Störst i näringskedjan

Frankrike, närmare bestämt Pernod stärker ytterligare sitt grepp i dryckesbranschen i och med köpet av Svenska Vin och Sprit. Man kan i och med köpet konstatera att topparna i näringskedjan är allt annat än dynamiska. I den globala marknadsekonomin äter de större fiskarna alltid de mindre; plånboken avgör, precis som i det här fallet (även om det i just det specifika fallet innebär att staten får in mer pengar). På tal om uppköpta nationalklenoder så äger Pernod idag majoriteten av Whiskydestillerierna på Skottland (men även på Irland), naturligtvis till Skottarnas stora förtret. På 1970-talet gick Whiskyförsäljningen dåligt och många destillerier hotades av nedläggning tills Pernod ryckte in med den stora plånboken. Om man föredrar småskalighet och mångfald när det gäller företagande och tycker att konkurrens är väldigt viktigt faktor, så är denna affär inte så upplyftande. ”Pernod Richard drivs av en törst att bli störst”, har någon skrivit om Pernod. Och jag är tveksam om störst alltid är bäst.

Bräcklig kunskap

Vissa föreställningar och kunskaper tar vi förgivet utan att reflektera medan andra vetenskapliga sanningar lever vidare trots att de en gång blivit motbevisade. När det sker stora förändringar inom ett vetenskapligt område kallas detta för ett paradigmskifte, ett begrepp myntad av vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn. När verkligheten avviker från vad man skulle kunna vänta sig av paradigmet, kallar Kuhn för anomalier. Det är inte heller helt ovanligt att antalet anomalier ökar med tiden, ackumuleras och när dessa är i tillräckligt många i antal, så kan det leda till ett paradigmskifte. Jag läser vidare i boken ”Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper” och upptäcker till min förvåning att bland annat behaviorismen, som fortfarande är en levande teori inom många psykologiska och angränsande vetenskaper, redan motbevisades av psykologen Tolman på 1930-talet (!). Behaviorismen lever och frodas trots att Edward Tolman visade att råttor viss kunde lära sig saker utan att få belöning, tvärtemot en av behaviorismens grundläggande faktasatser.
Det får mig och reflektera över hur bräcklig grund våra kunskaper vilar på; dagens sanningar kanske aldrig har varit några sanningar. Ibland är det nog både tryggare och bekvämare att bortse från faktum som motsäger den förhärskande idén.

Dags för ett nytt regelverk!

Regelverket som ligger under Migrationsverket är väldigt krånglig, byråkratisk och är många gånger irrationell men inte sällan inhuman när den tillämpas. Hela regelverket skulle må bra av en grundlig genomlysning och revidering. Det är också vikigt att följa FN:s (UNHCR) rekommendationer och synpunkter när det gäller flykting- och asylfrågor; detta sker inte idag, vilket Sverige upprepade gånger har fått kritik (1,2,3,4,5,6) för. Nu ryter även Dan Eliasson, som är chef för Migrationsverket, ifrån och menar att tystnaden och oviljan att göra något åt regelverket från regeringens håll är väldigt olycklig (man kan ana en tilltagande frustration mellan raderna). Migrationsminister Tobias Billström vill inte svara på DN:s frågor och pressekreteraren hänvisar till att den är en ’komplicerad fråga’ som de inte vill prata om just nu. Den specifika regeländringen som artikeln handlar om är egentligen en ganska okomplicerad och liten fråga, men för de människor som berörs är det en ytterst omvälvande och genomgripande problem.

Debatten tar fart igen.

Hans-Åke Scherp, som är docent i pedagogik, ger sig in i debatten och sågar Björklunds korståg mot den så kallade flumskolan. Hans-Åke opponerar sig mot betygshetsen men menar också att Björklunds trosföreställningar om den goda skolan hade bättre passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan där katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor var förhärskande metoder. Hans-Åke avslutar debattartikeln med orden: ”Jag är därför rädd att Björklund ovetenskapliga experiment kommer att stå oss – eleverna, personal inom skolverksamheten och samhället i stort – dyrt”.
Det är inte svårt att hålla med om detta, och frågan är om Björklund ritar verkligheten efter kartan när det borde vara tvärt om.

