Tur och retur till bavaria

Morr’n kära läsare! Har tyvärr inte kunnat blogga så mycket som jag velat de senaste två veckorna; det har varit mycket jobb och annat vid sidan av politiken.
Jag kan nog inte heller garantera några inlägg före mitten på nästa vecka. Idag bär det nämligen av till München och jag återkommer först i början av nästa vecka.
En liten vardagspolitisk reflektion skall jag väl hinna med.

I Tyskland, men också i Österrike, är titlarna väldigt viktiga; Skall man våga drista sig till samhällsbärande? På många portuppgångar upplyses man om man har att göra med herr professorer, ingenjörer, lektorer eller doktorer av något slag. En ganska främmande företeelse i det hyfsat (på ytan) jämställda Sverige.
Samma sak var det när jag beställde tågbiljetter. Man fick välja några (fördefinierade) titlar jämsides med namnet. Okynnig som jag är, kunde jag inte låta bli att välja mig en titel, naturligtvis i paritet med min samhällsrang.
Jag kan härvid titulera mig herr Professor Heiti Ernits.
Jag hoppas, vid min gud, att jag får dela vagn med andra professorer och doktorer, för något annat anstår det inte min rang.

Sju sanningar om mig.

Jimmy Sand har utmanat mig att skriva sju sanningar om mig själv.
Enligt reglerna skall man länka till utmanaren, berätta dessa sanningar om sig själv och sedan utmana sju personer i sin tur efter att ha underrättat dessa.
Utmaningen är svår men inte oöverstiglig, jag skall i alla fall försöka plita ihop nåt =)

En alternativ karriär.
Jag kunde ha blivit en konstnär, eller försökt att bli i alla fall. Min far är konstnär och jag är mer eller mindre uppvuxen på med konst i alla dess former. Jag alstrade fram till mitt trettonde levnadsår oräkneliga teckningar, målningar och otaliga serier, och jag hade utan tvivel talang. Sedan tog teknikintresset (=datorer) över och jag la mer eller mindre min talang på hatthyllan.

Jag skulle vilja bli författare.
Det låter som en typisk klyscha antar jag. Jag är väldigt intresserad av litteratur och humaniora i allmänhet. Jag har en massa idéer och uppslag med får aldrig någon tid (eller tar mig inte tid) att förverkliga dessa. Jag smider dock planer på att starta en satirtidning, vi får väl se hur det går.

Jag har suttit häktad.
Undertecknad och några vänner från ett barnhem i Estland fick en dag den eminenta idén att sätta eld på några gigantiska höbalar. Till vår stora förvåning brann de bättre än väntat varvid vi flydde i panik mot ett skogsbryn. Milisen (=motsvarighet till polis) hade fått tips om några flyende småglin. Det tog inte en lång stund innan milisen hittade oss ängsligt tryckandes i mossan. Efter mycket gråt och tandagnisslan släpptes vi efter några timmar. Behöver jag säga att vi var mycket, mycket ångerfulla?

Jag är litteratursnobb.
Tyvärr är jag rätt kräsen när det gäller böcker, filmer men även media i allmänhet. En dålig egenskap är att jag knappt kan dölja min aversion mot dussindeckare och kvällstidningar. Och jag måste bli mer ödmjuk och inse att smaken sitter hos betraktaren.

Fårherde och månskensbonde.
Det bor en naturromantiker inom mig. Jag skulle kunna tänka mig att skaffa en liten gård med en några får och getter. Därtill fixa en liten gårdsbutik med försäljning av getost och fårull. Samtidigt trivs jag med den urbana pulsen. Hur kombinerar man detta mån tro?

Jag har en fäbless för styrkeprov.
Mina uppväxtår bland raggare och fyllbultar i Dalarnas djupaste skogar har satt sina spår. Män gör saker tillsammans: En bastu- och ölkväll var inte fullständig utan inslag av fingerkrok, armbrytning, benkrok, balansövningar, ölhävningar, armhävningar och bad i isvak.
Ränderna sitter i; Och bli då inte förskräckt ifall jag utmanar er någon gång.

