Överdriftsdagen till ära

Den 23 september tog världens resurser slut; det innebär förenklat att vi förbrukar fler resurser än det produceras under ett år. Dagen när detta inträffar kallas för ”Earth overshoot day” eller överdriftsdagen. Följaktligen lever vi på lånade tillgångar – och har, enligt organisationen ”global footprint network”, gjort så sedan 1987.
Det är idag en gammal sanning att det krävs flera jordklot om alla människor förbrukade lika mycket resurser som västvärlden: utvecklingen är ohållbar. Vårt ekologiska fotavtryck har aldrig varit större.

Man kan jämföra den Hållbara Utvecklingen med en roddbåt: det krävs två åror för att ro framåt: ena åran symboliserar teknologin och den andra åran symboliserar livsstilen. Båda behövs för att komma framåt. Tyvärr tycks tendenserna mångt och mycket peka mot att politiker försöker rå med den ena åran – teknologin – och snurrar således runt utan att komma framåt.
Georg Henrik von Wright (1993) skrev:

”Vetenskapen utgör grundvalen för människans teknologiska behärskande av naturen. Inom ramen för ett industrialiserat produktionssätt har detta herravälde kommit att befrämja ekonomisk tillväxt och högre levnadsstandard. Alliansen mellan vetenskap, teknik och industri kan kallas ett teknosystem.”

Teknologin är intimt förknippad och sammanflätad med samhället och välfärden – med alla rätta – men man glömmer eller har beröringsskräck för livsstilsfrågor och blundar ofta för teknologins baksidor. Teknosystemet i sig påverkas av vår livsstil (och viceversa); konsumerar du inte så snurrar inte de ekonomiska hjulen. Det är dock inte konsumtionen i sig som är förödande – utan överkonsumtionen: den allt snabbare accelerationen från råvara till avfall. Problemet uppstår ju egentligen först när politiker (eller att detta görs med politikers goda minne) eldar på konsumtionen för att kunna offra till teknosystemets altare.

Vi lämnar efter oss ett sargat ekosystem och massvis med utslagna människor; till vilken nytta? Det finns tydliga kopplingar att en kraftigt ökad materiella standard inte ökar vår lycka/tillfredställelse/välbefinnande efter en viss ’grundnivå (Västvärlden har legat stilla sedan 70-talet enligt mätningarna). Vi bör också komma ihåg att det är de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de fattigaste länderna bör rimligtvis få samma möjlighet till välfärd som vi i västvärlden åtnjuter. Det kommer betyda att västvärlden måste sänka sin standard för att kunna balansera upp ekvationen.

Det andra problemet ligger i att många hoppas på att ”bygga bort” klimat- och miljöproblemen med hjälp av teknologin. Den modernistiska framstegstanken lever i allra högsta grad. Att prata om förändrade konsumtionsmönster, kortare arbetstid eller andra konsumtionsnedkylande mekanismer anses fortfarande som tabu i många kretsar. Då är det lättare att luta sig mot teknikoptimismen. En annan faktor som gör det farligt att alltför mycket luta sig mot tekniken är den såkallade ”re-bound-” eller ”rekyleffekten”; vilket i korthet innebär att miljö- och/eller klimatvinsterna äts upp av ett förändrat beteendemönster.

De ekologiskt orienterade ekonomerna menar att vi måste sträva efter Nerväxt istället för Tillväxt - som konferensen ”Economic Degrowth for Sustainability and Equity” fastslog tidigare i år. Omställningen till ett hållbart samhälle kan också innebära att konsumtionsmönster måste ändras: en glidning från produktkonsumtion till tjänstekonsumtion. Kanske kan en skatteväxling med sänkt inkomstskatt och höjda skatter på produkter vara en dellösning?