Jag har tidigare skrivit om betygfrågan, pedagogikens idéhistoria och några skolpolitiska tankar.

Vad säger psykologerna?

Psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg och läkaren och psykoanalytikern Tomas Böhm ger i Psykologitidningen (nr: 4/2008) ett psykologiskt perspektiv på olika förnekandemekanismer som står i vägen för ett bra och effektiv klimatarbete. Vidare skriver de att de flesta klimatexperter är överens om att politiker reagerar för långsamt och orealistiskt med tanke på den ekologiska katastrof vi står inför, men samtidigt belyser de det problematiska med att när politiker föreslår nedskärningar och indragningar för allas bästa så är det inte alltid så ’populärt’ bland väljarna. Vidare skriver de att politikerna måste ta ansvar och fungera som goda förebilder på miljöområdet och att ett starkt ledarskap betyder mycket för att få människor med på de omställningar som är nödvändiga.

Vi vet att larmrapporter skapar en oro och ångest som människor försöker håll ifrån sig (försvarsmekanismer, min anmärkning). Vi behöver arbeta för att hjälpa människor att komma över de psykologiska förnekandemekanismer som står i vägen för beslutsamma förändringar. Man hör ofta följande argument:

1) Varför ska just vi gå före? Vi kan vänta på att andra länder tar initiativ.
Detta kallas ansvarsutspädning – man förväntar sig att andra ska ta mer ansvar än man själv.

2) Experterna är ju oeniga, man skall inte stirra sig blind på domedagsprofetior! Argumentet kallas förnekande av innebörd. Det här är ett sätt att skjuta frågan ifrån sig.

3) Larmrapporter har alltid funnits om världen skal gå under borde den ha gjort det redan. Detta är också förnekande av ansvar och en form av rättvis-värld-tänkande, där vi antar att världen är ordnad på bästa sätt och inget man ska försöka påverka.

4) Vi borde inte oroa oss, man kommer att hitta på tekniska lösningar.
Tekniska lösningar är en viktig del av receptet men det tar tid och det innebär att vi inte kan stoppa huvudet i sanden, och förneka allvaret i dagens situation.

5) Människor tror ofta att det som aldrig har hänt förut inte han hända. Detta är en vanlig tankefälla, som till exempel länge fick människor att tro att förintelsen under nazismen inte var möjlig.


Jag har kortat ner argumenten. En lika god drivkraft skulle kunna vara motsatsen, dvs. ångest, ilska och frustration, kan vändas till en positiv kraft för att driva en förändring. Ett av de bästa sätten att skingra ångest kan också vara att ’dekonstruera’ begreppet klimatförändringar och fylla det med kunskap och engagemang, vilket är förenligt med den kognitivt inriktade psykologiska skolan. Psykoanalysen (den motsatta skolan), även om den är intressant i sig, har sina tidsmässiga brister som gör den tyvärr alltför olämplig för att snabbt komma tillrätta (=vända ångest och förlamning till något konstruktivt och drivande) med klimatångesten. Det sista stycket är min lekmanna analys, som ni gott kan bortse från. =)

Asylpolitik värd namnet?

Äntligen! Go Barbro! Lite spinoff på det här hade inte skadat.

Dagens skrattsalva...

Jag tänkte att jag skulle lätta upp den smått sura(?) tonen som jag har haft på bloggen på sistone. Så istället för att gå i polemik mot dagens skolpolitiska utspel (som förvisso i sak har vissa vettiga poänger) lämnar jag med varm hand över till tankesmedjan Limbo.

Köpfest gott folk! Köpfest!