Jag är allätare.
Icke att förväxlas med en gourmé. Jag är stor i maten (men jag spottar inte heller i glaset) och det finns nog inte en enda maträtt på denna jord som jag inte är beredd att testa. Behöver jag ens nämna att jag under gymnasietiden var mattanternas absoluta favorit? Om det nu beror på defekta smaklökar, fattig uppväxt eller fixering vid det orala stadiet, låter jag vara osagt.


Jag utmanar följande personer: Ida Hedman, Björn, Tomas Eriksson, Lunken, Max Andersson, Johan Simu, Tom Andersson.

Urantillgångar

Debatten mellan mig Johan Simu har än en gång blossat upp. Den här gången är handlar debatten om urantillgångarna. Johan hänvisar till en tabell från OECD och menar att urantillgångarna skulle räcka mellan 80 och 230 år med när den utvinns med konventionella metoder. Jag anser att det finns några luckor i resonemanget.





De antaganden som Johan lyfter fram är giltiga under premisserna att energibalansen och utnyttjandegraden ligger på samma nivå även i framtiden.
Vi måste tänka långsiktigare än så och ta hänsyn till de trenderna vi tycks skönja. Världen kommer att skrika efter ökad energiproduktion. Många utvecklingsländer är på väg att ta efter våra konsumtionsmönster och i övrigt de beteenden som redan idag tar stora delar av jordens resurser i anspråk.
Sverige är ett intressant exempel då vi är världens kärnkraftstätaste land (kärnkraft/capita) samtidigt som vi har tillgång till väldigt mycket förnyelsebar energi i forn av vattenkraft.
Vattenkraft är en lyx som många länder inte har. Om man tar Sverige som en hypotetisk mall för världens kärnkraftutbyggnad så skulle den samlade världsefterfrågan på uran ligga på nära på 1.2 miljoner ton uran per år.
Beakta samtidigt faktumet att Sverige utan vattenkraft skulle behöva nästan dubbelt så många kärnkraftverk jämfört med idag för att kunna upprätthålla sitt energibehov.

Därför är det sannolikt att efterfrågan på uranet inte skulle sluta där utan förmodligen hamna på runt 3 miljoner ton uran per år.
Det skulle behövas mellan 10.000 – 15.000 kärnkraftverk i världen för att kunna möta behovet. Betänk att den absolut största uran-gruvan i världen producerar runt 5500 ton uran, och den totala världsproduktionen av uran ligger idag på 41.000 ton per år.

Siffrorna i denna tabell visar att det uppskattningsvis finns fyra miljoner ton uran innan det blir alltför dyrt (mer än 130 USD /kgU) att utvinna uranet för att det skall vara ekonomiskt försvarbart.
Vidare visar tabellen att man teoretiskt (utan att ha prospekterat) skulle kunna utvinna ungefär lika mycket till som dagens kända tillgångar. Summa summarum uppskattas mängden uran enligt tabellen till 11.5 miljoner ton (jag väljer att bortse från uranet i fosfater och oceaner, då det bland annat saknas teknik och är således inte är lönsamt ur ett ekonomiskt perspektiv).

Med det ovan sagda skulle alltså uranet kunna ta slut som snabbast inom knappt fyra år och som räcka som bäst i 10 år.

Därmed inte ett ord sagt om de miljökonsekvenser den våldsamt ökade uranbrytningen skulle kunna medföra. Det är ett annat debatt.

Varför klamra sig envist fast vid en teknik som förr eller senare helt enkelt stupar på råvarutillgången är mig en gåta. Varför inte satsa kunskapen och resurserna på förnyelsebara energislag?

Några Nyckeltal:

Sveriges elförbrukning: 140-160 TWh

Kärnkraft: 77 TWh

Förnyelsebar: 69 TWh
Sveriges uranförbrukning: 2000 ton / år
Sveriges befolkning: 10.000.000
Antal kärnkraftverk: 10
Kärnkraftverk/capita: 0.000001
Antal människor i världen: 6.000.000.000

Förbifart stockholm

"Den aktuella förbifartsförslaget [förbifart stockholm] följer den amerikanska urbaniseringmodellen. Städerna där kräver fem gånger så stor yta per invånare och bidrar till att USA:s koldioxidutsläpp är tre gånger högre per invånare än i EU", skriver Christian Berggren, Jan Owen Jansson, profssorer i industriell organisation respektive transportekonomi och Staffan Laestadius professor i industriell organisation på DN-debatt.

