Capitalism 3.0

Journalisten och affärsmannen Peter Barnes gav för två år sedan ut boken ”Capitalism 3.0 - A Guide to Reclaiming the Commons” där han förfäktar idén om att vi måste ”återta” våra allmänningar i form av ekosystem, kultur, samhälle och naturresurser. Barnes söker efter kreativa och konkreta metoder för att prissätta det som idag (ut)nyttjas ”gratis” (eller till ringa kostnad) av företagen – och till syvende och sist av oss konsumenter. Boken problematiserar de växande ekonomiska klyftorna och det faktum att de parter som saknar egen talan – ekosystemen, djur och de framtida generationerna - inte tas hänsyn till i dagsläget. Våra gemensamma tillgångar är våra allas födslorätter enligt Barnes.

Barnes gör i boken en kort idéhistorisk expose över den (Amerikanska) ekonomisk-filosofiska utvecklingen, och redogör för tesen att kapitalismen har genomgått två generella faser. I den första fasen kunde man skönja tendenserna till en knapphetsekonomi där den ekonomiska filosofin gick ut på att hushålla med resurser som ansågs som ändliga – befolkningen (i en Amerikansk kontext) var ”relativt” fattigt. Den andra fasen handlar om övergången till en ymnighetsekonomi som kan sägas ha löpt amok. Tillgången är långt mycket rikligare än efterfrågan, vilket gör att efterfrågan ständigt måste stimuleras med olika åtgärder: Med sargad miljö, skenande klimat och utslagna människor som följd. Den gröna civilisationskritiken känns genomgående väldigt bekant.

För att göra en liten utvikning så tycker jag att det intressanta är att Barnes använder sig av datorterminologi: Kapitalism 3.0 Kan sägas vara den tredje vägen; En uppgraderad version av det rådande ekonomiska systemet. Antigen gör han det för att vara pedagogisk – och för att poängtera att vi inte skall omkullkasta hela det ekonomiska systemet snarare bygga vid sidan av, komplettera, uppgradera, koppla på add-ons och plug-ins: att ändra de kapitalistiska algoritmerna. Det intressanta är att det finns filosofiska strömmingar som menar att samhället inte bör ses som en motor (motortänk) där den snarare bör ses som oerhört många parallellt arbetande datorer/program/algoritmer (datortänk). Och samhällsförändringar inte bör ses som att man bör kasta sten i maskineriet/kuggarna (ex. via protester) utan att man snarare bör ”hacka” lösningar som man ”kör/exekverar” vid sidan av: precis som Barnes ber oss göra.

“Capitalism – no longer a closed, motor-like machine that circulates capital and desire – is seen as an open structure, subject to rearrangement.” (p 79) [..] the aim is not to dismantle or disrupt social processes, but to modify them in a very tangible manner. (p 82)”
Karl Palmås och Otto von Busch, Abstract Hactivism, 2006

“Capitalism is the almighty operating system of our lives […] But who is in charge of this operating system? Who wrote it? Who maintains it? Who protects it from viruses? Who reboots it when it crashes? So here’s the big question: can we the people – civil society – take charge? Can we rewrite the capitalist code? [...] In other words, can we turn capitalism into an open source design project and make it more sustainable and responsible to our and future generation’s [sic] needs”
38 Adbusters Magazine, September/October 2006 issue.


Den grundläggande tesen i boken – att internalisera kostnaderna - är fundamental inom miljöekonomin: det vill säga att de ekonomiska aktörerna (ex. företag) måste internalisera de kostnaderna som idag benämns som externaliteter (eller rättare sagt negativa externa effekter). T.ex. att företag måste ta hänsyn (betala kostnaden) för de negativa effekterna av t.ex. utsläpp eller nedsmutsning. Svårare är det dock att komma överens om ett ramverk som kan appliceras i praktiken – miljöskatter, kvoter och utsläppsrätter har i praktiken inte visat sig vara så effektiva.

Men Barnes går djupare än så. Han menar att våra allmänningar (”Commons”) i form av samhälle, naturresurser (ex. luft, jord, vatten, råvaror), livsuppehållande ekosystem (som ex. producerar vår mat och renar våra utsläpp), kultur och det offentliga rummet tillhör oss alla; Problemet är att vi tar dessa mekanismer på förhand givna och låter företag exploatera de gemensamma allmänningar gratis. Vi konsumenter betalar för resursomvandlingen där resurserna är så gott som gratis (eller oerhört billiga) för företagen – vilken är ju egentligen rätt märkligt.

Barnes menar att företagen inte enbart skall betala för de externa effekterna utan också betala ”hyra” för våra gemensamma ekosystem, det offentliga rummet (kultur, reklam) och de gemensamma naturresurserna som exploateras (resursomvandlas). Tanken är inte att privatisera våra allmänningar, utan egendomliggörliga dessa för hela mänskligheten. Det vill säga: skifta maktbalansen till förmån för alla människor, djuren, ekosystemen och de kommande generationerna.

Barnes förslag på lösning för att bygga sådana fördelningsmekanismer är genom att anlägga lokala, regionala och globala Stiftelser (”Trusts”); Barnes är skeptiskt mot politiska styrmedel (ex skatter/kvoter/utsläppsrätter) som tenderar att bli kortsiktiga och drivna av egenintressen, men utesluter fördenskull inte politiken som medel. Stiftelserna skall vara politiskt och ekonomiskt oberoende och styras via tydliga och väldefinierade protokoll. Stiftelserna skall vara demokratiskt representerade samt även ta hänsyn till dem parter som inte kan föra sin egen talan – t.ex. kommande generationer, ekosystem och djur.

Pengaflödet (hyran) som går genom stiftelserna skall fördelas rättvist över hela befolkningen. Fördelningsmekanismerna kan variera beroende på stiftelsens uppdrag men en viss del bör, enligt Barnes, gå tillbaks till samhället (”Public Commons”) samt till att återställa eller skydda redan havererade - alternativ känsliga – ekosystem. Det är en viktig att tala ekosystem mer generellt än bara det som vi på vardagsspråk uppfattar som ett ekosystem (naturen), utan även inkludera tankar, kultur och icke-mänskliga aktörer. Vi måste sträva efter att ekosystemen måste bli mer ”levbara” ---

Få kan nog förneka svårigheterna med att bygga upp ett sådant system; men samtidigt är idéerna oerhört kreativa och fria från ideologisk låsning, vilken gör att det finns potential för en bred överenskommelse mellan de olika politiska bastionerna. Vi får inte vara rädda för att experimentera och samarbeta över gränserna. Vi kan börja på den lokala nivån. Vår gemensamma framtid står på spel ---

Den som säger att det inte går, bör fundera på Grameen Bank – det var också ”omöjligt”. Framtiden är öppen: den väntar på att byggas.


"You never change things by fighting the existing reality. To change something, build a new model that makes the existing model obsolete."
Buckminister Fuller


Rekomenderad läsning:
-------------------------
1. Peter Barnes - Capitalism 3.o (som nedladdningsbar PDF)
2. Palmås, Busch - Abstract Hactivism
3. Palmås - Att Hacka Ekonomin
4. Christer Sanne om Capitalism 3.0 (DN-Debatt)
5. J.K. Gibson-Graham - The End of Capitalism (As We Knew It)
6. George Soros - Den Globala Kapitalismens Kris
7. Palmås - Allmänintressebolag
8. David Bornstein - How to Change the World (Social Enterpreneurs and the Power of New Ideas)

Capitalism 3.0, Peter Barnes, Datortänk, Miljöekonomi, Makroekonomi, Mikroekonomi, Stiftelse, 99-Generationen, Ymnighetsekonomi, Abstract Hacktivism, Karl Palmås, Otto von Busch, Allmänningar, Ekosystem, Fördelningsmekanismer,Grameen Bank, Christer Sanne, Neomaterialism, David Bornstein, Manuel Delanda, Hacka Ekonomin, Marknadsfundamentalism, Gregory Bateson, Miljöpartiet, 99-tänk, George Soros

Kulturella Allmänningar

Aladdin (Tusen och en Natt), Atlantis, Skönheten och Odjuret, Askungen, Davy Crockett, Sleepy Hollow, Herkules, Guldlock, Ringaren av Notre Dame, Djungelboken, Oliwer Twist, Pinocchio, Robin Hood, Snövit, Törnrosa, Tre musketörerna, Skattön, Det susar i säven, Lilla sjöjungfrun osv.

