En förtappad själ?

Debatten, både inom och utanför partiet, om miljöpartiet fortfarande är ett radikalt parti som har en ideologisk ”själ” ellerom miljöpartiet sålt sin ”själ” för maktens skull, tycker jag är väldigt förenklad och missvisande. Man måste skilja mellan ideologi och metod; och jag tycker att gröna studenters språkrör, Jon Andersson, utryckte det väldigt väl på kongressen: att det handlar om att ge ”själen” en kropp. Det arbetet går via vetenskap och institutionella instrument; det är nödvändigt om man vill uppnå resultat med sina visioner. Den gröna ideologin får inte bli en frusen ideologi bland andra. Jag skulle vilja tipsa om Thomas Svenssons inlägg om att man samtidigt som man kritiserar rådande omständigheter måste presentera konkreta förslag till lösningar; civilisationskritik måste utmynna i realistiska och utförbara handlingsplaner. Jag tar mig också friheten att publicera ett inlägg av före detta språkrörets Matz Hammarströms debattinlägg i medlemstidningen Grönt.

”Ett grönt partis politiska problem försvinner inte när det kommer in i parlamentet”, skriver Andrew Dobson. Så sant som det är sagt. Vi har lyckats ta in oss i parlamentet, inte bara en gång, utan två. Tack vare ett konstruktivt samarbete med sossarna under 1998-2006 har vi etablerat oss som en viktig politisk kraft med betydande inflytande. Förhandlingskompetens och förmågan att driva en ansvarsfull politik. Med det förhandlande och kompromissande som är en nödvändig del av det parlamentariska arbetet om man ska få något uträttas och nå faktiska politiska framgångar, har varit frustrerande för en del inom partiet som tycker att de är grönare än andra och som återkommande mullrat om att riksdagsgruppen ”lägger sig platt” eller ”säljer partiets själ”. Kritik av detta slag kommer säker att blossa upp igen sedan Maria Wetterstrand haft modet att ifrågasätta partiets ut ur EU-linje. Våra riksdagsledamöter är värda allt stöd de kan få. Det är de som har att hantera gröna idéer i praktiskt politik. Det är de som under flera år upplevt att vi i vissa frågor ställt oss vid sidan av och berövat oss själva möjlighet till inflytande. Utträdeskravet är ett exempel, medborgarlönen är ett annat. Det är vikigt att skilja mellan ideologi och metod. Marias resonemang om EU i förra numret av Grönt visar att medlemskap är fullt förenligt med grön ideolog och att EU kan användas för att förverkliga gröna mål. Ett flera år gammalt ställningstagande till en metod (EU-medlemskapet), behöver inte vara rätt idag- världen förändras. Syftet med medborgarlön är att tillgodose behovet av ekonomisk grundtrygghet. Om det går att tillgodose på et annat sätt, som det finns en chans att få gehör för hos andra partier, och som är möjligt att genomföra i praktiken, finns det skäl att lämna den gamla metoden för en ny. Om man valt att bilda ett parti, och lyckats ta in sig i parlamentet, måste man inse att man där är tvingad att använda sig av den institutionaliserade steg-för-steg-strategin för att förverkliga sitt projekt. Den gröna parlamentarikern måste ha tålamod. Genom att vara grön är hon eller han per definition radikal, men det parlamentariska systemet kräver behärskade radikala, som inte behöver avvika från andra gröna när det gäller de långssiktiga målen, men som gör det när det gälle strategier, uthållighet och tålamod. Grön politik är mer än det som händer i parlamentet, men den gröna parlamentarikern är livsviktig för den gröna rörelsen, och det är viktigt att respektera den kompetens som våra riksdagsledamöter besitter och inte återkommande kritiserar de för att sälja ut sin själ.”



För er som skall svänga era "lurviga" i kväll, så vill jag smyga in ett litet låttips.
Clay Allison - Señor Slapstick

Homo Economicus

Är det fler än jag som tycker att den senaste tidens debatt om vilka länder och hur de eventuella naturtillgångarna under arktiska isen skall fördelas mellan supermakterna är otroligt nedstämmande? Isen smälter, och de stora ekonomierna gnuggar sina händer i pur förväntan för de skatter som eventuellt ligger under den mångtusenåriga isen. Ironiskt är det just själva oljan som vi eldar som har eldat upp temperaturen på denna jord, och till syvende och sist medgivit att isen smälter fortare än få kunnat ana - men detta avskräcker inte de oljetörstiga länderna: oljan skall brännas till sista droppen oavsett hur det går med vår gemensamma framtid. Jag tycker att det är oerhört cyniskt.

Alternativa företagsformer: gör om Svenska spel?