Förändrade konsumtionsmönster och bättre teknologi tar oss endast en bit på vägen. Vi kommer nog också få reformera de ekonomiska teorierna. Det finns många forskningsinstitut som forskar om hållbar utveckling och ekologisk ekonomi. Bland annat Nef (New Economic Foundation) och Beijerinstitutet för att nämna några. Ett antal ekonomer och forskare från Nef har nyligen släppt rapporten ”Green New Deal” (GND) där de skriver att världen är tvungen till en kraftfull mobilisering för att kunna möta de pågående och framtida problemen. Begreppet ”New Deal” myntades av presidenten Franklin D. Roosevelt på 30-talet och innebar en sällan skådad mobilisering för att kunna komma tillrätta med den ekonomiska krisen. Kriget mot terrorismen borde vara kriget mot miljöförstöring, fattigdom, svält, sjukdomar och klimatförändringar.

Vi står enligt rapportförfattarna inför en trippel sammanstörtning (’triple crunch’) bestående av finanskrisen, accelererande klimatförändringar och skenande energipriser. Detta kommer att ställa stora krav på politiker och världens makthavare. Vi kommer alla att bli påverkade – frågan är hur mycket som kan göras för att landningen skall bli så mjuk som möjligt. Hur tacklar vi arbetslösheten, skenande mat och energipriser, en oreglerad marknad, bristen på råvaror, klimatförändringar, peak-oil, svält, sjukdomar och det ökade antalet naturkatastrofer?

Frågan är komplex. Och tydligt är att det kommer att krävas multilaterala avtal och gränsöverskridande samarbete mellan länderna. Det måste till massiva satsningar på grön energi och grön teknologi, grön arbetskraft, regleringar och reformer inom finanssektorn, överföringar av kunskap och teknologi till utvecklingsländerna, förändrad skattepolitik, utsläppskvoter, energieffektiviseringar, ökad tjänstekonsumtionen och minskad produktkonsumtion, alternativa ekonomiska lösningar, hårdare och transnationella miljölagar, satsningar på biologisk mångfald och skydd av djur och natur, fattigdomsbekämpning, skydd av jordbruksmark – ja, listan kan göras mycket lång.

Samtidigt satsas det enorma pengar på krig, vapenindustrin, militären och på ’förebyggande’ terroristbekämpning. Enligt flera bedömare krävs det knappt 10 procent av världens totala militära årsbudget för att komma lång i arbetet med klimatförändringarna. Teknosystemet hänger tätt ihop med det militärindustriella komplexet; och kommer således också vara en gordisk knut för politiker och makthavare att lösa. Krig måste till för att hjulen skall snurra.

Professor Stephen Hawkings skrev:
‘The West should have a war on global warming rather than a war on terror.’

Den 23 september tog världens resurser slut för 2008 - frågan är när resurserna tar slut nästa år.

Do I look like I sell drugs

Värdelära

"En avundsvärd dåre! Den som en sten
är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går. "

"Dvärgen, Per Lagerkvist, 1947"

Hacka ekonomin

Världen ekonomier skälver; ännu en bubbla har sett dagens ljus trots all ackumulerad erfarenhet och samlad kunskap – eller just på grund av detta. Makroekonomi kan ibland upplevas som en dålig väderprognos: trubbig och inexakt. Kanske är det ’oundvikliga’ inbyggt i systemet – en sågtandad kurva; ett ruttet ekosystem: Summan av dålig politik, girighet, kortsiktigt tänkande, bristen på samhällsansvar, egoism och flockbeteende. Fördomens egenskap är att den inte är passiv, den påverkar händelseförlopp, påstår finansmannen George Soros. Systemet är performativ – den formas utifrån sina aktörers förväntningar och fördomar. Det är just nu lätt att peka på många orimligheter i det ekonomiska ekosystemet – många förståsigpåare kommer att mässa ”vad var det vi sa” med låsta positioner som följd. Debatten kommer återigen att handla om balansen mellan stat och näringsliv, offentligt kontra privat, kontroll kontra fria tyglar – med status quo som följd.