Tänker vi då på Kenneth Grahame, H. C. Andersen, Bröderna Grimm, Walter Crane, Victor Hugo, Rudyard Kipling, Charles Dickens, Carlo Collodi, William Langland, Alexander Dumas och de otaliga berättelser, myter och sagor som har förts vidare från generation till generation som under lång tid har berikat det kulturella ekosystemet.

Eller tänker man Walt Disney? Efter lite sökande på nätet inser man snabbt att Walt Disney har nyttjat våra kulturella allmänningar på ett friskt och promiskuöst sätt –

Walt Disney har inte byggt upp någonting från tomma grunden utan byggt på och modifierat redan existerande kulturella entiteter; det behöver inte vara något fel i det – kopiering, modifiering och vidarebyggen bör uppmuntras och bejakas: Det är utveckling.

Men det olyckliga sker när Disney patenterar det redan existerande. Se t.ex. detta patent från 1934 (Des. 91,989, Serial No: 50,266) – här har företaget tagit patent på de "tre små grisarna" (utseendemässigt) som i grund och botten är en folkfabel.

Dessutom har Disney lyckats med konststycket att upprepade gånger övertyga den Amerikanska kongressen att flytta fram patenttiden. Upphovsrättsskyddet har först utökats från 75 år till 95 år (enligt lagförslag 1998).

Resultatet är beklämmande: Disney har friskt utnyttjat våra kulturella allmänningar (cultural commons) mer eller mindre gratis (om inte annat förhållandevis billigt) och själva kraftfullt motarbetat att någon annan skall kunna bygga vidare på deras eget arbete. Och inte bara det – skattebetalare (främst i USA) har genom sina skattemedel upprätthållit det dyra efterlevnadssystemet (domstol, myndigheter, processer, kontrollorgan etc.).

Orättfärdigt? Det tål att tänkas på.

PS. Nästa år går patentet på Musse Pigg ut – den ropar redan Kopimi!

Hållbarhetsråd

Hållbar utveckling; Begreppet myntades av Brundtlandkommissionen 1987 och innebär att man skall sträva efter förståelsen - att sociala, ekologiska och ekonomiska förhållanden är integrerade med varandra och att en hållbar utveckling nås enbart genom att man tar hänsyn till de faktorerna gemensamt. Det är viktigt att utgå från att det livsuppehållande systemet (ekosystemet) är födande till den sociala dimensionen som i sin tur är förutsättningen för den ekonomiska aktiviteten (i ett visst perspektiv går det inga skarpa gränser mellan dessa system); inte sällan hamnar ekonomin i första rummen i vårt samhälle – resten kommer i andra hand. Långsiktigt hushållande med naturresurser, demokratiska styrelseformer, respekt för mänskliga rättigheter, social rättvisa, god hälsa, och jämlikhet är alla exempel på förutsättningar för en hållbar utveckling.

Vi har kämpat nu ett tag för att få inrätta ett Hållbarhetsråd i Borås; syftet med rådet är - som namnet antyder - att få in hållbarhetsaspekten i alla kommunens verksamhetsfält. Jag tror att det är oerhört viktigt att hela kommunen är representerad i rådet: politiker, tjänstemän (expertis), näringsliv och frivilligorganisationer. Rådet bör vara en plats där olika intressen och expertis skall kunna mötas för att kunna driva hela kommunen mot en hållbarare kurs.
Rådet kan komma att ha ett unikt helhetsperspektiv för hela kommunens utveckling – det vill säga vara en paraplyorganisation; en tydlig adressat för kommunens hållbarhetsarbete.

Rådet skulle kunna initiera debatt, skapa samarbete med forskare, driva på när det gäller ekologisk och social stadsutveckling, identifiera stadens ekonomiska förutsättningar (lokal ekonomi, monetär-dränage, ekonomiska läckor, LM3), jobba med visioner, inneha expertiskunskap, idka folkbildning, hålla kurser, vara delaktig i kommunens budgetarbete, främja samarbete mellan olika intressenter, agera remissinstans, jobba med folkhälsofrågor, osv. osv.

Vi är mycket glada över att intresset bland de andra partierna har ökat för detta – samt att rådet berörs i nästa års budget. Hur rådet kommer att organiseras, vad den kommer att ha för ekonomiska förutsättningar och vad den kommer att ha för ansvar är inte klart än; men jag hyser stora förhoppningar att kommunen kan komma igång med detta arbete under 2009.

Vi är dock inte först med detta: Nyköping, Åland, Boxholm och Sundbyberg har inrättat kommunala Hållbarhetsråd (dock med skiftande inriktningar och intentioner).

De nya(?) moderaterna

"De som invandrar till Sverige ska skriva på ett kontrakt om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Och om inte överenskommelsen följs kan det bli konsekvenser i form av att bidrag ses över." (DN)

Kommentarerna är överflödiga; sakta, sakta har det mejslats fram: ny-moderaterna. Pophögern som söker positionera sig på den politiska kartan. Sicken smörja.

Fler som har reagerat: Johan , Anders, Jakob, Maria, Mari-Helena och Svensson.

Kopimi!

"Det finns inget mer naturligt än att de som älskar varandra skall kopiera varandra, eller, snarare, då detta fenomen alltid till en början är ensidigt, så skall älskaren kopiera den älskade. (Tarde, 1903:217)"

Citatet fick jag från Christopher Kullenberg.

Kopimism, Tarde, Smitta, Pass It Forward, Pedagogik, Sociogram

Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna

Homo Sacer – var enligt Romersk straffrätt ett juridiskt tillstånd för en fredlös människa som var berövad sina samhälleliga rättigheter och följaktligen fri att bringas om livet eller exploateras. Begreppet är historiskt, men företeelsen är olyckligtvis högst relevant i vårt moderna och demokratiska samhälle. Att kunna åtnjuta grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter – som tillexempel rätten till sjukvård eller skola - är lång ifrån självklart för alla människor i Sverige. I Sverige uppehåller sig uppemot 40000 papperslösa flyktingar – både barn och vuxna – som har det gemensamt att de saknar ett giltigt personnummer och därmed är illegala i lagens mening. De lever utanför samhällets beskydd. Anledningar till varför människor håller sig gömda och inte har möjlighet att återvända till sina hemländer kan vara många: det kan handla om risken att bli dödad, våldtagen, förföljd eller torterad – det kan handla om att man inte har något hem att återvända till. Deras situation är desperat och full av förtvivlan.

Sverige har varit med i utformningen av de mänskliga rättigheterna och har haft ett gott anseende i världen när det gäller humanitära frågor; denna fasad börjar så sakteliga vittra sönder och ett nytt ansikte mejslas fram. Ett tydligt tecken i tiden är när socialdemokraterna ihop med de borgerliga partierna röstade genom en lagändring som innebär att de papperslösa inte kan få vård på samma villkor övriga medborgare. I och med detta så fick Sverige ihop med Österrike ett av de mest restriktiva regelverk i Europa beträffande tillgång till vård för asylsökande och papperslösa. Det finns kritiker inom socialdemokratin som talar om en ideologisk härdsmälta – solidaritet gäller tydligen inte för alla. Mänskliga rättigheter – som är till för att skydda de mest utsatta människor i samhället - tillämpas när det passar.

Kritiken har inte väntat på sig; FN:s särskilda rapportör om rätten till hälsa, Paul Hunt menar att lagändringen strider mot grundläggande mänskliga rättigheter – nämligen den om rätten till hälsa. Grundläggande för svensk hälso- och sjukvård är principen om alla människors lika värde och att den vård som ges skall ges utifrån patientens behov av vård oberoende av faktorer som kön, politisk uppfattning, social ställning eller sexuell läggning. Denna princip har sina rötter i den 2500 år gamla Hippokratiska läkareden som ligger till grund för den medicinska yrkesetiken världen över; konflikten mellan läkaretiken och lagen är ett uppenbart faktum. Regeringen har med socialdemokraternas medgivande i praktiken lämpat över delar av asylpolitiken på sjukvården. Sjukvården tvingas till diskriminering med förtvivlan och lidande som resultat. Man bör ställa sig frågan om det är ett sådant samhälle man vill bygga?