Knappast har någon missat den massiva utförsäljningen av statliga bolag som regeringen nu ivrigt verkställer; den ideologiska ledstjärnan tycks vara att ”marknaden”, i form av vinstdrivande privata bolag, enkom löser alla ”problem” som regeringen ser med de statligt ägda bolagen. Det besynnerliga är att analysen, om hur detta kommer att slå mot samhället i sin helhet, lyser med sin frånvaro. Den grundläggande tanken bakom allmännyttiga företag och/eller bolag är att de har en allmännyttig funktion i samhället; det kan handla om att ALLA människor behöver läkemedel, energi, järnvägar, post, telekommunikationer med mera. Allmännyttiga företagen kan också ha en reglerande verkar, som t.ex Svenska spel, eller ha en konkurrensutsättande verkan, i en tid där allt fler företag börjar anta oligopola former, t.ex. SBAB. Få kan väl argumentera mot att sådana bolag behövs i ett komplext och sammansatt samhälle.
Dock är debatten oftast enkel(två)spårig : Statliga bolag kontra de privatägda. Man skall inte heller sticka under stol med att det i dagsläget finns en hel del problem i några av de statligt ägda bolagen, vilket delvis beror på att många av bolagen är vinstdrivande; Vattenfall slår dövörat till när det gäller de statliga miljödirektiven och fortsätter att bygga kolkraftverk och satsa på kärnkraftverk i andra länder, samtidigt som de konsekvent ignorerar utbyggnaden av förnyelsebar energi. Svenska spel (läs tidigare inlägg om detta) driver en aggressiv marknadskampanj vilket i sig motverkar själva existensberättigandet för ett spelmonopol.
SJ höjer biljettpriserna trots att vi borde stimulera fler människor att ta tåget istället för bilen eller flyget.
Förtroendet för de skattefinansierade statliga bolagen minskar kraftigt från allmänheten, vilket är oerhört olyckligt, då du och jag också är delägare. Miljöpartiet har länge försökt nyansera debatten genom att lyfta fram alternativa företagsformer; här måste vi våga tänka nytt och jag tror att Sverige är definitivt mogen att ta debatten. De alternativa allmännyttiga företagsformerna är i legio: Allmänintressebolag (Public Interest Company), Community Development Corporations (CDC), Gemenskapsföretagande (Community Business), Bolagsbolag, Kreditgaratiföreningar, Allmännyttiga kooperativa företag (SCIC), Community Interest Company (CIC) för att nämna några. Den viktiga poängen med flera av dessa företagsformer är att de inte nödvändigtvis är vinstdrivande och att de har en ”demokratisk” organisationsstruktur med flera olika intressenter istället för en klassisk styrelse. Därför läser jag med stort intresse rapporten som har tillkommit i ett samarbete mellan företagsforskaren Karl Palmås och miljöpartisten Carl Schlyter.
Vi måste våga lämna höger-vänster perspektiven på företagsformerna och tänka nytt; för att citera Karl Palmås:

”Svenska modellen utformades av experimentella politiker och ekonomer till både höger och vänster. Samma experimentella anda måste råda i fortsatta diskussioner om den offentliga ägandets framtid.”


Politikerbloggen har snappat upp att Miljöpartiet kan tänka sig att göra om Vattenfall till ett allmännyttigt företag för att komma tillrätta med elpriserna och miljösatsningarna.

Läs också foldern om lokal ekonomi, och för den som söker mer information finns New Economics Foundation.

Asylgruppsmöte

Föreningen Glokala Sjuhärad fortsätter att arrangera möten där man diskuterar Svensk flyktingpolitik. Mötet äger rum på eftermiddagen klockan 16.30 och hålls i Caroliförsamlingens lokaler (Magasinsgatan 10, 4 tr). Det finns mycket att prata om:

* Tillståndet för de flyktingar som är utvisade men där utvisningen inte kan verkställas
* Tillståndet för de ca 30.000 gömda och papperslösa i Sverige
* Det nya lagförslaget som försvårar sjukvården för de papperslösa
* Avvisningen av barnfamiljer till Irak, men också Iran och Afganistan
* Migrationsdomstolarnas godtycke
* Ändrade regler för anhöriginvandring
* Konsekvenser av försörjningsplikten för återföreningen med sina barn etc.
* Den ökande främlingsfientligheten
* Varför är Sverige den enda landet som avvisar människor till Eritrea?

För att nämna några av punkterna….Gör din röst hörd!

Jag skulle vilja tipsa om två bra och tänkvärda artiklar skrivna av Stefan Jonsson på DN-Kultur (1,2).

Tidigare inlägg i samma tema.