Problemet är nog att det inte är så enkelt – vi är alla deltagare, aktörer, påverkare, agenter: systemet är komplext och Mills osynliga hand består egentligen av miljarder små händer – vissa naturligtvis större än andra. Frågan är om vi måste tänka om – bygga säkrare system – redundanta lösningar; släppa tanken på en dikotomi mellan offentlig och privat. Lossa greppet om tanken på en ond kapitalism och försöka bygga alternativa ekonomier, reformera och tänka nytt. Vägen dit kanske går via allmänintressebolag, gemenskapsföretagande, kooperativ, frivilligorganisationer, alternativa banker, sociala företag, allmännyttiga företag, ekonomiska föreningar, eller lokala och glokala ekonomiska initiativ. Låt oss hacka ekonomin.

Framtiden är öppen.

Läs mer om detta här och här.

(Klippet är från filmen Fight Club)

Ekologisk fotavtryck vs. Välbefinnande

Fundera lite på grafen nedanför: Ekologisk fotavtryck i förhållande till välbefinnandet i Europa (detta förhållande är säkert jämförbart med resten av 'västvärlden' också). Stämmer den mån tro? Grafen lånade jag från en rapport skriven av Green New Deal Group (GND-Group). Jag kommer att återkomma både när det gäller Green New Deal och denna graf .

Uppsnappat...

Descartes sat in a bar. The bartender asked if he wanted another beer. "-I think not", Descartes replied and dissapeared in the open air....

EU-Debatt

Ikväll hade vi debatt om EU-utträdeskravet här i Borås. Att slopa utträdeskravet eller att inte slopa – det är frågan. Mats Pertoft stod för Nej till utträdeskravet och Ja-sidan representerades av Max Andersson. Debatten var mycket lyckad och genomsyrades både av humor och höll en god ton. Även om de mer pragmatiska sakfrågorna inte fick det utrymme som jag önskade så är jag mycket nöjd över debatten i sin helhet. Att jag har bestämt mig är väl ingen större hemlighet --- frågar är om du har bestämt dig? Här kommer några bilder av politiker in-action! :)

Kombatanterna Mats Pertoft och Max Andersson.


Debatten är i full gång.

Efterdiskussionen i Deweys anda.

Agnes, Tom, Bo-Lennart, Thomas och Johan syns i bilden.

Lyssna noga på Vicki the Robot

Panspectrocism

Cogito ergo sum...

….yppade René Descartes och världen den skälvde. Alltså, ”Jag tänker alltså finns jag”; denna fras reducerade människan till en ö ­- en självgående och fristående automat som reagerar på yttre stimuli -- en kugge. Filosofen Martin Heidegger nöjde sig inte med denna beteckning och myntade därmed parafrasen ”Jag bryr mig, alltså finns jag”. Inte helt tokigt -- men frasen ”Vi bryr oss, alltså finns vi” (Curamus ergo sumus) skulle kanske kunna vara en förbättring som tveklöst skulle falla Heidegger på läppen. Eller varför inte ”Vi känner, alltså finns vi” eller varför inte ”Vi tillbliver alltså finns vi” om man skall tro på Gilles Deleuze…

Ingen människa är en ö, sig självt tillräcklig, varje människa är en del av världen, en del av det stora hela”. (John Donne)

De bidde en tummetott

För att kunna minska våra utsläpp av koldioxid måste en stor del av transporterna flyttas till spårbundna alternativ – oavsett om det handlar om tåg, spårtaxi, trådbussar eller spårvagn.
De spårbundna transportmetoderna är de mest energieffektiva (läs: miljö- och klimatvänliga) (och bekväma) sätten att transportera varor och/eller människor. Naturligtvis dras tekniken med en viss oflexibilitet – men det finns kombinationslösningar som råder bot på detta.