När politiker så tydligt abdikerat från sitt ansvar så kan utvecklingen bitvis upplevas som becksvart; frivilligorganisationer, sociala företag, privatpersoner och kyrkan får dra ett oerhört stort lass. Det finns dock ljusglimtar i tillvaron; 9 av 21 landsting har valt att anta egna regler och ge de papperslösa vård på samma villkor. I vissa fall har det handlat om politiska riktlinjer inom regionen; i flera fall har detta varit ett tydligt exempel på civil olydnad: läkare som valt att följa sitt samvete och de etiska riktlinjerna före lagen. Positiva krafter i samhället smittar – och tydligt är att medborgarna själva i högre grad får bidra till ett mjukare samhälle där alla människor behandlas lika.

Jag skulle vilja avsluta med ett citat av Henry David Thoreau (1849): ”Orätta lagar existerar: ska vi förnöjsamt lyda dem eller ska vi sträva efter att förbättra dem och lyda dem tills vi lyckats, eller skall i överträda dem omedelbart?”

Frågan har aldrig tidigare varit så relevant i Sverige.

Publicerat i BT (20/11)

Vägverket får bakläxa

Det verkar som turerna kring det – ursäkta – korkade vägprojektet ”förbifart Stockholm” fortsätter; Miljödepartementet underkänner vägverkets utredning av projektets miljö- och klimatkonsekvenser. Att utredningen har haft många brister har påtalats av otaliga forskare och utredare (även av de forskare som har varit delaktiga i projektet). Vägverket kommer nu att få göra om delar av utredningen vilket är positivt - och förhoppningsvis kommer de orimliga konsekvenserna av projektet belysas ytterligare.

Rösta om förbifart stockholm...

Läs Karin Svensson Smiths brev till miljöminister Andreas Carlgren. Och jag kan också varmt rekommendera uppdrag granskning för den vetgirige.

Svartlista juridiska ombud

Organisationer som har jobbat nära flyktingar och asylsökande har länge påtalat att det finns stora brister bland juristerna som biträder de asylsökande; undermåliga utredningar, brister i kompetens, slarv och bristande engagemang har visat sig vara ofta förekommande. Resultatet har i sämsta fall lett till att den asylsökande har utvisats och i bästa fall lett till onödigt lidande i form av kraftigt ökade väntetider eller ovisshet. Asylsökande står i ett underläge och mår inte sällan psykiskt oerhört dåligt – vilket gör att detta slarv slår än hårdare mot de redan utsatta människorna. Det har artikulerats önskemål om att jurister som brister i detta avseende skall svartlistas hos migrationsverket. Nu verkar det som migrationsverket agerar i detta avseende – inte en dag för tidigt.

Rättvisan ("Justitia") skall vara 'blind' - men inte bokstavligt.

Människan i asylprocessen

Den 22 november kommer det att hållas en hearing om det ohållbara i den förda flyktingpolitiken på Immigrantinstitutet i Borås. Meningen är att få till en bred paneldebattsdiskussion mellan rikspolitiker, jurister, tjänstemän, näringsliv och frivilligorganisationer. Huvudtalare för dagen är folkrättsexperten Göran Melander. I övrigt medverkar Anders Sundquist, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Ingeborg Sevastik, viceordförande i Flyktinggruppernas och Asylkomittérnas Riksråd, Anne Sjögren, Rosengrenska/Röda Korset, Hans Neumayer, Elmo Leather AB, samt representanter från migrationsverket. De rikspolitiker som har tackat ja till att medverka i paneldebatten är Peter Rådberg (mp), Hans Linde (v) och Göte Wahlström (s). Politiker från regeringspartierna har inte visat något intresse –
Debatten modereras av Jarl Lindahl. Vi hoppas på ett stort deltagande och att vi efter dagen kan enas om ett gemensamt utspel riktat mot regeringen. Kom och lyssna!

[Updatering 19 Nov]
Folkpartiet skall medverka via Ulf Nilsson (fp)

Lär mer här och här.

Symfoni

Dessa fransmän - är detta inte vackert så säg:

Varje territorium, varje habitat, sammanfogar sina plan och element, inte bara de rumstidliga utan också de kvalitativa: till exempel en kroppsställning och en sång, en sång och en färg, percepter och affekter. Och varje territorium innesluter eller skär andra arters territorium, fångar upp rörelsebanor hos andra djur som saknar territorium, bildar interspecifika sammanfogningar. Den är i denna mening som Uexküll som en första aspekt utvecklar en konception av naturen som melodisk, polyfon och kontrapunktisk.
Fåglarnas sång har inte bara sina egna kontrapunktiska relationer, utan kan också finna sådana relationer till andra arters sång, och kan själv imitera dessa andra sångarter som om det gällde att ockupera ett maximum av frekvenser. Spindelväven innehåller ”ett subtilt porträtt av flugan” som tjänar som dess kontrapunkt. Molluskens hus, skalet, bildar när dess invånare är död kontrapunkten till eremitkräftan, som gör den till sin egen boning tack vare sin stjärt, som inte tjänar till att simma utan till att gripa, och tillåter den att fånga in det tomma skalet. Fästingen är konstruerad på så sätt at den finner sin kontrapunkt i vilket som helst däggdjur som passerar under dess gren, liksom eklöven, organiserade som en takläggning, finner den i regndroppen som strömmar över den. Detta är inte en finalistisk utan melodisk uppfattning, där man inte längre vet vad som tillhör konsten eller naturen (”den naturliga tekniken”): det finns kontrapunkt varje gång en melodi uppträder som ”motiv” i en annan melodi, liksom i bröllopen mellan humlan och vargens käftar […]

"Percept, Affekt, Begrepp" - Gilles Deleuze, Felix Guattari
(Ur: "Deleuze och Mångfaldens veck", Sven-Olov Wallenstein och Helena Mattson)

Ekonomisk filosofi

Under helgen var jag på en konferens om ”cognitive capitalism” i Göteborg -- även om det bitvis var rätt intressant så håller jag med Karl Palmås om att idén om den "onda kapitalismen" lever i allra högsta grad: delvis närd av den finansiella krisen. Inte helt förvånande fick man inte så många nya perspektiv på ekonomin (eller snarare den ekonomiska filosofin). Jag upplever att det finns en hel del attityder i form av ”så-förhåller-det-sig” men väldigt lite ”hur-skall-vi-kunna-bygga-nytt”.

Risken med ”dualistisk” syn på ekonomin – dvs. att göra en tudelning mellan ekonomi och människa - ligger i att denna synsätt cementerar vår världsbild och (delvis) förhindrar utveckling; precis som ständig kritik av könsroller riskerar att cementera könsroller – för att tala med queerteori. Den gröna ideologins civilisationskritik går delvis ut på att kritisera den dualistiska och antropocentriska världsbilden dvs. kritiken av de ständiga motsatsparen natur/kultur, förnuft/känsla, manligt/kvinnligt, subjekt/objekt, människa/icke-människa (!) osv.

Man kan på ett sätt kalla det gröna synsättet för holistisk: att se helheten som i sin tur är mer än summan av sina delar (även om jag är medveten om att begreppet kanske är lite olyckligt ”belastad”).

Jag tror att det är en viktig insikt i att se ekonomin som ett öppet-system, dynamiskt, komplext, dissipativ, flyktig, långt ifrån i jämvikt; beståendes av levande/icke-levande aktörer; genomflödad av tankar, materia, affekt osv. – som ett ekosystem. Att systemet är irreducibelt, anexakt och är i grund och botten performativ (den formas utifrån sina aktörers förväntningar, utsagor, fördomar) är en viktig poäng. Vi är ALLA aktörer – även icke-levande ting(!) (Eller rättare sagt: det är meningslöst att tala om gränser – snarare bör man prata om världen i termer av flöden. Ekonomiska agenter/system kan ses som maskiner som transformerar flöden – de ”räfflar” sin omvärld i olika grad beroende på sin storlek precis som organismer/celler/djur/människor/ljus/ting)

Vi skulle helt fräckt kunna sno ett perspektiv från den Tysk-Estniska biologen Jakob von Uexküll (1864-1944). Uexküll kritiserade den moderna darwinismen för att reducera evolutionen till en yttre sortering i form av naturligt urval eller slumpmässiga mutationer. Uexküll menade att man är tvungen att beakta att organismen ändrar på den miljö de lever - sin ”Umwelt” (läs mer om detta här)- och ingår därmed subjektivt i naturens utvecklingsprocess.