Idag fick in en debattartikel i Borås Tidning som handlar om exploatering av områden med höga naturvärden men också det ökade byggandet på strandskyddade områden. Det är ingen hemlighet att borgarna mer än gärna vill bygga strandnära och i vackra omgivningar (det märks väldigt tydligt i kommunalpolitiken). Till många politikers stora förtret har länsstyrelsen sista ordet när det gäller byggnadstillstånd på strandskyddat område (100m från strandkanten). Detta vill nu regeringen ändra på, och förslaget som kommer att läggas fram innebär att strandskyddet minskas ner till 25 meter. Med anledning av detta så skriver tre moderater i BT:

” Man kan konstatera att det nu äntligen kommer förslag som möjliggör för kommuner utanför de allra hetaste områdena att skapa förutsättningar för nyproduktion av bostäder i attraktiva lägen.”

Det är bara att hova upp plånboken gott folk, det är först till kvarn som gäller (självklart förutsätts ’vissa’ ekonomiska medel)! Odellplattan kommer att få en annan innebörd i framtiden.



Här kommer mitt inlägg i debatten, håll till godo:

-----------------------------------------------------------------------------------------

När det gäller exploatering av högvärdig åker- och jordbruksmark men också strandnära lägen, har omfattningen sällan varit så stor i Sverige som det är idag. Nya hus skjuter i höjden och nya tomter dyker upp som kantareller efter sensommarregn. Att det byggs och att människor flyttar ut i landsbygden är inte problematiskt i sig. Snarare hopar sig problemen när naturintressen står i konflikt med den kraftiga utbyggnaden. Få av oss har missat att det byggs som aldrig förr på strandskyddade områden. Strandskydden innebär i sin enkelhet att en fredad zon på 100 meter från strandkanten skall inrättas. Strandskyddet skall garantera allmänheten, även för de som inte är ekonomiskt resursstarka, tillträde till stränderna. Strandskyddet syftar också till att skydda det delikat ömtåliga vatten- och växtlivet längs strandlinjen. Därför är strandskyddet en viktig princip att bevara, både för kommande generationer men också för att garantera att livet i sjöar och vattendrag förblir utan påverkan. Det är väldigt förvånande hur många politiker som är beredda att tumma på dessa regler.
Exploaterade stränder kommer att förbli ett faktum en mycket lång tid framöver.

Ett annat annalkande problem är att allt större del av jordbruksmark, åkrar och ängar avstyckas och görs om till bostadsmark. Inte sällan är det bördig mark som har tagit flera decennier eller till och med århundraden att arbeta fram. Enligt jordbruksverket har arealen exploaterad jordbruksmark ökat markant under de senaste åren. Siffror visar att exploateringen har tredubblades mellan åren 1999 och 2005. Cirka 75 procent av den jordbruksmark som bebyggts har använts till småhusbyggande. Må hända kan man i första anblicken tycka att problemet inte är fullt så alarmerande, men man måste se företeelsen i det långsiktiga perspektivet, ty ett byggt hus kommer att ockupera marken för en lång tid framöver. Faktum är att det råder brist på jordbruksmark idag, och allt pekar på att efterfrågan på odlingsareal kommer att öka kraftigt de närmaste decennierna. Befolkningstillväxt i världen och efterfrågan på biobränslen kommer att ställa stora krav på odlingsareal. Skall vi därtill ställa om vår livsmedelsproduktion till att producera mer ekologiskt och närodlat kommer behovet av fler smååkrar och jordbruksareal ytterligare att öka.

Odlingslandskapet innehåller också en stor del av vår flora och fauna; då främst i slåtter- och betesmarker men även i åker- och vägrenar, åkerholmar och våtmarker. En ohämmad exploatering kan leda till oåterkalleliga följder för djur och växtlivet. Vi måste slå vakt om den biologiska mångfalden.

