening, Fröbombning, Neomaterialism, Yimby, Emergens, Intensitet, Urbanekologi, Umwelt, Semiosfär, Miljöpartiet, De Gröna

City [be]longing

Ingen människa är en ö; se gärna detta korta men tänkvärda klipp om staden och dess relationer. För visst kommer man kanske att lyfta blicken nästa gång?

Tack Evelina för tipset!

Spinoza och Baron Münchhausen

I förra inlägget om Spinoza backade vi in lite snett in i filosofen via rationalitetsbegreppet; för att Spinozas glädje- och känslofilosofi skall säga oss någonting måste vi kika lite på hur Spinozas världsbild hänger ihop. Det två centrala begreppen hos Spinoza är den immanenta (inneboende) guden samt föreställningen om det dynamiska, skapande naturen. Att dra en gräns mellan Natur och Gud enligt Spinoza är inte görbart, gud är den immanenta orsaken till allting – tillskillnad från Descartes som ansåg Gud var någonting transcendent (överskridande) i världen. Det finns enbart en ”substans” (som är både Natur och Gud) som är utsträckt till en oändlighet, som i sin tur kan ha många olika slags konfigurationer eller attribut. Olika ting och företeelser (t.ex. tankar) är någonting som Spinoza kallar för ”modi” inom dessa attribut. Det vill säga – allt hänger ihop, Gud och Naturen. Tankar, ting är oskiljbara delar inom samma substans. Spinoza ger därmed uttryck för en monistisk filosofi. Spinozas gud är inte en farbror med skägg som sitter skönt ovanför molnen -- vilket fick dåtidens kristna och judiska teologer att brisera av vrede. Somliga kallar hans världsbild för panteistisk, medan andra kallar honom för regelrätt ateist. Det sistnämna kan man förstå ifall man ser Spinozas oändliga och inneboende Gud (Deus) som ett listigt knep att vitalisera världsalltet. Arne Naess menar att man kan säga att Spinoza försökte rensa gudsbegreppet på det som absolut inte kunde appliceras på naturen och att han från naturbegreppen rensade bort det som absolut inte kunde applicerad på något gudsbegrepp.

Spinozas Gud (Deus) är inneboende inom naturen (allting som existerar är Naturen) – vilket får en hel del intressanta konsekvenser för hur man ser på omvärlden, ty Gud är enligt Spinoza det ständigt alstrande och det absolut fullständiga. Människan skall enligt Spinoza sträva efter att uppnå det fullständiga – via ”intellektuella kärleken till gud”, med andra ord, komma till insikten (eller bättre - känslan), att man själv är en del av naturen och därmed Gud. Och som vi såg i förra inlägget, så uppnår man detta via Glädje (laetitia) och via undvikande av negativa affekter (passiones) som får oss att handla på ett ”icke-adekvat” sätt (läs: krig, miljöförstöring); Man skall göra gott och vara glad (”bene agere et laetari”) enligt vår käre filosof.

Som Karl Palmås med glimten i ögat formulerade det: ”att vi alltid - i våra relationer till olika kroppar (alltså icke-snuskuellt) - idkar älskog med världen”.

Vi är enbart en del av världen – vi har ingen särställning i Naturen enligt Spinoza.

Nu börjar vi förstår varför Spinoza har varit så viktig för gröna filosofer: som t.ex. ekosofen Arne Naess eller Spinoza etikern Jon Wetlesen.

Spinozas Affekt-begrepp (affectio), som vi kort berörde i förra inlägget, skall inte ses som en isolerad subjektiv upplevelse enbart inuti oss själva, affekt skapas i relationerna mellan oss och vår omgivning – eller med Spinozas begrepp: affekterna blir till via natura naturans.

För att betona den alstrande och dynamiska monismen mellan Gud och Natur så skapade Spinoza ett fiffigt begrepp: natura naturans. Natura naturans kan på ett ungefär översättas som den naturerande naturen (”skapande natur”), vilket till motsatts till natura naturata (”skapad natur”), indikerar på en dynamisk och aktiv natur som ständigt uppstår i relationerna. Spinozas natura naturans är befinner sig i en ständig tillblivelseprocess, vilken på dåtiden stod i starkt kontrast med bilden av passiv, mekanisk, och inte minst hotfull, natur.