Organismen är självorganiserade och responderar inte enbart på ”yttre” och ”inre” stimuli utan agerar performativt genom systemet. Den ”räfflar” ”sin omvärld” för att låna ett begrepp av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Liknande vitalistisk syn på evolutionen hade Vladimir Vernadsky som myntade det intressanta begreppet Noosphere (”sfären för mänskliga tankar”) som kan sägas ha liknande verkan på makroplanet som Uexkülls omvärlds-teori. Dessa tankar har på senare tid spridits av Gregory Bateson som talar om ”Ecology of Minds” - en viktig poäng är att dessa ”minds” ”uppstår” i symbiosen mellan olika entiteter (mänskligt och icke-mänskligt). Läs mer om denna neo-gröna och posthumanistiska perspektiv här och här.

Så vad är det jag vill ha sagt med detta och vad har det med ekonomi att göra? Tja, jag tror inte att man bör dra skarpa gränser mellan fälten helt enkelt – påverkan sker i alla riktningarna och genomsyrar allt; processen är immanent. Ekonomerna borde släppa tron på symmetriska marknader, idén om perfekt konkurrens, tron på den ”rationelle aktören” eller ”den osynliga handen”; precis som vänstern borde släppa tanken på den ”goda staten” och "den goda aktören (människan/politikern etc.)".

Så, är detta ännu en eklektisk utsaga av en post-modernistisk tanke som säger att vi inte kan veta någonting om någonting - dömt att leda till uppgivenhet och passivitet? Ur led är tiden och allting fast förflyktigas? Nej, snarare är det ett vidarebygge av kritiken mot den modernistiska (ekonomiska)ideologin som delas av den politiska/ekonomiska högern såväl som av vänstern. Den totalt fria marknaden och den socialistiska idén lider just under (den reella) bristen att kunna förutse framtiden: att kunna prognostisera, estimera, modellera, approximera (ju mer osäkerhet destå mer behov av "räfflande"/"stratifierande" av sin Umwelt). Man inser ju att storskaligheten och centraliseringen kan bli ett problem här....mer om detta inom kort..

Det är här den gröna ideologin skiljer ut sig som jag ser det. Effekten av denna vitalistiska och dynamiska syn på ekonomi - ekologi av flöden - gör att vi inte kan applicera ”stora” quick-fixes för att förändra samhället. Här är Karl Poppers vetenskapssyn och John Deweys pragmatism rätt tilltalande: små steg-för-steg strategi och en experimentell anda för förändring. Det är här vänstern oftast stupar som jag ser det – denna ständiga vurm för statliga lösningar som ett allmänt quick-fix för många problem. Jag kanske är lite orättvis här - vad vet jag. Denna dikotomi mellan stat kontra fri marknad (och synen på den onda kapitalismen) är - som jag ser- kontraproduktivt.

På samma sätt är ”avsubjektiviseringsprojektet” dömt att misslyckas tror jag– dvs. synen på att man kan förändra andra människors tankar genom att enbart belysa problem. Men detta får vi nog återkomma till (Läs mer om detta här). Jag sätter punkt för idag men kommer att återkomma med ytterligare tankar inom kort om bland annat vikten av att jobba mot ekonomisk diversitet (för att låna ett begrepp av ekologin).

[Updatering]
Jag skulle också vilja rekomendera läsning av humanekologen Alf Hornborgs essä om ekologisk revolution. (Som lustigt nog verkar vara inne på samma spår)

Tidigare skrivit om samma ämne:
Grön ekonomi ger stabilitet, ställ om till ökad tjänstekonsumtion, ekonomi som ekosystem, alternativa företagsformer, behovet av nerväxt istället för tillväxt.



Ilya Prigogine, Jakob von Uexküll, Gregory Bateson, Vitalism, Posthumanism, Ekonomi, Ekologi, Umwelt, Noosphere, Immanent, Vladimir Vernadsky, Grön ideologi, Cognitive Capitalism, Dualism, Antropocentrism, Gilles Deleuze, Felix Guattari, Kapitalism, Modernism, Postmodernism, Possibilism

Papperslösas rätt till vård!

Fantastiskt! Läkarna tar saken i egna händer samtidigt som politiker velar i frågan.

"Vi som arbetar med vården tycker ju att det varit väldigt besvärande att vi haft en grupp människor i Sverige, vars storlek vi inte känner till, men som ändå varit helt utestängda från grundläggande mänskliga rättigheter i form av till exempel grundläggande sjukvård, säger Stefan Engqvist, chefläkare på Karolinska universitetssjukhuset."

Läs mer på SR.

Skrivit tidigare: här, här och här.

PS. det intressanta i det här fallet är att det i egentlig mening handlar om civil olydnad - läkaretik och sunt förnuft går stick i stäv mot makthavarnas (icke?)intentioner: Check this out.

Kontrapunkt

Det är ekens kompositionsplan som bär upp eller innefattar ekollonets utveckling och den kraft som bildar droppar, eller fästingen, som innesluter den ljusets kraft som kan attrahera djuret till grenens ände på tillräcklig höjd, och den tyngd med vilken fästingen faller ned på den förbipasserande däggdjuret - och mellan dessa två inget annat, en skrämmande tomhet som kan vara i åratal om ingen däggdjur passerar förbi.

Jakob von Uexküll, ”kontrapunkten, motivet i morfogenesens utveckling.“

Uppsnappat...

Piratpartiets (pp) ungdomsförbund - unga pirater - har nu fler medlemmar än socialdemokraternas ungdomsförbund rapporterar Morgonsoffan; anledningen till piratpartiets populäriteten tros vara att de som inte vill betala medlemsavgiften kan ladda hem medlemskapet gratis.

Tidigare om Grön ungdom.

Deltagarekonomi och medborgarbudgetar

Hur kan vi utveckla demokratin ytterligare? Hur kan vi engagera medborgarna i högre grad? Eller räcker det med att gå till valurnorna en gång var fjärde år -- och nöja sig med detta?

Jag har blivit helt såld på idén med Medborgarbudgetar (även ibland kallat deltagarbudget); Medborgarbudgetar har använts sedan 1989 i den Brasilianska staden Porto Alegre och har under 2000-talet spridit sig till stort antal länder i övriga världen, bland andra Italien, Spanien, Portugal, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Afrika, Indien och Kanada. För närvarande används medborgarbudgetar i cirka 2000 städer runt om i världen, varav ett stort antal i
Europa. Trots detta är det ett relativt obekant företeelse i Sverige.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har startat ett projekt ihop med Haninge, Huddinge, Hudiksvall, Uddevalla och Örebro för att kunna klargöra förutsättningarna för införande av en medborgarbudget. Iden – som är enkel och genial – går ut på att avsätta ett visst antal procent av den kommunala budgeten till medborgarna att bestämma över. Formerna och metoderna för deltagarbudgetar är i legio (se bland annat denna utredning) och storleken på avsättningen varierar allt från några hundratusen kronor till upp till 40 procent av den totala investeringsbudgeten.

Erfarenheterna visar att arbetet med medborgarbudgetar ökar medborgarnas engagemang, sociala sammanhållning och förståelse för den komplexa verksamhet som kommunerna ansvarar för. När människor ges möjlighet att delta i prioriteringen av resurser tenderar de också att gå från protestaktiviteter till ett mer proaktivt förhållningssätt. Genom detta förfarande får politiker också en direkt återkoppling av medborgarnas prioriteringar och behov. Det är alltså inte enbart positivt ur ett demokrati- och samhällsutvecklingsperspektiv utan är också ett sätt att bygga relationer och förståelse.