Det är samtidigt positivt att landsbygden utvecklas, att folk väljer att bosätta sig på glesbygden och bidra till en levande landsbygd. Detta i sig behöver inte stå i motsättning med naturintressen, exploatering kan och måste ske på ett hållbart sätt. De områden som är känsliga och innehåller unika biologiska förhållanden är förhållandevis få. I våra omgivningar motsvarar det cirka en sjundedel (14 procent) av arealen inklusive sjöar. Det är dessa områden som vi måste slå vakt och vara rädda om, annars gör vi de kommande generationerna - våra barn - en otjänst. Vår generation har upplevt känslan av orörd och vacker natur, frågan är om kommande generationer kommer att uppleva samma sak. Den frågan bör vi politiker ställa oss. Det är vi som stakar ut vägen.

”Jorden är ej skapad av människohänder. Men människohänder har slagit under sig jorden. Och dock låter jorden sig ej ägas. Om den missbrukas, lider den och upphör att ge. Vi måste förvärva och återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att bortarbeta den.”
Elin Wägner, Fred med jorden (1940).

Vad kostar humanitet?

På SVT brännpunkt, uppmärksammar flera organisationer de papperslösa flyktingarnas situation när det gäller att få tillgång (snarare bristen på tillgång) till vård i Sverige. Till papperslösa flyktingar räknas personer som saknar arbets- och/eller uppehållstillstånd i det landet de vistas. De gömda eller papperslösa människor som vistas i Sverige borde få tillgång till vård på samma villkor som övriga invånare, oavsett deras situation i samhället; det är, eller borde vara, en grundläggande mänsklig rättighet. Idag har människorna i den situationen enbart rätt till akutvård och ingenting annat, vilket är precis som det skrivs i artikeln: ovärdigt ett solidariskt och demokratiskt samhälle. Den kritik som lyfts fram i debattartikeln skall naturligtvis även den förra regeringen ta åt sig; varför man inte agerat tidigare vet jag inte: okunskap eller ovilja, båda är lika oroande. Det oroar mig – Nej, det är tragiskt - att regeringen så tydligt slingrar sig när det gäller villkoren i det nya underlaget till lagförändringarna; kritiken har dock inte uteblivit. Och som det ser ut nu så kommer de papperslösa flyktingarna återigen undantas från lagförslaget. Andemeningen tycks vara: Vägrar man åka hem så har man sig själv att skylla.


Om ett avslagsbeslut har meddelats följer av överenskommelsen att vård ska erbjudas till dess att beslutet om avvisning eller utvisning har verkställts. Detta gäller dock inte vuxna som håller sig undan verkställighet av ett utvisnings- eller avvisningsbeslut.
Proposition 2007/08:105 s 16.

Precis samma horribla villkor gäller också för de asylsökande (vuxna individer) som fått utvisningsbeslut men där utvisningen inte kan verkställas. Till exempel kan detta uppstå när situationen i landet inte medger en utvisning; vilket i sig kan tyckas vara märkligt, för det borde, i sig, legitimera ett uppehållstillstånd, men så är inte fallet. I realiteten hamnar dessa människor mellan stolarna. För i teorin är dessa människor redan utvisade, men i realiteten så kan denna limbo, detta vakuum, pågå under flera år om det vill sig illa. De mister rätten till sjukvård, rätten till arbete, möjlighet för utbildning och rätten till andra samhällstjänster som vi tar för självklara. I det tillståndet medges inte heller några anspråk på ersättning enligt socialbidragsnormen. Då ansvaret inte ligger på någon tydlig instans (förutom hos polismyndigheten) så hamnar kostnaden och ansvaret, under tiden de vistas i landet, till viss del på kommunerna. De flesta är berättigade en ersättning på 40 kronor om dagen(!) och ersättning för boendekostnad, vilket är långt under fattigdomsgränsen.

Detta är visserligen inget nytt och massor av frivilligorganisationer (t.ex. Röda korset, FARR, Amnesty, Caritas, Sveriges kristna råd etc.) har försökt att lyfta frågan utan att få något större medial eller politisk respons. Vi har ett moraliskt ansvar att se till att flyktingpolitiken är human och ger akt på de mänskliga rättigheterna, detta oavsett om vi har en ’restriktiv’ eller ’flyktingvänlig’ asylpolitik.