Det känns kul att miljöpartiet har fått medhåll från ledande expertis inom området.

Nu återstår frågan hur socialdemokraterna förhåller sig till detta. Detta kommer att vara ett konkret exempel på att det kan skilja sig avsevärt mellan retorik och handling när det gäller klimatåtgärder. Jag hoppas att socialdemokraterna tänker om i frågan, för det lär knappats borgarna göra.

Makt, vad är det?

Frågan om vad makt och maktstrukturer är och hur dessa manifesteras är en väldig svår, men viktig, ämne att diskutera. Men risken är att man ofta hamnar i en alldeles för teoretiskt diskussion. Mats Olsson har gjort tvärtom, han börjar med att analysera sin egen omgivning.

Rätt intressant faktiskt.

Hausse och baisse

Börsen rasar igen. Våra eventuella pensioner likaså. USA-spöket skrämmer marknaden heter det. Företagen gör goda vinster, orderingången är hög, efterfrågan är ingalunda dalande.
Analytiker och ekonomer kliar sig i huvudet. Det stämmer inte säger de, ekonomiska fundamenta är starka, trots det flyr kapitalet marknaden. Upp är ner och ner är upp.
-”Psykologi!” kläcker en förståsigpåare, marknaden (läs: människan) är irrationell, säger han.

För visst är det problematiskt när ekonomierna är så djupt sammansvetsade (både på gott och ont). Det är också problematiskt när en ekonomiskt transaktion alltid är en klick ifrån dig.
Den stora massan, eller småsparare om man så vill, är en maktfaktor som lämnar stora ekonomiska fotavtryck. Psykologi, eller läran om människornas beteenden, tankar, känslor och samspel med andra människor, är idag en viktig faktor att räkna med i den ekonomiska sfären. Rädsla, överdriven optimism, girighet passar inte in i de ekonomiska teorierna, men påverkar skeenden i allra högsta grad.


Begrepp som hållbarhet och långsiktighet lyser med sin frånvaro.

Kanske skulle en progressiv tobinskatt (som inkluderar en tidsfaktor) på utvalda ekonomiska transaktioner kunna dämpa kortsiktigheten. Framför allt skulle detta sätta p för daytraders och spekulerande hedgefonder, som lever på börsens volatilitet.
En annan faktor som driver på spekulationerna är den minskade benägenheten för direktavkastning: det vill säga företagen väljer att behålla större delen av vinsten inom företaget istället för att ge avkastning till sina aktieägare. Därför drivs småsparare att sälja vid kursuppgång och köpa vid nedgång.

Läs mer om James Tobin.

Miljöfascism

Miljöfascist, miljömupp, miljökommunist, ekofascist, ekokommunist, miljötaliban, miljödåre och inte minst klimatalarmist. (o)Kärt barn har många namn.
Läser man runt lite i bloggarna (främst på högerkanten) så är det inte sällan miljörörelsen som får dessa epitet fastnaglade på bringan. Det hade varit lätt att svara med samma mynt, men det hade att sänka debatten till deras nivå.
Påhoppen, som ofta är grova och helt utan faktagrunder, sker ofta i samband med när andra åtgärder än techno-fix yppas av miljörörelsen.
Vilket är väldigt märkligt, så det egentligen inte skall behöva ligga en motsättning mellan dessa begrepp. Vart har pragmatismen tagit vägen?

Vidare tycks jag se en rörelse med annalkande styrka på högerkanten – både på bloggar och i konventionell media i form av tidningar och opinionsbildare, som starkt opponerar sig mot klimatproblemen (i synnerhet när det handlar om livsstilsförändringar). Orsakerna kan man spekulera i, men en gissning skulle kunna vara att de ideologiska grundvalarna börjar krackelera, vilket skrämmer. Vem vill överge sin världsbild utan att ta en strid?
Missförstå mig rätt, nyanserad debatt är mycket bra, och polarisering är inte av godo.
Men debatten är allt annat än nyanserad, återigen lyser pragmatismen med sin frånvaro.
Jag hittade ett citat på bloggen emretsson av F. Sherwood (nobelpriset i kemi) som är rätt talande:

”Vad är vitsen med att ha utvecklat vetenskapen så att den kan göra förutsägelser om framtiden, om allt vi i slutänden är villiga att göra är att vänta på att de ska slå in?”