Borås blev den elfte staden i Sverige att bli Fair Trade certifierad --- däremot kan vi bli först med att införa försök med medborgarbudgetar. Hjulet är redan uppfunnet – så vad väntar vi på?


Läs mer: Participatory budgeting, Participatory_economics.

Förbifart stockholm

Som vanligt behövs det inga kommentarer när Magnus Bard svingar sin penna.


Se också uppdrag granskning, Wikipedia, tidigare, Forskare underkänner kalkylen, media, V+MP.

Småskalig energi- och biobränsleproduktion

Storskalighet? Stordriftsfördelar? Centraliserad produktion av biobränslen och energi?

Till en viss del, naturligtvis, men framtiden – tror jag (eller hoppas) – består snarare av småskalighet och decentraliserade lösningar; miljöpartiet öppnade upp i våras för decentraliserad (rhizomatisk) elproduktion; dvs. att man skall kunna producera el på egen hand (solpaneler, vindkraft, biobränslen etc.) och därefter sälja överskottet på marknaden. Nu visar det sig att teknikutvecklingen inom den gröna sektorn gör stora framsteg även inom småskalig biobränsle- och elproduktion. Framför allt handlar det om att kunna ta tillvara på överskottet från bönder och diverse brukare runt om i landet. Det som i vanliga fall skulle gå till spillo tas hand om och omvandlas till konsumerbar energi: biogas, etanol, el, värme osv. Det är först nu den småskaliga produktionen kan bli ekonomiskt lönsam, även om det fortfarande krävs statliga investeringsstöd för att kunna komma igång.

Vinsterna är många:
* Miljövinter i och med småskalig biobränsleproduktion
* Landsbygdsutveckling
* Energieffektivisering (spillet tas till vara)
* Mindre känslig/sårbar produktion (mångfald/nätverk av producenter)
* Mindre risk för biologiska monokulturer (produktionen är geografiskt utspridd)
* Fler gröna jobb

Läs mer här och här.

Alternativa företagsformer - debatten börjar

De gröna i Tyskland och Sverige gör ett gemensamt utspel om Vattenfalls förehavanden i Tyskland på SVD. Carl Schlyter och Elisabeth Schroedter menar att genom att ombilda Vattenfall till ett så kallad allmänintressebolag (PIC - Public Interrest Company), så kan man få Vattenfall ta ett större ekologiskt ansvar och bli mer demokratisk! Det har visat sig att denna bolagsform är alldeles ypperlig för att driva infrastrukturella verksamhetsformer. En mer akademisk infallsvinkel står forskaren Karl Palmås för.

Tidigare: Grön ekonomi ger stabilitet, ställ om till ökad tjänstekonsumtion, ekonomi som ekosystem, alternativa företagsformer, behovet av nerväxt istället för tillväxt.

Vänstern mobbad?

Jag har svårt att förstå vänsterpartiets krokodiltårar de senaste två veckorna; jag har också mycket svårt att förstå mediernas märkliga mobbningsvinkel. Det framgår tydligt att vänsterpartiet beslutade på sin senaste kongress att det inte skulle bli aktuellt med en gemensam valplattform . Minnet verkar vara kort hos de flesta journalister och många vänsterpartister (inte minst många bloggare på vänsterkanten) – men även hos mig -- för i ärlighetens namn så köpte jag mediernas budskap. Det är inget snack om att vänsterpartiet skickligt utnyttjat detta och ridit på martyrvågen.

Anders Wallner skriver mer om detta.

Förtroende och ansvar

Det finns banker som inte påverkas nämnvärt av finanskrisen. Tillströmningen av kunder och intressenter till alternativa banker som Ekobanken, JAK (Jord Arbete Kapital) och Gustafs kassaförening, har ökat sedan många tappat tilltron till de traditionella bankerna. Gemensam för dessa banker är att de är medlemsägda och att de jobbar efter sociala och ekologiska värderingar. Stabiliteten gäller också för de banker (eller ekonomiska föreningar) som jobbar med mikrokrediter i utvecklingsländerna. Bidrag till lyxfällan? Sällan….

Var är debatten?

Trots att det pågår en intensiv debatt om ekonomiska teorier och bristerna i de finansiella systemen har miljöpartiet – tyvärr – inte tagit tillfället i akt att debattera de ekonomiska grundvalarna.

Forskning finns det gott om – även om de alternativa ekonomiska teorierna tyvärr tidigare drunknat i det miltonska bruset.

Som det ser ut nu är risken att debatten fastnar i regelträsket – man skall hålla i minnet att den Amerikanska ekonomin en av de mest regelmättade ekonomierna i världen. Jag menar inte att marknaden skall vara oreglerad – tvärtom – men man bör inte ha en övertro på reglernas verkan.
Det gäller att förändra ekonomin i grunden – dess filosofi.

Risken är överhängande att denna finansiella kris enbart är att början till något större om man får tro på de ekologiskt orjenterade ekonomerna. Därför är det oerhört viktigt att börja fundera på hur man kan bygga robustare och mer redundanta ekonomiska system. System som är mindre komplexa och mer öppna.

En filosofi – som kan vara giltig i en globaliserad och ’osäker’ värld – är att försöka bygga organiska och decentraliserade ekonomier istället för att finansiella kolosser; Bazaarer istället för katedraler. Rhizomatiska strukturer och bottom-up istället för top-down-tänk.

Att tänka glokalt och bygga lokalt kan vara en devis. En annan filosofi är att bygga system som engarerar många människor, bryter upp hierarkier, är demokratiska, är ekologiskt medvetna, tar socialt ansvar och utnyttjar den ackumulerade kunskapen hos människor.

Vi kanske når en bit på vägen via pro-am-ekonomier, bolagsbolag, allmänintressebolag, gemenskapsföretagande, kooperativ, frivilligorganisationer, alternativa banker, samhällsutvecklingsföretag, sociala företag, allmännyttiga företag, ekonomiska föreningar, eller lokala och glokala ekonomiska initiativ osv. Men framför allt känner jag att debatten måste intensifieras medan järnet är varmt.

De Neo-liberala ekonomiska teorierna har fått sig ett välförtjänt törn. Laisses-Faire marknaden bör förpassas till de obskyra teoriernas skamvrå.

Miljöpartiet öppnade i våras upp för nya tankar kring elmarknaden -- på samma sätt måste vi våga komma med nya idéer när det gäller ekonomin.

Thomas Svensson är inne på liknande tankar.

Värdelära Del II

Ekonomi -- det innebär att veta priset på allting men ingentings värde, för att parafrasera Oscar Wilde. Eller varför inte en liten Haiku dagen till ära?

Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

Kirira 2008.

Värdelära Del I.

Nytändning

Skönt att det är över – medlemsomröstningen (som visade prov på att demokrati inte enbart handlar om att vara röstboskap åt partitoppen) visade tydligt att majoriteten ville ta bort utträdeskravet. Fantastiskt roligt tycker jag.

Omröstningen handlade inte om att förändra realpolitiken – utan snarare att acceptera EU som en politisk plattform. Det behövs ett EU-kritiskt parti som samtidigt har visioner och tankar om hur man skall kunna bygga ett grönare och mer solidariskt Europa.

Med anledning av detta har ett antal miljöpartister skrivit en debattartikel i GP.

Jag har tidigare nämnt Ulrich Beck som en av mina förebilder när det gäller förhållningssättet gentemot EU. En annan sociolog - som jag stötte på nyligen - som kan vara intressant i sammanhanget är den numera avlidna fransmannen Pierre Bourdieu.

Bourdieu (1999) menar på att varje nationalstat ensamt inte kan gå sin egen väg; då slår den nyliberala repressionen till, kapital och företag flyr landet, och valutan skjuts i sank -- därför finns behovet av en kritisk internationalism som motkraft mot den nationalism som i vissa fall anses som reaktion på den nyliberala världsordningen. Bourdieu menar att för den kritiska internationalismen krävs det starka nya institutioner - institutioner som kan stå emot den sociala nedbrytningsprocess som pågår överallt.