För att kort återknyta till ”ratio” (rationalitetsbegreppet) så förstår man här att ”ratio” inte är frikopplad från den föränderliga naturen; den är immanent i tillblivelseprocessen – och därmed ligger Spinozas förnuftsbegrepp lång ifrån den kartesianska dualismen mellan tanke och materia – och den moderna uppfattningen av den rena instrumentellt, känslolösa och kalkylerande förnuftet. Vi affekterar och affekteras ständig av vår omvärld – vi kan inte koppla bort oss själva från vår omgivning som vi är immanenta i. Detta kritiserade trick som vår kultur så länge har trott sig kunna utgöra - att lyfta sig själv i håret som Baron Münchhausen, ut ur sitt sammanhang, ur naturen – kallar filosofen Donna Haraway för Gudatricket.

Spinozas världsbild är holistisk (allting är sammankopplat och påverkar allting) i sin karaktär – även om Spinoza var en sträng determinist så ansåg han att komplexiteten och föränderligheten i relationerna mellan tingen gjorde det omöjligt att utvinna absolut kunskap, med Spinozas ord: att nå adekvat kunskap. Det skulle fordras att vi har en fullständig kännedom om alla ”lägen” i Universum. Några läsare (ni som orkat ta er hit) tänker säkert osökt på Laplaces demon – ni vet den där demonen för avläsandet av alla tillstånd i Universum för att kunna förutse ”nästa” steg i verkligheten: en total kausal determinism. Dock gör Spinozas oändliga och immanenta Gudsbegrepp detta ”trick” omöjligt – för hur läser man av det oändliga? Fiffig den där Spinoza.
Dessutom säger Spinoza att vi skall se och agera i tillvaron ur ”evighetens synvinkel” (”sub specie aeternitatis”) vilket manar till en insikt om att alla våra handlingar hänger ihop och de kommer att ”eka i evigheter”. Detta är också tilltalande för den gröna filosofin: vi manas till att ta hänsyn för ”kommande generationer” samt till en ”långsiktighet” i våra handlingar.

Vår erfarenhet ger enligt Spinoza enbart ”stympad och förvirrad” kunskap, vi inbillar oss att vi har fullständig kunskap (imaginatio) eller mening (opinio). Våra idéer är, säger Spinoza, som följdsatser utan premisser. Spinoza skulle nog kunna skriva under på att handla (som är samma sak som att tänka) rationellt t.ex. handlar om att inte förstöra vår omvärld – vilket vi snabbt inser skiljer sig rätt mycket från det moderna ”frikopplade” rationalitetsbegreppet, som egentligen kan sägas ha sitt ursprung i det kartesianska paradigmet, där tanken är frikopplad från Naturen och handlande.

Fortsättning följer….

Några klassiska ”gröna” slutsatser som vi kan dra från detta är: (1) mångfaldstanken, (2) att världen hänger ihop som en helhet, (3) att det inte finns någon ”gräns” för vad vi kan uträtta med våra kroppar, (4) långsiktigt handlande, (5) positiv människosyn, (6) naturen som någonting dynamisk, (7) icke-vålds- och glädjefilosofi och en (8) sund pragmatisk skepsis mot vetenskapens utfästelser.



Källor:
Naess, A. – The Selected works of Arne Naess
Spinoza, B. – Etiken
Aspeling, G. - "Tankens vägar: en översikt av filosofins utveckling", Band II


Jimmy Sand skriver om Miljöpolitik och grön ideologi, Tomas Melin skriver om pragmatism kontra ideologisk "renhet", Thomas Svensson skriver om solenergi, Charlotte skriver om IPRED, Maria Ferm skriver om att Göra Hägglund (KD) öppnar upp för att samregera med Sverigedemokraterna.

Utbrända ungdomar

BRIS presenterar idag en ny studie som visar på något som de flesta egentligen visste, nämligen att många ungdomar idag mår psykiskt mycket dåligt. Statusjakt, betygshets och det sociala trycket är bara några av delförklaringar. Tyvärr tycks utvecklingen accelerera – och precis som BRIS säger så har vi politiker som skickar ut signaler att det skall tas ”krafttag” och ”hårdare tag” i skolan med bestraffningar och ”hårda morötter” som metod. Det finns också en risk - i dessa ekonomiskt bistra tider - att politiker börjar skära ner på mängden elevvårdspersonal i den kommunala verksamheten: kuratorer, psykologer, skolläkare, skolsystrar och syokonsulenter. Detta vore oerhört kortat och kortsiktigt tänkt. Vi får hoppas att politiker inte faller för frestelsen; det kanske är ”lönsamt” i ett kvartalsekonomiskt perspektiv, men i ett långsiktigt perspektiv är det minst sagt samhällsekonomiskt oförsvarbart.