För att tåget på allvar skall kunna ta upp konkurrensen med flyget och lastbilstransporterna måste det till stora infrastruktursatsningar. Järnvägskapaciteten har idag nått bristningsgränsen - SJ-Chefen Jan Forsberg flaggar för att kostnaden för att rusta upp järnvägen ligger på runt 50 miljarder kronor. Enligt vissa bedömare ligger Sverige 20 år efter Europa när det gäller satsningar på tåg. Banverket har begärt pengar till investeringsprojekt för över 250 miljarder kronor. Planeringsramen för nya projekt ar dock något under 110 miljarder kronor. Vi har en enorm underkapacitet både när det gäller gods- och persontransport.

Samtidigt som allt fler företag och människor vill ta tåget för att kunna effektivare möta klimathoten annonserar regeringen att de skall satsa 10 miljarder – fördelat på två år och fördelat på både väg och järnväg – i sin budgetproposition. 10 miljarder som ban- och vägverket får samsas om. Det är en katastrof. Det räcker inte ens till underhållet. Regeringen kallat detta för ”framtidsinriktad politik” – jag menar att Sverige har precis sackat tre steg efter resten av Europa.

Plan B

Miljödebattören och grundaren av både Worldwatch Institute och Earth Policy Institute, Lester R. Brown, släppte relativt nyligen boken ”Plan B 3.0: Mobilizing to Save Civilization” som nu finns översatt till Svenska. (Det lite roliga är att boken på Svenska heter ”Plan B 3.0 – Uppdrag: rädda jorden”; jag vet inte om ni tänkte på det men ena titeln har en mer antropocentrisk innebörd).
Kanske kan det för många tyckas att Lester egentligen inte kommer med något nytt: satsningar på biologisk mångfald, skydd av jordbruksmark, utbildning, socioekonomiska satsningar, minskade utsläpp, global koldioxidskatt, hållbara städer, behovet av nya ekonomiska teorier etc. Insikterna finns redan – men däremot saknas det fortfarande handlingskraft. Det som kan vara av intresse för många politiker och makthavare, är att den ekonomiska notan som Lester presenterar – knappt är tio procent av världens totala militära årsbudget: nämligen 190 miljarder dollar(!) per år. Däremot kommer den notan ständigt höjas i takt med att miljö- och klimatarbetet går på tomgång. Rationellt att sitta still i båten? Knappast...
Boken finns att ladda hem gratis.

[Updatering: ett misstag har begåtts! Boken som jag länkade till är det föregående boken (Plan 2.0), den nya boken kommer att läggas upp på nätet först i december! Tack Lars Almström för påpekandet!]

Jag passar på att puffa för dagens debattartikel i DN (DN, Anders Wallner, Christian Valtersson).

Medlemsomröstningen närmar sig

Idag är det 27 dagar kvar tills Miljöpartiets medlemsomröstning i EU-utträdesfrågan avgörs; oavsett vad utgången blir så kommer vår reella politik vara densamma – skillnaden kommer att bestå i hur vi uppfattas och hur vi bemöts på den politiska arenan: men hänsyn eller skepsis. Jag tycker att alla dessa påståenden att detta [utträdesfrågan] enbart skulle handla om en anpassning till socialdemokraterna är väldigt märklig (icke-argument) och är minst sagt konspiratorisk. Snarare tror jag att det har gradvis skett (eller sker) en attitydförändring – från att EU i sig självt är negativt, till att EU kan tjäna som en viktig plattform – samtidigt som de gröna bibehåller en kritisk och offensiv linje. Från att upplösa - till att reformera.

Många goda idéer och argument har kommit fram i förvalskampanjen och jag tänker hänvisa till några av inläggen:

Karl Palmås, Jimmy Sand, Christian Valtersson, Anders Wallner, Thomas Svensson, Tomas Eriksson, Karin Strandås, Tony Johansson, Thomas Helgeson och Hanna Werner. Mitt inlägg i debatten hittar du här och här.