Vad Bourdieu läser in i begreppet kritisk internationalism är påfallande lik begreppet reflexiv modernism – som används av sociologerna Beck, Giddens och Lash. Bourdieu förespråkar skapandet av en Europeisk socialstat – som skall agera för bevarandet av välfärdsfunktioner och motverka de negativa aspekterna av alltför fria marknadskrafter (finanskrisen någon?).

Detta menar Bourdieu krävs för att motverka social dumpning och ”flexbilisering” av arbetsmarknaden. Vidare menar han att den fria konkurrensen omöjliggör (eller försvårar) för ett enskilt land gå före när det gäller ”förbättrande” åtgärder för arbetarnas villkor.
Historien har visat att företag är högst benägna att omlokalisera företag där löne-, miljö- eller personalkostnaderna är lägst – eller alternativt har en ”fördelaktigare” (ur företagets synpunkt) lagstiftning inom finans-, miljö- eller djurskyddsområdet.

Bourdieu menar att det är av högsta vikt att mot ett ekonomiskt Europa, som tenderar att rasera sociala rättigheter, ställa ett socialt medvetet Europa. För att kunna undvika abstrakta och overksamma programförklaringar krävs det aktiva och legitima fackförbund– även på den Europeiska nivån: det vill säga transnationella fackförbund som strävar efter enhetlighet inom EU. Bourdieu menar att vi måste sträva efter minimiöverenskommelser inom lönesektorn (differentierad alltefter område i syfte att beakta de regionala skillnader); vidta åtgärder mot korruption och skattebedrägeri som tenderar att minska näringslivets bidrag till offentliga utgifter vilket i sin tur leder till alltför hög beskattning på arbete. Det kan också vara en ide att införa en gemensam socialrätt; det kan handla om minimiersättningar, sänkningar av arbetsgivaravgifter, rätten till utbildning, anställning och bostad liksom skapandet av en i egentlig mening social utrikespolitik i syfte att skapa en ömsesidig hållning. Det kan också vara av intresse att verka för en gemensam och långsiktig investeringspolitik - det kan handla om miljö-,energi- eller infrastruktursatsningar, eller satsningar på bostäder, hållbar utveckling, FoU inom hälso-, klimat- eller miljöområdet eller varför inte skapa en investeringsbuffert för småföretagare och frilansarbetare. Och så vidare.

Bourdieu är – liksom Beck – övertygad om att vi måste rasera nationalstatstänkandet och de rättigheter och maktobalanserna som följt därav. Jag kan bara instämma. Att det krävs ett större samarbete mellan länderna inom Europa (och andra länder) och att det krävs krafttag för att kunna mota de framtida (och pågående) problemen är både Beck och Bourdieu rörande överens om.

”Kort sagt: tvärtemot alla olyckskorpar som försöker övertyga er om att ert öde ligger i händerna på likgiltiga, oberoende och överlägsna krafter, till exempel ”finansmarknaden” eller ”globaliseringens” mekanismer, vill jag i förhoppning om att kunna övertyga er bestämt hävda att er (och vår!) framtid, dvs. alla européers framtid, till stor del beror på er själva […]”
Pierre Bourdieu, 1999, Moteld s.90

Framtiden är öppen, låt oss hädanefter komma med visioner om ett grönare och mer solidariskt Europa.


Fler reaktioner: Karl Palmås, Christian Valtersson, Johan Hellström, Anders Wallner, Emilia Hagberg, Alex Lindskog, Lennart Olsen, Birger Schlaug, Maria Ferm, Emma Liliestam, Henrik Alexandersson, Rose-Marie Karpee, Johannes Danielson, Emma Ode och Rasmus Ling
Media: DN, SvD, SvD igen, GP, SR och SVT.

Åter ytläge

Hey, i am still here! Har haft - och har - fullt upp med studier och mycket jobb för tillfället – vilket resulterar i sena kvällar och tidiga mornar. Och politiken har fått oförtjänt lite utrymme bland dygnets alla (få) timmar. Bloggen flåsar en i nacken och pockar trotsigt på min uppmärksamhet. Jag ser dock ljuset i tunneln – jag hoppas vid gud att det inte är tåget. Idag lär miljöpartiet presentera omröstningsresultaten av medlemsomröstningen – man sitter som på nålar. Skall bli oerhört spännande.

Överdriftsdagen till ära

Den 23 september tog världens resurser slut; det innebär förenklat att vi förbrukar fler resurser än det produceras under ett år. Dagen när detta inträffar kallas för ”Earth overshoot day” eller överdriftsdagen. Följaktligen lever vi på lånade tillgångar – och har, enligt organisationen ”global footprint network”, gjort så sedan 1987.
Det är idag en gammal sanning att det krävs flera jordklot om alla människor förbrukade lika mycket resurser som västvärlden: utvecklingen är ohållbar. Vårt ekologiska fotavtryck har aldrig varit större.

Man kan jämföra den Hållbara Utvecklingen med en roddbåt: det krävs två åror för att ro framåt: ena åran symboliserar teknologin och den andra åran symboliserar livsstilen. Båda behövs för att komma framåt. Tyvärr tycks tendenserna mångt och mycket peka mot att politiker försöker rå med den ena åran – teknologin – och snurrar således runt utan att komma framåt.
Georg Henrik von Wright (1993) skrev:

”Vetenskapen utgör grundvalen för människans teknologiska behärskande av naturen. Inom ramen för ett industrialiserat produktionssätt har detta herravälde kommit att befrämja ekonomisk tillväxt och högre levnadsstandard. Alliansen mellan vetenskap, teknik och industri kan kallas ett teknosystem.”

Teknologin är intimt förknippad och sammanflätad med samhället och välfärden – med alla rätta – men man glömmer eller har beröringsskräck för livsstilsfrågor och blundar ofta för teknologins baksidor. Teknosystemet i sig påverkas av vår livsstil (och viceversa); konsumerar du inte så snurrar inte de ekonomiska hjulen. Det är dock inte konsumtionen i sig som är förödande – utan överkonsumtionen: den allt snabbare accelerationen från råvara till avfall. Problemet uppstår ju egentligen först när politiker (eller att detta görs med politikers goda minne) eldar på konsumtionen för att kunna offra till teknosystemets altare.

Vi lämnar efter oss ett sargat ekosystem och massvis med utslagna människor; till vilken nytta? Det finns tydliga kopplingar att en kraftigt ökad materiella standard inte ökar vår lycka/tillfredställelse/välbefinnande efter en viss ’grundnivå (Västvärlden har legat stilla sedan 70-talet enligt mätningarna). Vi bör också komma ihåg att det är de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringarna och att de fattigaste länderna bör rimligtvis få samma möjlighet till välfärd som vi i västvärlden åtnjuter. Det kommer betyda att västvärlden måste sänka sin standard för att kunna balansera upp ekvationen.

Det andra problemet ligger i att många hoppas på att ”bygga bort” klimat- och miljöproblemen med hjälp av teknologin. Den modernistiska framstegstanken lever i allra högsta grad. Att prata om förändrade konsumtionsmönster, kortare arbetstid eller andra konsumtionsnedkylande mekanismer anses fortfarande som tabu i många kretsar. Då är det lättare att luta sig mot teknikoptimismen. En annan faktor som gör det farligt att alltför mycket luta sig mot tekniken är den såkallade ”re-bound-” eller ”rekyleffekten”; vilket i korthet innebär att miljö- och/eller klimatvinsterna äts upp av ett förändrat beteendemönster.

De ekologiskt orienterade ekonomerna menar att vi måste sträva efter Nerväxt istället för Tillväxt - som konferensen ”Economic Degrowth for Sustainability and Equity” fastslog tidigare i år. Omställningen till ett hållbart samhälle kan också innebära att konsumtionsmönster måste ändras: en glidning från produktkonsumtion till tjänstekonsumtion. Kanske kan en skatteväxling med sänkt inkomstskatt och höjda skatter på produkter vara en dellösning?