Jag måste säga som Johanna Nylander: det är väl rätt att blunda för mänskliga rättigheter, om man tror att det kommer kosta att upprätthålla dem.


Jag återkommer vid tillfälle med ett inlägg om problemet med de nya migrationsdomstolarna vilka ha visat sig vara nästan värre och mer godtyckligare än den bespottade, numera avreglerade, Utlänningsnämnden.


Andra som har skrivit om detta: Svensson och Charlotte.

Återkomsten

Är nu tillbaks från en välbehövlig semester, därav min veckolånga frånvaro på bloggen. Döm om min förvåning. Jag hade väntat mig ljuvlig fågelsång och känslan av vårvindar i håret, men möts istället av snöflingor stora som dasslock och karga tundravindar. Nåja, jag skall inte misströsta, allt har ju, som bekant, sin tid. Däremot så förundras jag över hur mycket det händer i världen på endast en vecka. Så mycket nytt att sätta sig in i, så mycket att prata om. Som sagt: Nya tag!

Vart är vi på väg?

Jag tvivlar skarp på att tvång som metod någonsin har varit eller är en effektiv metod för förändring. Detta gäller speciellt inom skolans domäner. Jag kan inte annat än tycka att folkpartiets utspel om att tvinga invandrarflickor delta i simning eller sexualundervisningen är annat än stolligt. Rent av korkat; pardon my french. Vad blir konsekvensen? Risken finns ju att vi får se en massiv flykt från kommunal skola till mer inbjudande friskolor med religiösa förtecken. Om folkpartiet har kalkylerat med detta så är det mer än skrämmande. Steg för steg polariseras vårt samhälle. Sten för sten bygger man murar och drar upp taggtråd längst gränserna. Mångfalden blir till enfald. Jag kan tyvärr inte applådera folkpartiets förslag, måhända är jag naiv och godtrogen.


Updatering 11:20

"Dialog, en ständig dialog, mellan föräldrar och skola lyder lösningen enligt henne. Men kvar finns den svåra nöten att lösa, med en fungerande integrationspolitik, säger Eva-Lis Preisz."

USA: hönan eller ägget

När jag läste detta så blev jag helt matt. Om nu uppgifterna stämmer så är det inte så förvånande att USA hatet tilltar i omfattning. Mer cyniskt blir det när USA nu försöker stifta fred i konflikten. Jag blir oerhört nyfiken hur de ledande tankesmedjorna och de närmaste rådgivarna till presidenten resonerar. Personligen tror jag själva grundvalen för USA:s agerande (inom utrikespolitiken) baseras på ett slags hemmasnickrad utilitarism. Att bygga sin utrikespolitik på utilitaristisk grund innebär många fallgropar. Jag skall försöka utveckla den tanken i ett senare inlägg.

Skolpolitiska tankar

Jag lovade återkomma med ett inlägg om några skolpolitiska riktlinjer utifrån de tankar jag fick från Vygotskij och den kulturhistoriska teorin. Jag skall kortfattat sammanfatta några punkter. Idéerna bör väl uppfattas som ”work-in-progress”, och jag hoppas på att jag inte sparkar in alltför många öppna dörrar. Man skulle kunna fördjupa sig ytterligare i varenda punkt men jag skall hålla mig kort.



Pedagogisk handledning
Alla lärare bör få tillgång till en pedagogisk- handledare. Resursen bör antingen vara skol- eller kommungemensam. Det är ingen tvekan om att många lärare känner behovet av stöd eller vill utvecklas i sin pedagogiska roll. Handledaren kan bidra med konkreta tips, fallbeskrivningar, vidareutveckling, pedagogiska idéer eller vara en samtalspartner.
Den pedagogiska atmosfären måste hållas levande; där faller även ett stort ansvar på skolledningen.