Tyvärr går det inte att länka till inläggen hos motståndarsidan (tyvärr saknas också kommentarsfunktionen) men där har bland annat Johan Hellström och Max Andersson skrivit.


Den 17 september kl. 18.00 hålls det en debatt här i Borås mellan Max Andersson och Mats Pertoft.

Polis i huvudet

Jag skulle vilja puffa för etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel om övervakningssamhället och hur den påverkar oss som människor. Lite mer ved på FRA-elden för alla som söker bra argumentation. Kolla också Christopher Kullenbergs inlägg.

[Uppdatering, 3 Sept]


Ni som har följt bloggen vet att under den gångna helgen anordnades det ett ”mänskligt Internet” i Göteborg med syftet att undersöka alternativa (manuella, analoga) metoder att skicka information (brev, vykort, etc) anonymt och på ett ickespårbart sätt ett i övervakningssamhälle. Experimentet gick överförväntan bra – dock fanns det några frågetecken som är alarmerande. Läs mer om detta på Christophers blogg.
(Jag hoppas att jag kommer att hinna skriva mina egna reflektioner om experimentet inom kort)

Check out debattinlägget på DN som handlar om FRA-lagen;

Tingens kraft

En solig lördag morgon, den 26 juli 2008, upptäckte vi - under vårt strandbesök i Helsingborg - ett antal föremål som man inte förväntar sig att hitta på en strand: en sliten sula, en trasig juiceförpackning, en röd plastlåda, en aluminiumburk, en träplanka och ett par andra likartade föremål.

Vid första anblicken alternerade känslan mellan förargelse och fascination: å ena sidan föremål av intresse och å andra sidan vanprydande skräp; å ena sidan ett misslyckande (vållad av mänskligt slarv och lättja parat med samhällets bristande förmåga att rengöra stränderna) å andra sidan pockar föremålen på ens nyfikenhet, intresse och uppmärksamhet: de är vitala och levande av sig självt - de utstrålar en kraft, värdighet; de sporrar fram det poetiska eller ger själ åt ens rädsla. Ena stunden skräp -- nästa stund berättande föremål.

Avfall, skräp, sopor, skrot, krafs, krams, bråte, avskrap, strunt: materiella ting utan dess kraft.

Varför inte försöka se på föremålen individuellt – i samspel med varandra, omgivningen, det förflutna, framtiden och betraktaren. Vad har de för historia, hur har de kommit hit, hur påverkar de mig, vad har de för egenskaper, vad kommer att hända med dem, vad har de för färg/form, hur gestaltas de tillsammans? Plötsligt öppnar sig tingen - de framträder mer intensiva och intressanta som föremål – de agerar, de besjälas och de påverkar: de får en mening.

Detta är en tankelek. I det här fallet handlar det om ’skräp’ som uppfattas som någonting fult, negativt och störande; men kan denna tanke också ha bäring på hur vi uppfattar världen, materiella ting och föremål i stort? Om vi kan vända vårt sätt att uppfatta ’skräpet’ - borde vi kunna vända på vårt sätt att se andra ting i vår omgivning. På vilket sätt kan man känna en sten?

Frågan är om vi är tvungna att ’återladda’ våra föremål för att vi skall undvika ett accelererande konsumtionsförlopp (tillverkar-köper-slänger) där föremålen ’avladdas’ på grund av den inflation som allt ymnigare konsumtion alstrar? Börja med materiella ting och arbeta uppåt i komplexitet...

Laga, vårda, bygga om --- och tycka om.

”Its political potential resides in its ability to induce a greater sense of interconnectedness between humanity and nonhumanity. A significant shift here might mobilize the vill to move consumption practices in a more ecologically sustainable direction.”
(Jane Bennett, “The Force of Things: Steps to an Ecology of Matter”)

Jane Bennett,Grön materialism,Thing-Power,Henry David Thoreau,Ralph Waldo Emerson,Gilles Deleuze,John Buell,Tom DeLuca,Henri Bergson
,Naess