Förändrade konsumtionsmönster och bättre teknologi tar oss endast en bit på vägen. Vi kommer nog också få reformera de ekonomiska teorierna. Det finns många forskningsinstitut som forskar om hållbar utveckling och ekologisk ekonomi. Bland annat Nef (New Economic Foundation) och Beijerinstitutet för att nämna några. Ett antal ekonomer och forskare från Nef har nyligen släppt rapporten ”Green New Deal” (GND) där de skriver att världen är tvungen till en kraftfull mobilisering för att kunna möta de pågående och framtida problemen. Begreppet ”New Deal” myntades av presidenten Franklin D. Roosevelt på 30-talet och innebar en sällan skådad mobilisering för att kunna komma tillrätta med den ekonomiska krisen. Kriget mot terrorismen borde vara kriget mot miljöförstöring, fattigdom, svält, sjukdomar och klimatförändringar.

Vi står enligt rapportförfattarna inför en trippel sammanstörtning (’triple crunch’) bestående av finanskrisen, accelererande klimatförändringar och skenande energipriser. Detta kommer att ställa stora krav på politiker och världens makthavare. Vi kommer alla att bli påverkade – frågan är hur mycket som kan göras för att landningen skall bli så mjuk som möjligt. Hur tacklar vi arbetslösheten, skenande mat och energipriser, en oreglerad marknad, bristen på råvaror, klimatförändringar, peak-oil, svält, sjukdomar och det ökade antalet naturkatastrofer?

Frågan är komplex. Och tydligt är att det kommer att krävas multilaterala avtal och gränsöverskridande samarbete mellan länderna. Det måste till massiva satsningar på grön energi och grön teknologi, grön arbetskraft, regleringar och reformer inom finanssektorn, överföringar av kunskap och teknologi till utvecklingsländerna, förändrad skattepolitik, utsläppskvoter, energieffektiviseringar, ökad tjänstekonsumtionen och minskad produktkonsumtion, alternativa ekonomiska lösningar, hårdare och transnationella miljölagar, satsningar på biologisk mångfald och skydd av djur och natur, fattigdomsbekämpning, skydd av jordbruksmark – ja, listan kan göras mycket lång.

Samtidigt satsas det enorma pengar på krig, vapenindustrin, militären och på ’förebyggande’ terroristbekämpning. Enligt flera bedömare krävs det knappt 10 procent av världens totala militära årsbudget för att komma lång i arbetet med klimatförändringarna. Teknosystemet hänger tätt ihop med det militärindustriella komplexet; och kommer således också vara en gordisk knut för politiker och makthavare att lösa. Krig måste till för att hjulen skall snurra.

Professor Stephen Hawkings skrev:
‘The West should have a war on global warming rather than a war on terror.’

Den 23 september tog världens resurser slut för 2008 - frågan är när resurserna tar slut nästa år.

Do I look like I sell drugs

Värdelära

"En avundsvärd dåre! Den som en sten
är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går. "

"Dvärgen, Per Lagerkvist, 1947"

Hacka ekonomin

Världen ekonomier skälver; ännu en bubbla har sett dagens ljus trots all ackumulerad erfarenhet och samlad kunskap – eller just på grund av detta. Makroekonomi kan ibland upplevas som en dålig väderprognos: trubbig och inexakt. Kanske är det ’oundvikliga’ inbyggt i systemet – en sågtandad kurva; ett ruttet ekosystem: Summan av dålig politik, girighet, kortsiktigt tänkande, bristen på samhällsansvar, egoism och flockbeteende. Fördomens egenskap är att den inte är passiv, den påverkar händelseförlopp, påstår finansmannen George Soros. Systemet är performativ – den formas utifrån sina aktörers förväntningar och fördomar. Det är just nu lätt att peka på många orimligheter i det ekonomiska ekosystemet – många förståsigpåare kommer att mässa ”vad var det vi sa” med låsta positioner som följd. Debatten kommer återigen att handla om balansen mellan stat och näringsliv, offentligt kontra privat, kontroll kontra fria tyglar – med status quo som följd.

Problemet är nog att det inte är så enkelt – vi är alla deltagare, aktörer, påverkare, agenter: systemet är komplext och Mills osynliga hand består egentligen av miljarder små händer – vissa naturligtvis större än andra. Frågan är om vi måste tänka om – bygga säkrare system – redundanta lösningar; släppa tanken på en dikotomi mellan offentlig och privat. Lossa greppet om tanken på en ond kapitalism och försöka bygga alternativa ekonomier, reformera och tänka nytt. Vägen dit kanske går via allmänintressebolag, gemenskapsföretagande, kooperativ, frivilligorganisationer, alternativa banker, sociala företag, allmännyttiga företag, ekonomiska föreningar, eller lokala och glokala ekonomiska initiativ. Låt oss hacka ekonomin.

Framtiden är öppen.

Läs mer om detta här och här.

(Klippet är från filmen Fight Club)

Ekologisk fotavtryck vs. Välbefinnande

Fundera lite på grafen nedanför: Ekologisk fotavtryck i förhållande till välbefinnandet i Europa (detta förhållande är säkert jämförbart med resten av 'västvärlden' också). Stämmer den mån tro? Grafen lånade jag från en rapport skriven av Green New Deal Group (GND-Group). Jag kommer att återkomma både när det gäller Green New Deal och denna graf .

Uppsnappat...

Descartes sat in a bar. The bartender asked if he wanted another beer. "-I think not", Descartes replied and dissapeared in the open air....

EU-Debatt

Ikväll hade vi debatt om EU-utträdeskravet här i Borås. Att slopa utträdeskravet eller att inte slopa – det är frågan. Mats Pertoft stod för Nej till utträdeskravet och Ja-sidan representerades av Max Andersson. Debatten var mycket lyckad och genomsyrades både av humor och höll en god ton. Även om de mer pragmatiska sakfrågorna inte fick det utrymme som jag önskade så är jag mycket nöjd över debatten i sin helhet. Att jag har bestämt mig är väl ingen större hemlighet --- frågar är om du har bestämt dig? Här kommer några bilder av politiker in-action! :)

Kombatanterna Mats Pertoft och Max Andersson.


Debatten är i full gång.

Efterdiskussionen i Deweys anda.

Agnes, Tom, Bo-Lennart, Thomas och Johan syns i bilden.

Lyssna noga på Vicki the Robot

Panspectrocism

Cogito ergo sum...

….yppade René Descartes och världen den skälvde. Alltså, ”Jag tänker alltså finns jag”; denna fras reducerade människan till en ö ­- en självgående och fristående automat som reagerar på yttre stimuli -- en kugge. Filosofen Martin Heidegger nöjde sig inte med denna beteckning och myntade därmed parafrasen ”Jag bryr mig, alltså finns jag”. Inte helt tokigt -- men frasen ”Vi bryr oss, alltså finns vi” (Curamus ergo sumus) skulle kanske kunna vara en förbättring som tveklöst skulle falla Heidegger på läppen. Eller varför inte ”Vi känner, alltså finns vi” eller varför inte ”Vi tillbliver alltså finns vi” om man skall tro på Gilles Deleuze…

Ingen människa är en ö, sig självt tillräcklig, varje människa är en del av världen, en del av det stora hela”. (John Donne)

De bidde en tummetott

För att kunna minska våra utsläpp av koldioxid måste en stor del av transporterna flyttas till spårbundna alternativ – oavsett om det handlar om tåg, spårtaxi, trådbussar eller spårvagn.
De spårbundna transportmetoderna är de mest energieffektiva (läs: miljö- och klimatvänliga) (och bekväma) sätten att transportera varor och/eller människor. Naturligtvis dras tekniken med en viss oflexibilitet – men det finns kombinationslösningar som råder bot på detta.

För att tåget på allvar skall kunna ta upp konkurrensen med flyget och lastbilstransporterna måste det till stora infrastruktursatsningar. Järnvägskapaciteten har idag nått bristningsgränsen - SJ-Chefen Jan Forsberg flaggar för att kostnaden för att rusta upp järnvägen ligger på runt 50 miljarder kronor. Enligt vissa bedömare ligger Sverige 20 år efter Europa när det gäller satsningar på tåg. Banverket har begärt pengar till investeringsprojekt för över 250 miljarder kronor. Planeringsramen för nya projekt ar dock något under 110 miljarder kronor. Vi har en enorm underkapacitet både när det gäller gods- och persontransport.