Skolmiljön
Begreppet ’skolmiljö’ rymmer flera aspekter. Vi börjar med den ”rumsliga” aspekten. Då lärandet i allra högsta grad handlar om interaktion med den yttre miljön, måste resurser och tydliga satsningar till för att skapa en trivsam och kreativ skolmiljö. Omgivningarna bör underlätta samarbete, inbjuda till samtal, och samspel (interaktion) samt stimulera kreativiteten. Detta kostar pengar och tar tid, därför måste politiker göra riktade satsningar.

En annan aspekt som politiker kan påverka är tillsättandet av resurser och riktlinjer för hur man jobbar med elever när det gäller ’relationer’ i övrigt. Resurser måste till för t.ex. elevvårdspedagoger och kuratorer. Det är viktigt med tydliga riktlinjer när det gäller mobbing och konflikter. Det är också viktigt att kontaktytor mellan elever, föräldrar, lärare, skolledning, barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och socialtjänsten fungerar. Erfarenheten säger att detta fungerar detta väldigt olika på olika skolor.


Elev- och föräldrastyrelser
Som ett led i demokratisering av skolan men också för att öka känslan gemenskap och sammanhållning borde man permanenta de försök med lokala skolstyrelser runt om i landet.
Modellen blir en mötesplats, eller ett kommunicerande kärl om man så vill, som engagerar både elever och föräldrar och skapar känslan av delaktighet. Kanske skulle en viss (=symbolisk) ekonomisk kompensation vara på plats för att göra uppdraget lite mer attraktivt; i princip så tycker jag att detta borde vara ett ideellt uppdrag, men skall man vara realistisk så inser man snart att den ideella samhällsengagemangen lider av en nedåtgående trend.

Pedagogisk helhetssyn
Jag tycker att hela skolperioden bör betraktas som en ’pedagogisk helhet’. Idag råder det klara motsättningar (vi och dem tänkande) när det gäller för- och grundskolelärare kontra gymnasielärare. Barnets kognitiva (=tankemässiga) processer är som känsligast och utvecklas som mest i de lägre åldrarna. Därför är den pedagogiska processen som allra viktigast under de första åren i skolan men också i förskolan. Gymnasielärarnas högre lön kan delvis förklaras med behovet av fler ämnespoäng som innebär ökade studier och därmed mer studielån. Detta går att kompensera för; efter 4-5 år kan lönerna åter harmoniseras. Jag tycker att lärarutbildningarna bör fördjupa den pedagogiken delen för lärare som skall jobba inom för- och grundskolan. Idag är det endast 51 procent av personalen som har en pedagogisk högskoleutbildning i förskolan. Därmed tycker att det är viktigt att nöta ut gränserna mellan pedagogerna. Detta är en av anledningarna varför jag reagerade så kraftigt efter LR:s senaste utspel.


Pedagogisk mångfald
Vi bör slå vakt om den pedagogiska mångfalden samtidigt som det är viktigt att verksamheten bedrivs på ett riktigt sätt. Det finns inte enbart en pedagogisk sanning. Oavsett om man bygger sin pedagogik på Vygotskij, Dewey, Waldorf, Montessori, Witting eller någon annan pedagogisk teori så måste det finnas utrymme för detta. Däremot är jag övertygad om att man inte bör blanda (tydligt inkompatibla) metoder på en och samma skola. Man bör nog ha en tydlig (uttalad) och förankrad pedagogisk inriktning. Detta underlättar den pedagogiska processen men skapar också en känsla av konsekvens hos eleverna. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för god pedagogik, politikernas uppgift är inte att peka med hela handen hur läraryrket skall bedrivas (läs: Björklund).

Alternativ till betyg
Detta har jag redan skrivit om i ett annat inlägg.