Kongressdax

Idag drar den Miljöpartistiska kongressen igång i Östersund. Det skall bli oerhört spännande att se hur debatten och inriktningen på årets kongress kommer att bli. De stora frågorna i år är ett slopat EU-utträdeskrav (som i realiteten aldrig har varit ett reellt krav), centraliserat försäkringssystem (arbetslivstrygghet) och inställningen till kortare arbetstid. Framför allt kommer det att beslutas om ifall det skall till en medlemsomröstning i höst gällandes EU-frågan; vilket känns som en pragmatisk och demokratisk linje jämfört med om frågan avgjordes på kongressen.

Man kan följa kongressen direktsänt genom SVT24 mellan 13:15 - 16:00 idag. På lördag sänds kongressen mellan 12:45 - 16:45 och på söndag mellan 12:45 - 16:00.

Vill man ha lite "inside" tips eller smaskiga detaljer från "verkstadsgolvet", så skall man följa årets kongresskorre Johan Hellström som bloggar på Helene Sigfridssons blogg.

Mörk dag

Idag är det en mörk dag. Lagförslaget som slår fast att de papperslösa flyktingar (se tidigare inlägg om detta) inte skall ha samma rätt till sjukvård som de som redan åtnjuter medborgerliga rättigheter, klubbades genom igår med röstsiffrorna 265-33 i riksdagen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet motsatte sig kraftigt detta, vilket tydligt visar att partierna vilar på en ideologi som grundar sig på en humanistisk människosyn.
Desto märkligare blir den socialdemokratiska hållningen: ”Att vara socialdemokrat är att skämmas” skriver Roya på Roymaochmathildas blogg. Det är märkligt, då partiet ständigt orerar om solidaritet med de utsatta: vilket är ett universalistiskt ställningstagande, men som i praktiken snarare visar sig vara partikulär och exkluderande. Jag kan inte se annat än att detta är en ideologisk härdsmälta för socialdemokratin.
Lagförslaget strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, nämligen den om Rätten till Hälsa, som även FNs särskilda rapportör för hälsa, Paul Hunt, kraftfullt påpekar. Jag räds över den riktning som Sverige börjar röra sig mot.

Mer om detta: Charlotte, mp, LO, ETC

När kortsiktiga perspektiv får råda

I en hätsk debatt frågade en politiker mig vad jag menade med långsiktigt tänkande. Jag svarade att vi måste ta hänsyn till de kommande generationerna: minst två led. Många av besluten som politiker gör idag kommer att genljuda i decennier efter att beslutarna i fråga lämnat detta jordeliv. Tyvärr saknas oftast dessa perspektiv i politiken: besluten är ofta kortsiktiga och inte sällan baserade på kortsiktiga vinster. Det som till och början med verkar ’billigt’ och ’effektivt’ kan i det långsiktiga perspektivet bli en mycket segdragen och kostsam historia. Idag läser jag i Dagens Nyheter att kostnaden för att sanera nedlagda miljöfarliga soptippar ligger i storleksordningen 50-75 miljarder(!). Viskan, som rinner genom Borås, och som har de facto tjänat som textilbranschens giftsänka, kostar flera hundra miljoner att sanera. Den ökända miljöskandalen med BT Kemi som huvudaktör har lämnat förorenad jord efter sig som kostar samhället flera hundra miljoner kronor att åtgärda. Sveriges enda Urangruva kan tjäna som ett annat exempel: uran bröts under några år på sextiotalet i Ranstad i Västergötland. Området håller på att saneras sedan dess och har hittills kostat 183 miljoner kronor. Exemplen är i legio. Att skriva på bensinskatteupproret kan tjäna som ett annat exempel på kortsiktigt tänkande: ”huvudsaken är att JAG får ut någonting omedelbart ekonomiskt ut av det”. Nicholas Stern försökte vända på perspektiven för några år sedan: Han räknade på vad det skulle kosta om vi inte gjorde några åtgärder mot klimatförändringarna. Kostnaden att göra någonting åt saken i förebyggande syfte understeg (vida) kostnaden för att inte göra någonting…Det är lätt att vara efterklok, men det är svårare att tänka efter "före".

"Om du är vacker, kommer också världen att vara vacker."

Citat av Bakhata Issa Arja Haroom, Darfur.

Vansinnigt företag?