Samtidigt som allt fler företag och människor vill ta tåget för att kunna effektivare möta klimathoten annonserar regeringen att de skall satsa 10 miljarder – fördelat på två år och fördelat på både väg och järnväg – i sin budgetproposition. 10 miljarder som ban- och vägverket får samsas om. Det är en katastrof. Det räcker inte ens till underhållet. Regeringen kallat detta för ”framtidsinriktad politik” – jag menar att Sverige har precis sackat tre steg efter resten av Europa.

Plan B

Miljödebattören och grundaren av både Worldwatch Institute och Earth Policy Institute, Lester R. Brown, släppte relativt nyligen boken ”Plan B 3.0: Mobilizing to Save Civilization” som nu finns översatt till Svenska. (Det lite roliga är att boken på Svenska heter ”Plan B 3.0 – Uppdrag: rädda jorden”; jag vet inte om ni tänkte på det men ena titeln har en mer antropocentrisk innebörd).
Kanske kan det för många tyckas att Lester egentligen inte kommer med något nytt: satsningar på biologisk mångfald, skydd av jordbruksmark, utbildning, socioekonomiska satsningar, minskade utsläpp, global koldioxidskatt, hållbara städer, behovet av nya ekonomiska teorier etc. Insikterna finns redan – men däremot saknas det fortfarande handlingskraft. Det som kan vara av intresse för många politiker och makthavare, är att den ekonomiska notan som Lester presenterar – knappt är tio procent av världens totala militära årsbudget: nämligen 190 miljarder dollar(!) per år. Däremot kommer den notan ständigt höjas i takt med att miljö- och klimatarbetet går på tomgång. Rationellt att sitta still i båten? Knappast...
Boken finns att ladda hem gratis.

[Updatering: ett misstag har begåtts! Boken som jag länkade till är det föregående boken (Plan 2.0), den nya boken kommer att läggas upp på nätet först i december! Tack Lars Almström för påpekandet!]

Jag passar på att puffa för dagens debattartikel i DN (DN, Anders Wallner, Christian Valtersson).

Medlemsomröstningen närmar sig

Idag är det 27 dagar kvar tills Miljöpartiets medlemsomröstning i EU-utträdesfrågan avgörs; oavsett vad utgången blir så kommer vår reella politik vara densamma – skillnaden kommer att bestå i hur vi uppfattas och hur vi bemöts på den politiska arenan: men hänsyn eller skepsis. Jag tycker att alla dessa påståenden att detta [utträdesfrågan] enbart skulle handla om en anpassning till socialdemokraterna är väldigt märklig (icke-argument) och är minst sagt konspiratorisk. Snarare tror jag att det har gradvis skett (eller sker) en attitydförändring – från att EU i sig självt är negativt, till att EU kan tjäna som en viktig plattform – samtidigt som de gröna bibehåller en kritisk och offensiv linje. Från att upplösa - till att reformera.

Många goda idéer och argument har kommit fram i förvalskampanjen och jag tänker hänvisa till några av inläggen:

Karl Palmås, Jimmy Sand, Christian Valtersson, Anders Wallner, Thomas Svensson, Tomas Eriksson, Karin Strandås, Tony Johansson, Thomas Helgeson och Hanna Werner. Mitt inlägg i debatten hittar du här och här.

Tyvärr går det inte att länka till inläggen hos motståndarsidan (tyvärr saknas också kommentarsfunktionen) men där har bland annat Johan Hellström och Max Andersson skrivit.


Den 17 september kl. 18.00 hålls det en debatt här i Borås mellan Max Andersson och Mats Pertoft.

Polis i huvudet

Jag skulle vilja puffa för etikforskaren Susanne Wigorts Yngvessons artikel om övervakningssamhället och hur den påverkar oss som människor. Lite mer ved på FRA-elden för alla som söker bra argumentation. Kolla också Christopher Kullenbergs inlägg.

[Uppdatering, 3 Sept]


Ni som har följt bloggen vet att under den gångna helgen anordnades det ett ”mänskligt Internet” i Göteborg med syftet att undersöka alternativa (manuella, analoga) metoder att skicka information (brev, vykort, etc) anonymt och på ett ickespårbart sätt ett i övervakningssamhälle. Experimentet gick överförväntan bra – dock fanns det några frågetecken som är alarmerande. Läs mer om detta på Christophers blogg.
(Jag hoppas att jag kommer att hinna skriva mina egna reflektioner om experimentet inom kort)

Check out debattinlägget på DN som handlar om FRA-lagen;

Tingens kraft

En solig lördag morgon, den 26 juli 2008, upptäckte vi - under vårt strandbesök i Helsingborg - ett antal föremål som man inte förväntar sig att hitta på en strand: en sliten sula, en trasig juiceförpackning, en röd plastlåda, en aluminiumburk, en träplanka och ett par andra likartade föremål.

Vid första anblicken alternerade känslan mellan förargelse och fascination: å ena sidan föremål av intresse och å andra sidan vanprydande skräp; å ena sidan ett misslyckande (vållad av mänskligt slarv och lättja parat med samhällets bristande förmåga att rengöra stränderna) å andra sidan pockar föremålen på ens nyfikenhet, intresse och uppmärksamhet: de är vitala och levande av sig självt - de utstrålar en kraft, värdighet; de sporrar fram det poetiska eller ger själ åt ens rädsla. Ena stunden skräp -- nästa stund berättande föremål.

Avfall, skräp, sopor, skrot, krafs, krams, bråte, avskrap, strunt: materiella ting utan dess kraft.

Varför inte försöka se på föremålen individuellt – i samspel med varandra, omgivningen, det förflutna, framtiden och betraktaren. Vad har de för historia, hur har de kommit hit, hur påverkar de mig, vad har de för egenskaper, vad kommer att hända med dem, vad har de för färg/form, hur gestaltas de tillsammans? Plötsligt öppnar sig tingen - de framträder mer intensiva och intressanta som föremål – de agerar, de besjälas och de påverkar: de får en mening.

Detta är en tankelek. I det här fallet handlar det om ’skräp’ som uppfattas som någonting fult, negativt och störande; men kan denna tanke också ha bäring på hur vi uppfattar världen, materiella ting och föremål i stort? Om vi kan vända vårt sätt att uppfatta ’skräpet’ - borde vi kunna vända på vårt sätt att se andra ting i vår omgivning. På vilket sätt kan man känna en sten?

Frågan är om vi är tvungna att ’återladda’ våra föremål för att vi skall undvika ett accelererande konsumtionsförlopp (tillverkar-köper-slänger) där föremålen ’avladdas’ på grund av den inflation som allt ymnigare konsumtion alstrar? Börja med materiella ting och arbeta uppåt i komplexitet...

Laga, vårda, bygga om --- och tycka om.

”Its political potential resides in its ability to induce a greater sense of interconnectedness between humanity and nonhumanity. A significant shift here might mobilize the vill to move consumption practices in a more ecologically sustainable direction.”
(Jane Bennett, “The Force of Things: Steps to an Ecology of Matter”)

Jane Bennett,Grön materialism,Thing-Power,Henry David Thoreau,Ralph Waldo Emerson,Gilles Deleuze,John Buell,Tom DeLuca,Henri Bergson
,Naess

FRAktivism

Imorgon drar det ”Mänskliga Internet:et” igång i Göteborg. Läs mer om detta på Christopher Kullenbergs blogg. Synnerligen ett mycket kreativt och intressant experiment.

Flumskolan på reträtt

Jag håller med pedagogen Mats Olsson om att det är synd att det faktum att Björklund(fp) manipulerat med statistik inte har uppmärksammats tillräckligt i media.
Björklunds flumskola finns inte på riktigt (med risk att låta lika dogmatisk) – men ett ständigt upprepat budskap blir så småningom en befäst sanning; vilket Björklund säker inte är helt omedveten om: hans politiska fundament bygger trots all på smutskastning av den Svenska skolan. Björklunds hemmasnickrade pedagogiska teorier parat med manipulerad statistik spricker som Troll i solskenet vid en djupare granskning, vilket radioprogrammet ”Kris i Skolan” så elegant visar.
Nu slipper kanske Tomas Eriksson emigrera från Sverige.