Kärnkluvet

Yess! Folkpartiet har nu tagit tillfället i akt och vädrat sin favoritåsikt för att komma tillrätta med klimatproblematiken: Mer kärnkraft åt alla!
Att kärnkraft som den ser ut idag (och de närmaste decennierna) inte är hållbart i längden har jag redan skrivit om tidigare. Så jag skall inte tjata mer om detta just nu.

Men så ett annat perspektiv.
Folkpartiet ropar på utbyggnad. Men samtidigt rasar politikerna över blockgränserna (läs: även folkpartister) i Östersund över att ett Australiensiskt gruvbolag har fått tillåtelse att provborra efter Uran.

Som sagt. Mer kärnkraft! Men inget uran på min bakgård! Sällan gosse!

Politiker och allmänheten verkar vara lika kluvna i frågan som uranet i fråga.

Chuck Norris och presidentkampanjen

Det är många förståsigpåare inom bloggvärlden som kommenterar den Amerikanska presidentkampanjen.
Jag tänker inte vara sämre och ge er lite välbehövd briefing. Fördjupning och analys är mitt efternamn.
För vem hade trott att taekwondo mästaren, republikanen och skådespelaren Chuck skulle göra en lysande insats (spark?) när det gäller den stundande Amerikanska presidentvalet.
Jag pratar alltså om Chuck Norris. The man. Texan hjälten. Mannen som har sparrats med självaste Bruce Lee.
Jag pratar om Chuck den allsmäktige som har lärt oss kids allt om roundkicks, inte sällan elegant och stringent utförda i blåjeans och boots.
Chuck missar aldrig. När Chuck gör armhävningar är det jorden som flyttar på sig.
Svaret på meningen med livet och universum och allt är inte 42. Utan: Chuck Norris näve.

Länge var republikanen Mike Huckabee en bortglömd doldis i presidentkampanjen.
Men från det att reklamfilmen där Mike backas upp av stjärnan från Walker Texas Ranger började visas, har hans popularitet fördubblats.

Frågan är inte vad landet kan göra för oss; Utan frågan är vad Chuck kan göra för landet.
You gotta love those Yanks.

Infrastruktursoppa på spik

Man kan tydligen koka soppa på spik, även om heter infrastruktur- och finansminister.
Idag levereras en märklig soppa av Anders Borg och Åsa Torstensson på DN-Debatt.
Om det var meningen att visa på visioner, miljöengagemang och konkreta satsningar på infrastrukturen, då har de misslyckats kapitalt.
Inte ett ord om att möta klimatproblemen; Däremot skrivs detta:

” Sverige går till exempel över 90 procent av transporterna på väg och det går därför inte att som miljöpartiet kräva stopp för större vägbyggen”


Ett mycket märkligt sätt att resonera kan jag tycka. Bara för att det sker så idag så skall det alltid så ske. Status Quo är medlet och målet. Varför ändra på ett vinnande koncept (ursäkta ironin)?

Att befintliga vägar måste repareras men också göras säkrare är förståligt.
Kritiken från miljöpartiet riktas mot uppförandet av nya och dyra vägar då satsningar borde ske på järnvägar och kollektivtrafik.

Borgarna väntar ända till hösten innan budgeten för infrastrukturen konkretiseras.
Jag var inte så hoppfull innan men dagens debattartikel satte siste spiken i kistan.

Tidigare inlägg om infrastruktur (1,2)

Hållbar utveckling, hållbar?

I väntan på Steve McQueens berömda biljaktsscen i ”Bullit”, snubblade jag zappandes över ett program om ”Grön Arkitektur” i programserien Hållbart på kunskapskanalen.

Jag fick mig en tankeställare. Begreppet Hållbar borde vara en miniminivå.
Vi borde eftersträva ett mer symbiotiskt förhållande till naturen och djuren.
I det hänseende att vi skall bidra till naturen: Ett nettotillskott av värden om man så vill.