Imorgon blir det gatlopp på Göteborgs anrika gator för min del. Jag trodde att jag var från vettet när jag anmälde min förra året. Efter loppet bedyrade jag, trots den olidliga plågan, att jag skulle anmäla mig igen; detta kunde väl ses som en –ytterst tillfälligt- sinnesförvirring, ett neurokemiskt spratt, spelad av de så kallade endorfinerna. Men icke: jag anmälde mig och imorgon går startskottet. Tiden 1.46 skall slås och fru fortuna skall tillbedjas och offras till (det har ryktats att hon föredrar ’lammkött’ framför allt). Förra året laddade jag med saltgurka och mental träning a la Lars-Eric Uneståhl. I år är det kaffe och nötter som gäller: ett framgångrecept naturligtvis. Nåja, jag återkommer efter loppet.

Bensinpriset behöver dubbleras!

Statens institut för kommunikationsanalys, SIKA, har beräknad att bensinpriset måste dubbleras (27 kr /litern) jämfört med dagens nivåer för att kunna nå upp till EU:s mål om 20 procents koldioxidutsläpp till 2020. I Rapporten ”Vilken koldioxidskatt krävs för att nå framtida utsläppsmål?” har Sika tagit med faktorer som framtida teknikutveckling, andel dieselbilar, grad av etanolinblandning i bensin, människornas benägenhet att använda bilen (=livsstil) samt deras anpassning till ett högre drivmedelspris. Inte helt oväntat säger Miljöminister Andreas Carlgren (c) att detta är otänkbart. Frågan är naturligtvis ”obekväm” för många politiker men några större förändringar i trafikbeteenden har de senaste årens klimatdebatt inte genererat. Snarare har koldioxidutsläppen från trafiksektorn ökad markant enligt rapport från vägverket.

Läs mer om SIKA:s rapport.

Boklansering

Den stora avstampen för ekologi- och miljöböcker togs i och med Rachel Carsons bok ”Tyst Vår” utkommen 1962. Boken fick då ett mycket stort genomslag, men även oerhört mycket kritik från kemisk-tekniska industrin. Grovt sätt kan man säga att miljörörelsen kom igång på allvar efter publiceringen. Sedan dess har många böcker i temat med varierande kvalité givits ut. Tyvärr har det tidigare inte funnits några heltäckande och samtidigt lättillgängliga populärvetenskapliga böcker på Svenska i ämnet; tills nu det vill säga. Vetenskapsrådet lanserade boken ”Utmaningen – forskare om en hållbar mänsklighet” på vetenskapsfestivalen i Göteborg den 18:e April. Pocketboken är populärvetenskapligt skriven och går utanför de snäva vetenskapsgränserna. Enligt Vetenskapsrådet ges det i boken en mångvetenskaplig bild av lösningar för en hållbar framtid. Forskare, med expertis inom bland annat systemekologi, nationalekonomi, statsvetenskap, fysik, kemi, psykologi och pedagogik debatterar allt från globala avtal till vad vi själva kan göra i vår vardag. Även Christer Sanne, författaren till boken ”Keynes Barnbarn- en bättre framtid med arbete och välfärd” och ledamot i den gröna tankesmedjan Cogito, ger sitt bidrag till boken. Väldigt roligt initiativ, jag hoppas på en bred spridning och priset på 65 kronor lär inte heller avskräcka.

Degrowth / Nerväxt / Décroissance

Jakten på den ständigt ökade ekonomiska tillväxten har, förutom till en början uppenbara positiva sidor, nått vägens ände. Vi skördar dess frukter i form av miljöförstöring, klimatförändringar och utslagna människor. Ordet tillväxt mässas som ett religiöst mantra av nationalekonomer och politiker där dess onämnbara (!) motsats är någonting negativt och farligt för ”utvecklingen”. Få är nog dess anhängare som idag på djupet reflekterar över begreppet och vad den leder till. Skepsisen mot den ständiga tillväxtjakten har tilltagit på senare år och har nu tagit klivet in i finrummet bland ledande akademiker och ekonomer: vilket den första internationella konferensen om nerväxt [degrowth] visar. Konferensen (“Economic Degrowth for Sustainability end Equity”) hölls i Paris i mitten på april och besöktes av ledande forskare från hela världen. Begreppsbildningen är en viktig del av forskningen och bland annat har begreppet hållbar tillväxt fått mycket kritik, då den kan användas för att försvara det rådande paradigmet. Christer Sanne från den gröna tankesmedjan Cogito har besökt konferensen och sammanfattar sina tankar här. Det rör på sig.

Mer och samma sak av det gamla?

Så där i förstamajtider vill jag passa på att tipsa om ett inspierande inlägg av Birger Schlaug. Birger efterlyser politiska visioner, drömmar och alternativ till de förhärskande samhällskonstruktionerna. Ett annat samhälle är möjligt: vissa kallar det utopi, för de är glaset alltid halvtomt. En politik utan visioner är död politik, skriver Schlaug, och det är inte svårt att hålla med.