Skolledning
En bra och välfungerande skolledning är väldigt viktigt, skolledningen avgör hur hela organisationer (=skolan) fungerar. Det är viktigt med återkoppling och att skolledningen - men också politiker - är lyhörda. En skolledning måste aktivt stötta den pedagogiska utvecklingen. Min erfarenhet säger att på många skolor har skolledningen reduceras till en ekonomisk ledningsgrupp, inte sällan synnerligen oengagerad i verksamheten. Där har vi politiker ett stort ansvar. Det är av högsta vikt att man inrättar en pedagogisk kunnig verksamhets- eller skolutvecklare med tydligt mandat. Politiker måste även här tillsätta resurser och sätta upp tydliga mål. På statlig nivå finns det idag en myndighet för skolutveckling, som jobbar aktivt med skolutvecklingsfrågor. Allting tyder på att regeringen vill lägga ner denna myndighet, vilket vore mycket olyckligt.



Vad kostar kalaset då? Jag har några nyckeltal som jag har utgått ifrån, men det är alltid lite vanskligt då slutsatserna blir väldigt förenklade och generella. Men jag har gjort ett försök att greppa storleksordningen. Att höja den befintliga lärartätheten från 0.08 lärare per elev till 0.09 lärare per elev (9 lärare på 100 elever) skulle innebära att man måste extraanställa cirka 15000 lärare. Kostnadsmässigt innebär detta i runda slängar 7.5 Miljarder kronor årligen. När det gäller att anställda pedagogiska handledare, skolutvecklare, kuratorer och elevvårdspedagoger så gissar jag att det kommer att krävas runt 3000 anställda. Detta innebär en årlig kostnad på 1.5 Miljarder kronor. Vad upprustning eller renoveringen av skolmiljön skulle kunna kosta är väldigt svårt att säga, jag gissar att det krävs en investering på mellan 3 och 19 miljarder kronor. Att lyfta kompetensen för lärarna kostar en hel del pengar och tar mycket tid i anspråk. När regeringen införde lärarlyftet så valde de att inte satsa på förskolelärare, vilket jag tycker är mycket olyckligt. Detta har regeringen fått kritik för. Lärarlyftet bör utökas och få mer resurser. Kostnaden för att inkludera förskolelärarna i lärarlyftet kommer att ligga mellan 1.5 och 3 miljarder. Sen tillkommer naturligtvis kostnader för kommuner när det gäller Elev- och föräldrastyrelser m.m.

Den årliga kostnaden för skolan ökar således med nio miljarder kronor. Det innebär en kostnadsökning på cirka 6-7 procent. Upprustningen av skolmiljön är en engångssatsning som skulle bära sina kostnader i en förlängning. Det är inte gratis, men jag är övertygad om att det är en satsning som skulle ha välkomnats av föräldrar, elever och lärare; men även samhället i övrigt.

(OBS! Bilden är ironisk, för er som inte trodde det)

Människan är altruistisk?

Är människan egoistisk och nyttomaximerande eller uppoffrande och samarbetsvillig? Att sätta dessa begrepp i motsattsförhållande är kanske att förenkla det lite. Men Svenska och Amerikanska forskare har återigen bevisat att människan i grund och botten inte är självisk. I studien har bland annat tvillingpar använts för att kunna utröna om det finns vissa genetiska samband. Dessa rön strider mot klassiska nationalekonomiska teorier, som menar att människan är egoistisk och nyttomaximerande. Så nu finns det inte mycket övers för Richard Dawkings själviska gen. Detta synsätt på människan härstammar från 1600-tals filosofen Thomas Hobbes som menade att människan är grym, maktlysten och egoistisk varelse, en slav under sina lidelser. Denna tanke har levt vidare inom den nationalekonomiska sfären men också förts vidare av evolutionsbiologer som Konrad Lorentz men delvis också av etnologen Richard Dawkings. Mycket av dagens forskning pekar åt ett håll: människan är med all sannolikhet i grunden altruistisk. Jag tycker att det är en sympatisk tanke som kommer att ha bäring på hur ekonomiska och samhällsvetenskapliga teorier utvecklas i framtiden.

När vi ändå är inne på ämnet så vill jag passa på att tipsa om Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari”. Boken är en expose över människans utveckling, ursprung och natur; mycket läsvärd och tankeväckande.