I programmet togs det upp ett fiffigt exempel.
En glassförpackning som förmultnar efter den har slängts, bidrar till ett hållbararare samhälle; Men effekten är ändå plus minus noll och man vill förenkla det lite (i verkligheten mer minus).
Men de ekologiska ingenjörerna har varit mer visionära än så.
Det finns idag glassförpackningar som inte bara förmultnar men också sprider frön på samma gång.
Processen tillför ett nettotillskott –liv- till kretsloppet.
Precis som fåglarna när det äter frukter och bär vars frön sedan sprids ut över vida områden.
Naturen är en storslagen läromästare.

Det är dags att göra resan från Hållbar som ”Vi hankar oss fram” till Hållbar som ”bidra till ekosystemet”.

Exploatering

Det byggs som aldrig förr i Sverige. Trots senaste tidens räntehöjningar har inte någon större avmattning märkts.
Nya hus skjuter i höjden och tomter dyker upp som kantareller efter ett sensommarregn.
Allt vore frid och fröjd om inte den kraftiga expansionen ständigt krockat med olika naturintressen.


Att många nyanlagda tomter inkräktar på strandskyddet är ett av problemen.
Strandskyddet skall garantera allmänheten tillträde till stränderna, men också skydda den delikat ömtåliga vatten- och växtlivet längst strandlinjen.
Strandskyddet är väldigt viktigt att bevara, både för kommande generationer och för livet i sjöar och vattendrag.
Och det är väldigt förvånande hur många politiker som är beredda att tumma på dessa regler.


Ett annat problem är att mycket av jordbruksmarken (åkrar men även ängar) idag styckas av och görs om till tomter.
Inte sällan bördig mark som har tagit flera decennier eller till och med århundraden att arbeta fram.
Arealen exploaterad jordbruksmark har ökat markant under de senaste åren. Mellan åren 1996 och 2005 tredubblades exploateringen. Cirka 75 procent av den jordbruksmark som bebyggts har använts till småhusbyggande.
Problemet kanske inte är så fullt alarmerande idag, kan man i första anblicken tycka.
Men man måste se företeelsen i det långsiktiga perspektivet.
Ett byggt hus kommer att ockupera marken för en lång tid framöver.

Idag råder det brist på jordbruksmark och allt pekar åt att efterfrågan kommer att öka i framtiden.
Befolkningstillväxten och behovet av biobränslen kommer att ställa krav på ökade odlingsareal.
Skall vi kunna ställa om vår livsmedelsproduktion till närodlat kommer behovet av fler smååkrar och jordbruksareal ytterligare att öka.


Odlingslandskapet innehåller också en stor del av vår flora och fauna; Då främst i slåtter- och betesmarker men även i åker- och vägrenar, åkerholmar och våtmarker.
En ohämmad exploatering av jordbruksmark kan leda till oåterkalleliga följder för djur och växtlivet.


Bevarandet av jordbruksmark, ängar och betesmarker står naturligtvis i konflikt med expansionsbehovet.
Problemet är måhända i sin linda, men det är viktigt att stämma i bäcken.
Vad blir konsekvenserna av fortsatt exploatering?

För det är tveksamt om vi kommer att nå miljömålen för ett rikt odlingslandkap.

Musikutmaning

Charlotte har utmanat mig att lägga ut ett valfritt stycke musik på bokstaven W.
Ingen lätt bokstav precis, Charlotte, men det skall väl gå vägen =)
Jag tänkte spontant på den alldeles färska ”Burning” med ”Whitest Boy Alive”, eller den gamla partyhitten ”Little By Little” av Wannadies, eller varför inte "Hotel Yorba" med White Stripes.
Hmm…svårt…Men jag väljer en riktig röjjarlåt med Wolfmother istället.
Skruva upp volymen och hoppa upp på köksbordet, för nu lyfter stället!



Nu är det min tur att hämnas på någon stackars bloggare.
Om jag kan alfabetet rätt (ärligt talat är jag sämst på alfabetet) så kommer bokstaven X efter W.
Nå....på med de vita handskarna: *slap*, *slap* Johan, Anders, Tom Tom och Fredrik, ni är därmed utmanade.

(Första blodet gjöts av the real mymlan)